Niva: England har förtjänat sina stora drömmar
ROM. Det är skillnad på att hoppas och på att tro.
55 år av smärta har aldrig stoppat dem från att drömma – men den här gången har de förtjänat sina drömmar.
De tar med sig fotbollen hem från Rom, och den här gången är de så smarta och så skickliga att de kanske inte behöver släppa ifrån sig den igen.
Vänta nu här bara ett litet tag.
Vilket är egentligen det här vitklädda landslaget som inte ställer till det för sig, som inte slår knut på sig för att visa sin tapperhet utan bara går ut och gör det lätta enkelt?
1-0 på tre minuter i den första halvleken, 2-0 och 3-0 på fem minuter i den andra – och så var det med den kvartsfinalen.
Ska det här vara England?
Ja, men inte så som vi känner dem. Inte så som de brukade vara.
För oss födda på 1970-talet är det alltjämt en aning desorienterande att se ett engelskt landslag spela intelligent och beräknande kontrollfotboll snarare än att huvudlöst kasta sig rätt in i ännu en blood-and-thunder-batalj – och detta trots att det är det här de försökt med i 20 år.
Det är någonstans den här fotbollen de strävat efter ända sedan Sven-Göran Eriksson flög in härifrån Rom för att försöka få engelsmännen att använda hjärtat lite mindre och hjärnan lite mer.
Men kulturrevolutionen har varit allt annat än enkel, allt annat än snabb.
Gareth Southgate kom in i förbundsapparaten ungefär halvvägs in på den här 20-årsperioden, och jag minns när jag intervjuade honom för första gången på hans nya arbetsplats.
Går att dra en linje
Det var inför EM 2012. Det engelska förbundet hade precis invigt sitt hypermoderna högkvarter St George's Park, och Gareth Southgate hade tillträtt som chef för talangutvecklingen.
Jag satt med honom i sisådär en halvtimme, och Southgate pratade nästan enbart om behovet av att utbilda mer bolltrygga, passningsskickliga spelare med bättre förstatouch.
Som alla andra refererade han till FC Barcelona och det spanska landslaget och till det han beskrev som ”teknikens slutgiltiga seger över fysiken” inom fotbollen.
Det går att dra en linje därifrån till det engelska landslag han nu har format. För 20 år sedan producerade inte England spelare som Raheem Sterling, Mason Mount, Phil Foden, Jadon Sancho eller Jack Grealish, inte heller mittbackar typ John Stones. För 20 år sedan spelade inte heller landslaget den här typen av fotboll.
Alltjämt går det faktiskt att argumentera för att det här spelsättet kväver vissa spelares individuella kvaliteter, men det är liksom inte kvällen för det.
4-0 i en EM-kvart går inte att snacka sönder. Resultaten går inte längre att debattera.
Än har de inte vunnit ett endaste skvatt på seniornivå, men de har bevisligen ändå nått två raka semifinaler under Gareth Southgate. Senast de lyckades med det var på 1960-talet, då Sir Alf Ramsey ledde laget och de inte visste att 55 år av smärta precis påbörjats.
Nu finns det en tro på att de faktiskt kan ta slut – och för en gångs skull är dessutom tron befogad.
En slutspelsmatch i ett mästerskap går inte att hantera så värst mycket bättre.
Vi behöver inte resonera runt vad den här matchen egentligen säger om Sveriges sista EM-insats – vi gör verkligen inte det – utan vi kan bara konstatera att England hade vunnit den här matchen 100 gånger av 100.
Det tidiga målet gav trygghet, men det tidiga målet behövde också göras.
Rakbladsvasse Raheem Sterling behövde skära sina hål i det ukrainska försvaret, och Harry Kane behövde göra det han alltid gör ifall han bara får bollen i närheten av straffområdet.
Någon diskussion fanns aldrig. Även om den första halvleken inte sprakade var den betongsäker, och så fort den andra sedan startade så såg engelsmännen till att den samtidigt tog slut.
En Harry med sitt enorma huvud, en annan Harry med sitt aningen mindre huvud och sedan till och med Jordan Henderson med sitt.
Det är inte nu det avgörs
Fram till och med idag hade han varit det engelska landslagets egen Albin Ekdal – en innermittfältare med 0 mål på 61 landskamper – men nu kom han raka vägen in från långlinjen och bockade in en hörna.
– Whatever will be, will be – we're going to Wembley, sjöng de förvånansvärt många EU-britterna på plats i Rom. Sedan drog de såklart även iväg den där emotionellt laddade sången om hur det är dags för fotbollen att komma hem igen.
Är det i år som är året?
Jag vet inte. Det här är fortfarande inte ett engelskt lag som på ett självklart sätt är färdigbyggt och komplett, och hade de ställts mot Italien eller Spanien på neutral plan hade jag inte hållit dem som favoriter.
Men även om det kommer att kännas så är det inte den närmaste veckan som avgör Englands framtid som fotbollsnation.
Det är faktiskt inte nu eller aldrig. Kanske vinner de EM redan nu, kanske gör de inte det. Nyktert sett är det av underordnad betydelse för den stora bilden, där det viktiga är att de numera producerar så bra och välskolade spelare att de kommer att vinna något stort förr eller senare.
Men – vem fan vill vara nykter då man vunnit en kvartsfinal med fyra bollar? Vem vill tänka på framtiden när en semifinal på Wembley ligger fyra dagar bort?
England drömmer.
England drömmer mycket, England drömmer stort.
Numera spelar de även så pragmatisk, realistisk och verklighetsförankrad fotboll att de där drömmarna faktiskt verkar kunna bli sanna allihop.