VM blir normalt – och kanske tidernas bästa
BERLIN. Ska vi sätta oss ner och grina för att Sverige inte har några medaljchanser i VM?
Svar: nej.
Ska vi tillsätta en haverikommission som undersöker på allvar varför alla våra svenska världsstjärnor tränats sönder på en gång?
Svar: ja.
Sen kan vi luta oss tillbaka och njuta av ett VM som kan bli det absolut bästa någonsin.
Menar jag allvar?
Ja. Ett VM är inte bara svenskar, även om vi blivit bortskämda med det på senare år.
Vi kan till exempel se fram emot tre tänkbara världsrekord av det riktigt spektakulära slaget i VM.
Usain Bolt kan slå sina egna noteringar från Peking på både 100 och 200 meter – något som skulle göra honom ännu mera historisk än han redan är.
Tyson Gay är visserligen världsetta i år på båda distanserna men alla här nere talar bara om en enda sak: hur fort kan Bolt springa? Är det realistiskt med tider neråt 9.5 som Maurice Green talar om?
I damernas höjdhopp har världsrekordet ansetts lika omöjligt som det bisarra rekordet i damernas längd. Stefka Kostadinovas 2.09 i höjd från dopningsåret 1987. Galina Tjistjakovas 7.52 i längd från 1988. Ingen är i närheten än av längdrekordet, men nu hoppar damer på 2.10 i höjd och är stundtals nära att klara.
I frånvaron av Kajsa Bergqvist och Tia Hellebaut – som jag för övrigt tog en trevlig promenad tillsammans med i går här i Berlin när hon ändå var ute och luftade sin
barnvagn – så har den karismatiska tyskan Ariane Friedrich lyckats utmana Blanca Vlasic.
Jag tror att de har alla chanser att hetsa varandra upp mot världsrekordshöjder på torsdag kväll om det blir någorlunda varmt här.
I går var det i kallaste laget för världsrekord. 20 grader och blåsigt stundtals.
Bortskämda med medalorgierna
Att VM är dess duellers är ingen ingen nyhet.
Vi kan räkna in ett antal tänkbara klassiker som Bolt-Gay, Friedrich-Vlasic, Thorkildsen-Pitkämäki, Ukhov-Rybakov, Obergföll-Spotakova, Wariner-Merritt, Dibaba-Defar.
Ett VM är massor av klassiker, det är det enda man vet säkert.
Och att vi svenskar inte har så mycket att hämta i år kan vi nog faktiskt bortse ifrån.
Det här är som ett normalt VM. Det normala är att vi inte vinner någonting, de senaste årens medaljorgier har gjort oss bortskämda men de har ingenting med normal svensk friidrottsnivå att göra.
Gårdagens presskonferens med de stolta svenska deltagarna var en rörande tillställning.
Man förstår att något har hänt när man ser Dagens Nyheter och TT intervjua en gångare vid namn Monica Svensson under en evighet av tid.
De senaste VM:en har ingen ens tagit i såna idrottare med tång.
Svenska laget tog emot på hotellet Golden Tulips och det var onekligen bara tulpanerna som påminde om guld den här dagen. En av de svenska deltagarna i VM heter till och med Lohse, det var nästan obehagligt talande... om man får vara en smula ödesmättad.
– Får jag på hela jävla skiten kanske jag går till... final, sa 3000 metershinderlöparen Per Jacobsen som dessförinnan enbart fått svara på frågor om Mustafa Mohameds ankomst senare i veckan.
Får på hela skiten..., det har jag hört många gånger i den här branschen, men då brukar det handla om guld. I dagens svenska friidrottsklimat leder det till... final.
Men dagens nivå är som sagt normal.
Söndertränade
Ska vi nöja oss med det? Knappast.
Vi har en hel klase världsstjärnor som missar VM på grund av skador. Sånt händer, jag vet, men eftersom det händer alla just nu måste friidrottsförbundet verkligen på allvar ta reda på om de svenska tränarna vet hur man gör för att inte träna sönder sina stjärnor.
Särskilt inte som det handlar om relativt unga atleter. Runt 30 brukar de flesta skadas ganska ofta, men knappast runt 25.
Tillfälligheter duger inte som förklaring.
Jag har inte såna inblickar i hur träningen går till att jag kan ge svaret själv, men förbundet borde vara tillräckligt oroade för att ta det här på allvar. Blodigt allvar.