”Vad sysslar karln med?”
Wennman: Redan när jag såg Benitez uppställning vrålade jag rakt ut (för mig själv, inget gott tecken)
LONDON. Efter 0–0 mot Hull och 16 tappade hemmapoäng buade delar av Chelseas publik ut Luiz Felipe Scolari och skrek ”You don´t know what you´re doing”.
Du vet inte vad du sysslar med, alltså.
Nej, det är klart. ”Felipao” har ju bara vunnit VM och spöat England i tre stora mästerskap. Men läktarfolket vet alltid bäst.
Jag satt på Stamford Bridge och tänkte saker som ”kom ner och sätt dig själv på tränarbänken då, du den fete där i blå tröja på The East Stand, du som gapar värst...hur skulle du formera detta Chelsea? Vad finns det för genidrag att ta till? Hur skulle du föreslå att man bryter ner ett bortalag som gör en försvarsmässig kanonmatch och är livsfarligt i kontringarna?”
Vad ger en ölstinn 18-åring rätten att idiotförklara en världstränare som Scolari, 60?
Den dyra säsongsbiljetten? Kärleken till Chelsea? Maybe.
Samtidigt:
Jag förstår, naturligtvis.
Jag förstår besvikelsen.
Jag förstår passionen.
Utan den vore fotbollen död, meningslös, ingenting.
Alla måste få tro att de vet bäst
Ilskan, glöden och galenskapen slår åt alla håll, men måste få finnas. Alla måste få tro att de vet bäst, även om det går ut över begrepp som respekt och eftertanke. Det håller diskussionen levande.
Jag skrev min första VM-kvalmatch 1972 (Sverige–Ungern) men får ändå oförskämda mejl från 14-åringar som undrar om jag nånsin sett fotboll. Det kan göra mig fullkomligt jävla galen. Det får mig också att undra hur mästartränare som Big Phil Scolari, som ägnat hela sitt liv åt fotbollen och sitter på mer expertkunskaper än en hel läktare på Stamford Bridge, mår efter förolämpningar som i går.
I samma andetag sitter jag själv framför tv:n och spyr galla över folk som kan mer än jag.
Fem man i backlinjen
Efter Chelseas fruktlösa försök att få hål på Hull (där Michael Turner och kaptenen Ian Ashbee gjorde ett sanslöst bra jobb) åkte jag hem och knäppte på Portsmouth–Liverpool (2–3).
Redan när jag såg Rafa Benitez uppställning vrålade jag rakt ut (för mig själv, inget gott tecken): ”VAD I HELVETE SYSSLAR KARLN MED?”
Fem man i backlinjen – Arbeloa, Carragher, Skrtel, Agger, Dossena – plus två defensiva mittfältare: Aurelio och Mascherano. Sju av tio utespelare med rena försvarsinstinkter (även om Mascherano gick fram mer än vanligt).
Mot Portsmouth, alltså. Inte Barcelona borta. Pompey.
Framåt: ingen Torres, ingen Kuyt, ingen Reira. På mitt-mitten: ingen Alonso. Däremot Aurelio, som väl inte spelat i den positionen sen i Valencia.
Jag har aldrig sett nåt liknande. Liverpool jagade serieledningen och ställde upp med ett oprövat, defensivt Fort Knox-system mot ett av ligans sämsta lag just nu. De offensiva krafterna skulle sparas till ett eventuellt krisläge. Det var ett nytt försök av fysikprofessor Baltazar, signor Benitez, att verka listigare än andra – och experimentet var en millimeter från praktfiasko.
Häpen sms:ade jag kollegorna Bank och Niva (ingen kan mer fotboll än dom pojkarna) och fick samma svar från båda:
– He´s cracking up!
Så där satt alltså vi fotbollsskribenter på olika håll i Europa och såg Portsmouth göra både 1–0 och 2–1, och när det bara återstod fem minuter var Rafael Benitez på stupstocken med nacken blottad och knästående med byxorna nerdragna och röven i vädret och bakom honom stod en gammal skotsk bödel med öppen gylf och röd-vit-svart mask. Man kunde ana konturerna av en välbekant, blåsprängd portvinsnäsa.
– He´s getting sacked in the morning, kom det på sms från Bank.
– He´s getting fucked AND axed tonight, tänkte jag.
Men Benitez klarade sig undan med mord. Han ställde upp med ett lag som hade kryss på kupongen skrivet över hela sig. Han väntade alldeles för länge med att göra byten och satsa mer offensivt, men det var ändå inhopparna Dirk Kuyt och Fernando Torres som vände 1–2 till 3–2 de sista fem. Hade de startat hade det stått 4–0 i paus till Pool och sen kunde de ha fått vila.
Det räckte ändå för att nådeansökan skulle gå igenom.
Torkade svetten ur pannan
Rafa kunde knäppa skjortan i halsen, dra upp brallorna, lipa åt bödeln (de kommer att ses igen) och peka på serietabellen: Liverpool i ledning, åtminstone i några timmar.
Han kunde torka kallsvetten ur pannan och peka på facit. Han kunde till och med inbilla sig själv att han varit genial.
Vi andra funderar vidare på vilka av oss som kan fotboll. Fansen, journalisterna eller tränarna?
Kanske allihop?
Börjar bli dags att fixa en frågesport nu, Oldsberg.