Flinck: Krig?! Då ringer jag Torstenson
Hon är topp-fem genom tiderna
Seriefinalen i den rumänska ligan den 11 mars blev Linnea Torstensons sista handbollsmatch.
Gjorde du nåt mål, Linnea?
– Det tror jag inte. Men jag slog säkert någon på käften ordentligt.
– Det är ingen man ringer om det blir krig, brukar en vän till mig säga när han träffat på en människa som inte verkar vara den mest pålitliga eller karaktärsstarka.
Men jag vet vem jag skulle ringa direkt om det blir krig:
Jag skulle till och med vara beredd att lägga mitt liv i hennes händer i händelse av krig.
Inte för att hennes far är gammal officer som varit stationerad i Pakistan och Belgien, där Linnea också bodde under sin uppväxt, utan för att hon är så rakryggad, tydlig, ärlig och saklig (hon kan vara rolig också, utanför intervjusituationen, med sina vassa kommentarer).
– Hon är vår härförare, som förbundskapten Per Johansson kallade henne under EM 2010.
En klockren beskrivning.
Torstenson bar det där laget på sina axlar när damerna tog sin första mästerskapsmedalj, vilket för övrigt är ett av de absolut roligaste mästerskapen jag bevakat under mina år i det här yrket.
Näst störst på 2000-talet
Torstenson hade slagit igenom fyra år tidigare som 23-åring i sitt första mästerskap: hemma-EM 2006 då vi fick lära oss att det var Linnea utan accent och Torstenson med ett s. Som ung betraktades hon inte som någon jättetalang. Hon togs aldrig ut till någon ungdomslandskamp och var faktiskt närmare flicklandslaget i fotboll än i handboll.
I början av 2010-talet var Torstenson som allra bäst. Hon utsågs till EM:s MVP 2010 och vann världens bästa liga, den danska, med Midtjylland 2011.
Sedan kom axelskadan och ganska snart efter det utvecklades Torstenson från att vara en dunderskytt till att bli en försvarsspecialist. Men hon fortsatte nå stora framgångar: Champions League-semi 2013 med slovenska Krim, EM-brons 2014, Champions League-guld 2016 med Bukarest och ytterligare en semifinal i Champions League med det rumänska storlaget.
Jag tror inte att någon svensk handbollsdam har varit proffs i lika många länder som Torstenson (fem: Sverige, Danmark, Slovenien, Rumänien, Frankrike) eller blivit mästare i fyra olika ligor (Sverige, Danmark, Slovenien och Rumänien).
I min värld är hon Sveriges näst största damspelare på 2000-talet, bara Isabelle Gulldén är större.
Genom tiderna? Mia Hermansson-Högdahl är däruppe med Gulldén förstås. Åsa Mogensen (f d Eriksson) är nog också före. Men jag skulle säga att Linnea Torstenson i varje fall är topp-fem över de bästa svenska damspelarna någonsin.
Glömmer aldrig den bilden
Jag har skrivit om bilden förr men måste få göra det igen, i det här passande sammanhanget.
Det finns nämligen en bild efter EM-finalen 2010 som jag aldrig kommer att glömma. Sverige hade just förlorat finalen mot storfavoriten Norge men mästerskapet var ändå en total succé då damerna, som sagt, aldrig hade tagit en medalj förut. Laget tog emot silverpokalen, höjde den mot taket i och alla jublade. Alla utom en.
Torstenson var så oerhört besviken över det missade guldet och såg bara ut att vilja försvinna.
Ordet ”vinnarskalle” är uttjatat och nästan urvattnat, men det finns inget bättre för att beskriva den sidan av Linnea Torstenson.
Osviklig saklighet
Någon kanske regerade på citatet i ingressen?
Visst, sa hon det med ett litet leende och matcherna mellan de rumänska dominanterna Bukarest och Valcea är riktiga hatmöten (Bukarests tränare Per Johansson hamnade nästan i slagsmål med Valceas tränare efter matchen).
Men hon menade det och levererade det med sin osvikliga saklighet.
Ungefär som när hon svarade på frågan om det inte var tråkigt att det inte blev ett riktigt avslut på en så lång och fin karriär på grund av coronapandemin.
– Det är som det är, inget mer med det. Jag bryter inte ihop över det.
Nej, du gör sällan det.
– Precis.