Lampard tog med glädje emot sin norska snöballe

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jennifer Wegerup hyllar Norge

Rumpeballe.

Vilket fantastiskt ord.

Norge.

Vilket fantastiskt land.

helskärm

Det är på flyget till Trondheim, när jag slöbläddrar i norska Dagbladet, som jag ser den. Rumpeballen. Eftersom jag är språkintresserad intill vanvett och samlar ord som vore de dyrbara skatter så fastnar jag direkt. Artikeln finns på sportsidorna, det är utförsåkaren Aksel Lund Svindal som gått i backen och skadat baken. Han är allvarligt skadad på fler ställen och det är naturligtvis inget att skoja om. Fy på mig.

Men som kommande från Sverige, där en boll är en boll och en balle något helt annat, kan jag inte låta bli att tycka att det är lite småkul när jag läser att Svindal skadats långt ner ”i den ene rumpeballen”. Jag antar att det betyder skinka. Ett ord som för övrigt heter de mest skilda saker på olika språk. Exempelvis heter skinkor (alltså de där bak) ”äpplen” på italienska. Och italienarna som har så god prosciutto...

Cole tog inte emot snøballen

Medan planet går in för landning i det sprött sköna, snötäckta landskapet läser jag sen om hur Dagbladets reporter tagit emot Chelseas stjärnor när de kom till Trondheim för mötet med Rosenborg. Reportern delade ut ”snöballar” till såväl Lampard, Joe Cole som Sjevtjenko. Lampard tog med glädje emot den ”Officiella CL- Snøballen”.

Sådan journalistik kan man tycka vad man vill om. Jag tycker att den är harmlös och rolig om den inte sker för ofta. Den utesluter inte de mer seriösa, granskande bitarna. Kul var också att se hur bra Chelsea-stjärnorna tog det hela. Joe Cole tackade nej till snöbollen men skojade och sa:

”Jag kan inte ta emot den, det kan bli sponsorbråk”.

Lampard tog glatt emot bollen och sa: ”Är detta den officiella snöbollen? Det må jag säga. Tusen tack”.

Sen tog han med den upp på spelarbussen. Så bra kan man också hantera media när man är verkliga världsstjärnor. Jag har förvisso full förståelse för att spelare, klubb- och landslag inte för jämnan vill ha en massa pajaskonster runt sig när de ska göra sitt jobb. Men om det någon gång inträffar något som går utanför de snäva ramarna så tror jag att den spelare och ledare som kan skoja och ta lätt på det hela blir mindre störd i sin koncentration än den som retar upp sig.

En teori som Glenn Hysén gärna skriver under på. Träffade på honom och Henrik Strömblad på hotellet i Trondheim och dagen därpå fick jag och Gazzetta dello Sports Fabio Bianchi skjuts till flygplatsen. Efter att Fabio konstaterat att han mycket väl mindes ”Ysen” (italienare kan inte säga h) från dennes tid i Fiorentina så hamnade samtalet på just snöballarna och de olika sätt man kan välja att hantera media på. Hysén konstaterade rätt lugnt att: ”Okej att det kanske inte var lika hård bevakning på oss som det är i dag, men man ska inte konstra till saker i onödan”.

Mumsade anka

Det ska man inte. På något sätt löser sig det mesta till sist ändå. Därför fick jag också i elfte timmen ett hotellrum i fullbokade Trondheim. Dock inte förrän åtta på kvällen, men det var en perfekt anledning att traska runt i snön och se Nidarosdomen och allt annat vackert, träffa trevliga norrmän, mumsa anka och dricka norsk glögg.

Kunde så till sist checka in, efter att Chelsea begett sig till arenan. Funderade lite på om Drogba eller Lampard bott på just mitt rum. Jag såg i alla fall ingen snøballe. Däremot kunde jag på planet hem i förträffliga systertidningen VG läsa om Drogba och hans första mål. Där stod att DD redan efter sju minuter ”banket ballen i nettaket”.

Hemresan var räddad.