HV 71 hade Gud och alla jävlar på sin sida – det vann de på
LINKÖPING. Vi kan skylla på domarna, vi kan skylla på otur, vi kan skylla på att motståndarna har mera pengar, vi kan skylla på fan och hans mormor.
Men faktum är ändå väldigt enkelt: HV71 hade Gud och alla jävlar på sin sida och det vann de på.
Det är aldrig orättvist att segra när man har Gud och alla jävlar på sin sida.
Jag bygger den här tanken på en gammal banderoll i Kinnarps arena: ”Vi har Gud på vår sida era jävlar.”
Det är en bra banderoll. Kanske stämmer den. Kanske inte. Jag har varit ytterst nära HV-klacken och den är knappast särskilt gudomlig, i alla fall inte gudfruktig. Den är nog ganska normal. LHC-klacken har försökt trycka ner den genom att skrika ”Halleluja, Halleluja” som i den gamla Händelkören, ni vet (hoppas jag).
Det har inte tagit. Om inte religiös förföljelse fungerar – vad fungerar då? Bitterhet, kanske? LHC har verkligen odlat bitterheten den här finalserien. Och jag måste säga att de har gjort det med full rätt.
Sällan har ett lag hamnat i sådan underbart motiverad bitterhet.
Främsta orsaken har varit domarnas bisarra beteende mot östgötarna. De har dömt bort mål felaktigt. Senast i går när Ulf Rönnmark inte fattade att Stefan Liv inte hade kontroll över den puck som slogs in i mål. Men även tidigare några gånger - bland annat när laget blev bestulna av domare Vinnerborg på en straff i slutminuterna i match tre. I går när den halvblinde domare Rönnmark bestal dem på en straff (förutom den lilla nätta fadäsen att sno ett mål). Domarna fungerade uselt i finalserien. De visade med hundraprocents tydlighet att de inte duger till och att vi nästa år måste ha ett fyrdomarsystem.
Vann HV?71 orättvist?
Men den självklara frågan blir naturligtvis: Vann HV 71 orättvist? Mitt svar är att jag tycker inte det. HV var det bättre laget, sett till hela säsongen, och sett till de avgörande momenten i finalserien. LHC var bäst i långa perioder, men inte när det verkligen gällde.
Jag har följt HV hela slutspelet. Jag har sett varenda match – 17 stycken – och jag kan konstatera att laget har disponerat sin storhet och sin överlägsenhet perfekt.
De var hyfsade i kvartsfinalerna mot Skellefteå. Tog i när det behövdes. Vilade när de kunde. Förstafemman med Johan Davidsson var medioker. Sannolikt visste de att det finns en sanning i det gamla talesättet att det gäller att vara bäst när det gäller. I finalen mot Linköping toppade de formen och avgjorde inte bara med att producera bäst utan också genom att totalt förstöra kreativiteten hos Linköpings fruktade förstaline med Mattias Weinhandl, Tony Mårtensson och Mikael Håkansson. I år var coach Jan Karlsson så desperat att han till att börja med försökte matcha sin superkedja mot Per Ledin-femman – vad nu poängen med det skulle vara – och sen tog han bort Mikael Håkanson och satte dit finalseriens bästa LHC-spelare Patrik Zackrisson. Det hjälpte, äntligen fick de energi och fart. Men det räckte inte till seger.
Avgjordes förra sommaren
Jag tror att frågan om vart SM-guldet skulle gå egentligen avgjordes redan någon gång förra sommaren. Färjestads tränare Roger Melin förklarade för klubbens ledning att han inte ville ha kvar Per Ledin i laget. Samtidigt sa Kent Johansson i en intervju att om det var två spelare han skulle önska i sitt lag var det Per Ledin och Emil Kåberg. Han fick Ledin som var ledig. Han fick också en härförare, en pajas – och en stor ledare.
Jag såg Ledin leda laget med stor tydlighet i både kvartsfinalerna och i semi. Han var bäst i HV. Jag såg honom i går i omklädningsrummet hur han ledde firandet av segern och drog igång ramsor och segerrus. Men jag såg honom också – och det är viktigt, faktiskt oerhört viktigt - komma in i det rusiga firandet. Lance Ward hade korkat upp sin 27:e flaska av Cordon Negro (billigt mousserande blask, lämpligt att spruta i taket) och spruta i taket. Ledin kom inrusande och skrek:
– Vi måste ut på isen, vi måste ut till fansen. Allihopa.
Och alla gick ut på isen för att låta sig hyllas av den lilla skara som fortfarande var kvar. Ledin blev den ledare som laget saknade, Johan Davidsson må vara en ledare på isen. Ledin blev det utanför isen. Men Ledin var också en ledare, på ett sätt, på isen. Under alla de 17 matcher jag sett har jag noterat en tydlig egenskap han haft hela slutspelet: Ingen har dragit på sig så mycket utvisningar som Ledin – från motståndarna.
Ni såg det i går: Ivan Majesky drog ner Ledin framför mål. Utvisning och spel i fem mot tre i 1.39. Det har varit så hela slutspelet. Ledin har varit årets absolut främsta lagspelare. Förutom de poäng han gjort.
”Ledin, vårat svin”
Dessutom har han inte stulit uppmärksamhet från laget den här gången. Därför var det kanske ursäktat att han till slut inte kunde låta bli, utan satte på sig själv och Jämtin ett par grisnäsor. Nöff nöff. Ute i arenan skrek deras publik:
– Ledin, Ledin Vårat Svin, Ledin Jämtin Våra Svin.
Så finstämd såg svensk guldyra ut den här kvällen.
Inga vinner med 4–0 hela vägen
Jag skrev i vintras och jag upprepade det inför slutspelet att jag trodde att HV 71 skulle vinna SM-guld och att de skulle – eller snarare borde – göra det med 4–0 i matcher i kvartarna, semi och finalerna. Det blev inte så. Inte riktigt. Men det visste jag. Inget lag vinner med 4-0 hela vägen. Men det roade mig att sätta lite press på HV och tränaren Kent Johansson. Särskilt roade det mig att göra det eftersom Kent aldrig vunnit något som tränare. Han fick sparken från Djurgården och han ledde Timrå på ett bra sätt, men det tog slut i en klassisk kvartsfinalserie förra året mot Modo.
Kent Johansson har inte mått helt bra av favorittrycket.
Det släppte lite efter att Timrå slagits ut. Men i de två först finalerna var de tillbaka i en svacka och Johansson mådde inte bra. HV har inte bara högst löner i elitserien, de har högst krav också.
Jag hittade honom inne i ett bakre omklädningsrum sent i går. Hans kavaj gick att vrida ur. Han hade dränkts av spelare med Cordon Negro i händerna.
Är du en vinnare nu? frågade jag. Han tittade på mig med den där trötta blicken hockeycoacher kan få när de dels vunnit, dels inser att en ny journalistjävel dyker upp, dels inser att säsongen är slut.
– Det har jag alltid varit, svarade han. Jag tror att han log, men jag är inte säker. Jag gillade det svaret. Tänkte att det inte fanns så mycket att tillägga. Att han blev sparkad och han han föll mot Modo betydde ingenting längre. Kenta är en vinnare. Som spelare och nu också som coach. Han skapade lugn och ro i HV. Han skapade trygga spelare. Han skapade HV 71:s tredje SM-guld.
Till sist: Stefan Liv. En av bilderna jag kommer att minnas är efter andra matchen i Jönköping – förlust och underläge 0–2 i matcher – när han stod och kramade en äldre kvinna tröstande och sa lugnande till henne att det faktiskt handlade om att bli först till fyra. Jag trodde då att det var tveksamt om han skulle lyckas. Nu vet jag att Liv hade rätt och att det var hans spel som la grunden för det här guldet. Utan Liv – inget SM-guld.
Precis som förra gången.