Anrell: Han är störst i Tre Kronor – nu måste nummer 13 upp i taket
I Nordamerika brukar de säga Thanks for the memories – Tack för alla minnena – när någon stor idrottsstjärna lägger av och är det någon man har anledning att säga Thanks for the memories till så är det ju Mats Sundin.
Herregud, mannen har ju spelat i landslaget sen 1990 och han gjorde det mer lojalt och bättre än någon annan.
Mats Sundin var mer Mr Tre Kronor än någon annan i svensk hockeyhistoria.
Hockeyförbundet borde hylla honom genom att hänga hans tröja nummer ”13”
i taket i Globen vid Idrottsgalan i januari.
Ögonen var lite inneslutna i sig själv, rösten var lika nervig som den varit självsäker och självklar tidigare när jag hört honom prata inför folk.
Ansiktet var ett ganska slitet ansikte på en 38-årig man som fått en del av synen förstörd av sin sport och det var inte bara det där ärret från 2000 som skar upp halva pannan man såg – Mats har tagit fler smällar än de flesta i hockeyns och sitt lands tjänst.
Nu är det slut.
Men på ett sätt hoppas jag att det börjar nu.
Landslagsspelare brukar inte få sina tröjor upphängda i taket. Men jag tycker det är dags att även nationella förbund börjar med det mycket tydliga och aptitliga sättet att hylla de största.
Och Mats är störst – störst i Tre Kronor.
Tre VM-guld. Ett OS-guld.
Och framförallt:
Ingen annan har som Sundin spelat avgörande roller i Tre Kronor. Det handlar inte bara om målet 1991 mot Ryssland, när han åkte ifrån ryssarna på ett sätt ingen annan gjort tidigare. Ett av många klassiska mål.
Jag minns blicken
Det handlar inte bara om Tre Kronors vändning från underläge 1–5 till seger 6–5 mot Finland i VM 2003.
Vad minns man av det?
Jag vet vad jag minns.
Jag minns hans magiska blick och hur han vrålade ut sin lycka som bara den kan vråla som burit ett landslag på sina axlar i hundra åt utan att ha fått särskilt mycket utdelning därför att det alltid har varit alldeles för många medelmåttor med som förstört allting.
Ett slags hockeystjärnan Sundins eget primalskrik. Det är sånt där man minns.
Världens hårdaste backhand
Eller Lasse Granqvists klassiska radiovrål ”Mats Sundin gör det, Mats Sundin gör det”. Det var på något sätt alltid Mats Sundin som gjorde det när det var VM och Tre Kronor och slutspel. Oftast kom han inflygande från sitt mediokra NHL-lag till sitt mediokra Tre Kronor för att försöka vinna nånting förutom TV-pucken i sin karriär. Ofta lyckades han, men betydligt mera ofta misslyckades han, men ändå tröttnande han aldrig.
När jag ser Sundin framför mig i ett VM ser jag honom komma forsandes i mittzonen. Göra en eller annan fint, åka förbi den sista backen ut på vänsterkanten, en avslutande fint på målvakten och sen slog han alltid den där fruktansvärt hård backhandpucken upp i nättaket.
Mats Sundin gjorde det.
Ingen annan i världen kan ha skjutit så hårt med backhand som Mats Sundin.
Gång på gång, år efter år.
Vill aldrig se någon annan i nummer 13
Jag minns OS 2006.
Självklart. Självklart är det det här man ska minnas.
Pucken in i zonen. Passen från Foppa. Den magiskt långsamma droppen från Mats och så direktskottet från Lidström och egentligen var det väl bara det faktumet att det var Finland de mötte och inte Kanada eller Ryssland de slog som inte gjorde det till den största sporthändelsen i svensk historia.
De fick inte ens bragdguldet.
Fan vet om de ens fick pris på Idrottsgalan.
Folkets kärlek – min belöning, sa en gammal svensk kung.
Folket kärlek – din belöning, säger jag till Tre Kronors kung, 1990–2009. Upp med nummer ”13” i taket, Förbundet.
Jag vill aldrig mer se nån annan landslagsspelare dra på sin en tröja med det numret på. Det skulle kännas så fel...