KNOCK – AV BARÇA
Wegerup: Men ’Ibra’ var ändå lättad efteråt
MILANO. Handtag, famntag, klapp eller kyss?
Ingen vet riktigt vad som hände i San Siros korridorer i natt mellan Zlatan och Pep Guardiola.
Men ingen brydde sig heller särskilt mycket.
I synnerhet inte Zlatan.
Så kom det då äntligen, mötet i mötet, Zlatan mot Guardiola.
Men efteråt var det mer Tiotusen kronorsfrågan än Ryska posten över leken i intervjuzonen. För ingen visste: hade de två skakat hand eller ej?
En leende Seedorf försäkrade för mig i natt att jodå, Ibra och Pep ville bara inte göra det inför tv-kamerorna.
Hur det egentligen låg till vet ingen. Och Zlatan visade tydligt att han tyckte att det hela var en icke-fråga med sin irritation mot de reportrar som frågade honom om Guardiola.
Zlatan förstår naturligtvis egentligen intresset kring återseendet, han har själv varit med om att bygga upp hetsen, med det han skrivit i sin bok.
Men därmed är det också avklarat för ”Ibra”.
En stark match
I natt ville han hellre prata om matchen och Milans spel, om sitt mål, om hur det varit att träffa de tidigare lagkamraterna.
”Jag har en grym relation med alla”, försäkrade han när jag frågade om kramen med Messi.
Zlatan var tydligt lättad över återseendet med Barcelona blivit så lyckat för hans del med inte bara kramar utan framför allt en stark match och ännu ett Champions League-mål för hans del.
Tidigare under dagen hade jag suttit på ett soldränkt Piazza Duomo och förhandssnackat inför matchen bland duvor, gatumusikanter och souvenirförsäljare i en salig blandning. Runt omkring tävlade Milan- och Barcelonafans i att sjunga upp sig inför matchen, månader av förspel var på att äntligen leda till själva akten.
I sådana lägen lurar alltid besvikelsen runt hörnet: en blek Zlatan som blir för tagen av stundens allvar, ett mållöst resultat, en platt match.
I stället blev det som kvällens på förhand givne huvudperson sade efteråt, när han äntligen kom, som alltid bland de sista ut från omklädningsrummet:
”Jag tror att vi bjöd publiken på en bra match”.
Jodå, jodå... Även vi på pressläktaren tackar och bockar för underhållningen.
Det blev kanske inte den rasande, glödande match Milan-Real Madrid blev för ett år sedan. I går kväll var det två lag som redan gått vidare som möttes.
På väg uppåt, framåt
Ändå saknades varken känslorna eller spelkvalitén, passionen hos supportrarna, viljan att vinna hos båda lagen. Barcelona var ohejdbara när de bestämde sig för det men även Milan visade att man blir att räkna med också i vår i Champions League.
Milan må inte vara där man varit under de allra största fornstora dagarna men man är på väg uppåt och framåt, tveklöst.
Lika tveklöst är och förblir man ett lag som trivs bäst under matcher som den mot Barcelona, långt borta från bottenlag och små hemska hålor på den italienska landsbygden. När spelarfruarna kan stå i pälsboa från Via Montenapoleone på hedersläktaren och en viss presidente Berlusconi komma med presshissen och livvaktsskydd i sista minuten medan finborden i VIP-salen dukas med champagne. Då myser Milan, då kan man högprestera mot världens bästa lag.
De flesta i Milan var i natt nöjda med sitt spel, om än inte resultatet. Seedorf var glad för att han kunnat spela fram Zlatan mot just Barcelona men pratade också om Boatengs mål – och Abbiatis alla räddningar.
Även Allegri var lika delar nöjd som besviken efter den hedersamma förlusten.
Så släcktes sedan de stora ljusen på San Siro och vi lämnade alla arenan.
Runt omkring på marken utanför stadion låg överallt, som en sista blinkning kring allt det som föregått matchen, reklamblad för Zlatans bok, ”Io Ibra”, ”Jag Zlatan”, glittrande som guldkonfetti mot asfalten.