Wennerholm: Än en gång luktar det dopning
Uppdaterad 2019-09-29 | Publicerad 2019-09-28
DOHA. Christian Coleman är världens nya sprintkung efter segern på 100 meter.
Men han kan aldrig bli friidrottens nya affischnamn och det är färre än vanligt som jublar.
Efter sommarens dopningaffär sköt han sig själv i foten
Den 23-årige amerikanen är utan tvekan världens bästa sprinter just nu.
Han dominerade 100 meter här i VM från start till mål, från försök till final. Det var inte ens spännande. Det var nog den mest avslagna hundrametersfinal jag sett.
Det var nästan så att den påkostande lasershowen innan loppet var mer spännande.
För Coleman lekte hem VM-guldet i finalen då klockan stannade på 9.76.
Han var överlägsen.
Det var tretton hundradelar ner till tvåan och 37-åringen Justin Gatlin som gjorde 9,89 och ytterligare en till trean Andre De Grasse från Kanada.
Coleman är världens snabbaste man och den tvåfaldigt dopningsdömde Justin Gatlin är tvåa.
Men jag hör inget riktigt jubel.
För än en gång luktar det dopning.
”Noll tolerans”
Christian Coleman kunde varit en hyllad sprintkung idag om han inte missat tre vistelserapporteringar i somras, klarat sig undan på en teknikalitet och sedan kritiserat alla kritiker.
Bland de största finns gamle amerikanske storstjärnan Michael Johnson, nu expertkommentator hos engelska tv-kanalen BBC.
Han menar att Colemans tre missade vistelserapporteringar lagt en våt filt över hans karriär.
– Det här var någon som skulle ta över efter Usain Bolt som den stora stjärnan inom sporten. Men jag tror inte det kommer att hända. Jag tror att friidrottsfansen har noll tolerans för den här sortens dopninghistorier, säger han på BBC:s hemsida.
Det Johnson menar slår tillbaka på Coleman var att han inte tog det här på allvar.
Att han slog tillbaka. Att han räknade upp alla de gånger han testats och aldrig fällts. Att han inte ens bad om ursäkt för sitt slarv. Att han viftade undan det som en bagatell.
Det finns många paralleller till Meraf Bahta-fallet hemma i Sverige, där ingen ens gjorde en antydan till pudel.
Det är oförlåtligt
Michael Johnson tycker som de flesta andra, inte minst jag själv, att det inte ska vara möjligt att missa tre gånger i vistelserapporteringen under en tolvmånadersperiod.
Vistelserapporteringen är anti-dopningarbetets vassaste vapen mot fuskarna, det är därför regeln finns.
Jag har aldrig trott att Meraf Bahta dopat sig, men det var ett oförlåtligt slarv att missa så många gånger att det inte fanns någon annan utväg än att stänga av henne ett år.
Jag garanterar att det var en effektiv alarmklocka för många.
Men att världens bästa sprinter missar tre gånger är oförlåtligt.
Det ska inte få hända.
Christian Coleman kan kalla sig världens snabbaste man just nu, han kan kalla sig världens nya sprintkung.
Men de som jublar är färre än efter någon hundrametersfinal tidigare.
Det var en märklig känsla när hälften av publiken gick hem inför 100-metersfinalen. Det kan bara ha funnits 3000-4000 åskådare kvar. En märklig upplevelse. Hundrametersfinalkvällarna är de som brukar vara utsålda. Men så är det ett märkligt VM också.
När Jamaicas Tajay Gayle hoppade 8,69 i längdfinalen reste sig världsrekordhållaren Mike Powell på läktaren och applåderade, Jamaicanen satte nytt personligt rekord med 37 centimeter och var ”bara” 26 centimeter från Powells världsrekord från VM i Tokyo 1991.
Samma Tokyo där OS avgörs nästa år.
Gladast denna VM-lördag?
Amerikanska släggkastaren DeAnne Price och polska tvåan Joanna Fiodorow.
Price tog USA:s första kastguld på damsidan och det var ren och skär glädje, när hon föll i den lika glada polskans famn.
Idrottsglädje i sin renaste form.
Ganska befriande att se mitt i allvaret.