EN JÄTTESKANDAL
Anrell: Nu har skrattet fastnat i vrångstrupen
BERLIN. De charmade en hel värld i försöken på 100-meter när de skrattande sprang över mållinjen.
Usain Bolt och hans vän och träningskamrat Daniel Bailey.
Nu har skrattet fastnat i vrångstrupen på en hel friidrottsvärld.
Sportbladets Mats Wennerholms avslöjanden i natt om att Daniel Bailey åkt fast i en dopningskontroll är den största skandalen inom friidrotten sen Marion
Jones och Tim Montgomery avslöjades som lögnare och dopare och sen Kelli White åkte fast vid Paris-VM.
Två av Bolts träningskompisar dopade – det är två för mycket.
Skuggan faller nu skymningstät kring Bolt själv.
En skugga som är betydligt mörkare än friidrotten skulle klara av – om den visade sig vara sanningsenlig och innesluta även Bolt själv.
Fakta har varit en smula graverande även för Bolt.
Han förbättrade sina resultat alldeles för fort, enigt den samlade expertisens och det sunda förnuftets sätt att se det.
10,03 – 2007.
9,69 – 2008.
9,58 – 2009.
Det är rena öststatsfasonerna.
Samma umgänge, metoder och ideologi
Carl Lewis är en av dem som reagerat mot Jamaicas attityd mot dopningen där han särskilt gått till angrepp mot att det fortfarande saknas ett nationellt antidopningsprogram. Han sa:
–Dels avsaknaden av ett program, dels de extrema sänkningarna av personliga rekorden på kort tid gör att man måste vara misstänksam.
Daniel Bailey är inte en del av Jamaicas lag, men han är en del av Usain Bolts framgångsprogram. Samma tränare – den kontroversiella Glenn Mills – samma umgänge, samma metoder, samma ideologi.
Självklart drabbar misstankarna inte bara Bailey utan också Bolt.
För är det något jag lärt mig så är det att dopningskulturer alltid frodas inom grupper. Det är sällan en i gruppen är genomdopad medan en annan är ren som snö.
Mycket, mycket sällan...
Jag tror inte jag var den enda som förfördes av Baileys vackra leende inför varje start i försöken. Det jag såg var en kille som älskade sin sport och sin chans att stå i världens centrum med sin kompis – trots att han visste att han inte själv kunde vinna.
Jag blev så förförd att jag sa till min bänkgranne inne i arenan i Berlin att jag såg honom som en allvarlig utmanare om medaljerna. Min amerikanske vän, Gary Fanelli från Runners Gazette i Philadelphia, höll med. Vi var som förälskade tonårspojkar.
Vi var dock en smula förvarnade.
Tandställning talar sitt tydliga språk
Förra året kunde Jamaicas löparunder överraska, i år har de inte kunnat göra det och när gruppen med Bolts andra kompis Yohan Blake åkte fast var det ett första tecken på det.
Kontrollen i Berlin var ett annat och ett betydligt allvarligare tecken.
Vi har dessutom damlaget i sprint som kan se hur charmigt ut som helst men vi är många i mediakretsar som brukar se det hela mest som en tävling i vilken tandställning som ska vinna. Det är inget bra tecken; tandställning har sedan urminnes tider i allmänhet och på Marion Jones i synnerhet setts som ett hyfsat säkert tecken på dopning eftersom käkpartiet växer alldeles för mycket om man dopar sig.
I går kunde vi se den ytterst charmerande Shelly-Ann Fraser stå på prispallen och visa sin förtjusande tandställning och guldmedalj efter att ha sprungit på 10,73 – den tredje snabbaste tiden i världshistorien, inbegripet hela dopningseran på 80-talet.
Hon är inte dömd.
Precis lika lite som Bolt, men hon är onekligen misstänkt efter det som avslöjats i natt.
Skyldig eller inte – uppgifterna om att Bailey fastnat i en dopningskontroll här i samband med VM – vilket ju är anmärkningsvärt korkat, bara det, ska man dopa sig bör man göra det i god tid och kontrollera noga att man inte har några rester kvar i kroppen vid tävlingen – sätter en ohygglig press på Bolt inför kvällens semifinal på 200 meter klockan 19.25.
När han möter media efteråt måste han välja:
Fördöm din vän Daniel Bailey – eller bli misstänkt på ett sätt som inte bara skadar din egen karriär i grunden utan också hela världsfriidrotten.
Något annat val har han inte.