Anrell: Han är ovanligt smart, han har koll
Så står man där i en mixed zone igen och lyssnar på en Per Ledin som yrar på om köksluckor och att han slarvat bort sina barn och sen avgjorde han visst en hockeymatch också.
Per Ledin.
Ständigt denne Per Ledin.
Efter sju sorger, åtta bedrövelser och fem raka förluster behövde Tre Kronor verkligen en seger.
Om inte annat så för att tysta häcklarna och de egna demonerna. För många förluster i rad kan verkligen bli en börda som till slut kväver en grupp.
Det tror jag alla tränare som varit med några år vet.
Ett mål som inte normala spelare gör
Bengt-Åke Gustafsson fick frågan efter matchen hur skön han tyckte segern var – på en skala ett till tio. Det var den mångordiga, men just då väldigt fokuserade, Marie Hallman på City som frågade. Bengt-Åke svarade i två minuter, men sa inte mer än goddag yxskaft.
Men hallå, på en skala, hur skönt var det? förtydligade jag Hallmans fråga.
–Eeeh, ja, okej då, det var väl en sjua.
Inte som ett OS-guld då?
–Nej, men väldigt skön.
Och det var den väl. Väldigt skön. Makalöst skön, ofattbart skön, om man vill vara tydlig. Nästan som ett VM-guld i alla fall.
Varför tog du hit just Per Ledin?
–För att han spelar som Martin Thörnberg. Det är inte svårare än så, sa Gustafsson. Thörnberg hade blivit skadad. Ledin ersatte.
Per Ledin stod en bit därifrån och låtsades inte fatta någonting. Fast det gjorde han ju. Han är ovanligt smart för att vara en borderlinespelare. Han har koll.
Bäst – på ett ytligt sätt
Målet som gav 3–2 var ett sånt där mål som inte normala spelare gör. På ett sätt var det Daniel Widings mål. Hans energi drog upp anfallet, sköt ett skott, det blev retur som Tony Mårtensson sparkade på volley, en fantastiskt snygg bredsida á la Zlatan, rakt in framför mål och Ledin hade väl inte världens svåraste jobb att sätta den. Men han gjorde det. Han stod där, han höll motståndarna ifrån sig och hans mål blev avgörande.
Tony Mårtensson var möjligtvis bäst av svenskarna sett över hela matchen, men han överglänstes på ett spektakulärt sätt av Mattias Weinhandl – som på ett annat och kanske mera ytligt sätt var Sveriges bästa spelare – som sen kunde avgöra sanslöst vackert genom att han drog en spelare i fart, åkte bakom målet och hann runt så att han kunde valla in pucken mot målvakten i öppet mål. Mycket vackert. Ett klassmål.
Men Per Ledin var spelaren som drog igång det svenska spelet när det hackade.
För det gjorde verkligen det – i går igen.
Efter en fantastisk start hamnade spelarna i en märklig period när de stod i klungor framför motståndarnas målvakt. Okej, att Linus Videll var där och agerade Wernblom. Det gjorde han bra. Men Tjeckiens spelare backade in mot målet vid varje powerplay och krympte boxen och fick hjälp av flera svenska spelare.
Man vet aldrig hur det står till
Ibland såg det nästan lite löjligt ut. Som den där sporten som heter gruppkonståkning eller nåt sånt. Synchroniced skating typ.
I tredje perioden lyckades verkligen Tre Kronor bredda ytorna, ta sig in från sarghörnen och skapa tryck.
De svenska backarna – som så långt varit ungefär lika kreativa som Christer Sjögrens koreograf – lyckades med uppspelen och att fördela puckar i anfallszon. Ytorna växte plötsligt som Amy Diamonds balett.
Hur det står till med Ledin vet man aldrig riktigt.
Han avgjorde i går, gjorde en sanslös saltomortal i första perioden där han vek in huvudet så snyggt att man undrar om han är Ultimate Fighting-tränad, sköt fyra skott, hade 11.59 i istid och pratade om hur han slarvat bort sina barn och fick ett telefonsamtal från Bengt-Åke och frun var sur för att han pratade i telefon när ungarna var försvunna och?… ja, ni hör, det var som vanligt med Ledin, ett totalt och okontrollerat kaos.
Segerkaos, den här gången.