På väg mot titeln
MANCHESTER. Har tappat räkningen nu på hur många gånger Manchester United vunnit med 1–0 i ligan, men det är givetvis såna segrar som gör lag till mästare.
Alla andra tappar poäng till höger och vänster.
United kör rakt fram, rakt på, rakt mot en ny titel.
Den som stirrar sig blind på kalla fakta från en dataskärm ser att United gjorde
1–0 mot Everton efter mål (på straff) av Ronaldo och drar slutsatsen att Sir Alex och kompani hade flyt igen, att allting spelar United i händerna, att både domarna, Fru Fortuna och Gud Fader själv sover i röd-vit-svart pyjamas.
Det är löjligt.
Ingen svensk journalist har sett United live oftare än jag de senaste åren. Jag har mycket sällan sett United vinna på ”tur”.
Okej, det har funnits tillfällen då domarna skitit på sig av skräck för Sir Alex. Det har varit tveksamma straffsituationer, diskutabla utvisningar och avgörande mål i slutsekunderna. Det har funnits matcher där man retat sig på United-stjärnornas skådespel efter domslut som gått emot.
Just nu har jag till exempel svårt för Gary Nevilles eviga gapande och viftande med armarna efter varje avblåsning... stäng igen dammluckan, sluta vifta och spela fotboll!
Men totalt sett handlar inte Uniteds framgångar om nånting annat än taktisk finess, individuellt skickliga spelare och en manager som alltid tycks hitta rätt uppställning för dagen.
Drömmarnas Teater
Man kan lägga till den rena känslan av att kliva in på Drömmarnas Teater, Old Trafford.
Det var över 75 000 där mot Everton, precis som vanligt, och jag vill bara påpeka att det aldrig nånsin, i historien, varit så många åskådare på en fotbollsmatch i Sverige. Här sker det varje vecka.
När ”Glory, glory, Man United...” dundrade på hög volym i högtalarna och Sir Alex ledde ut sina trupper på denna underbara, täta arena kände jag mer än nånsin att jag satt i fotbollsmaktens boning. Det gjorde troligen Evertons spelare också. Hur kan man gå in här och tro att man ska vinna?
Har massornas kärlek
På mitt hotell, efteråt, sprang som alltid smågrabbar omkring i United-tröjor, de hade namn som Ronaldo, Anderson och Berbatov på ryggen, och de kom från olika håll i Europa.
United har meriterna och massornas kärlek.
Grannen Manchester City har möjligheterna och miljarderna, men efter den pinsamma förlusten mot ett decimerat Stoke (1–0) såg jag inte en käft i ljusblå City-tröja i går kväll.
Alla pratar om försvaret, Edwin van der Sar och nytt superrekord med tolv raka utan insläppt mål. Men min man i United just nu är Michael Carrick. Vilka passningar, vilken blick!
Everton är tryggt och stabilt med en lysande Phil Jagielka i försvaret. Men vill man ta poäng mot United måste man vara mer än ”stabil”. Man måste våga nåt. Everton tog inga risker i går och då blir det... 1–0 till United.
Det är 40 poäng kvar att spela om, men det känns som om ett kryss mellan Liverpool-Chelsea i dag ger Man United ett drömläge mästarna inte släpper.
Status quo i fighten mellan Arsenal och Aston Villa sen båda spelat 0–0 i sina hemmamatcher i går. Fråga mig inte varför Arsene Wenger satte Robin van Persie på bänken från start. Känns livsviktigt för Gunners att få klart med Andrej Arsjavin nu.
Till sist:
Tottenham hämtade in 0–2 i Bolton, bara för att förlora med 3–2. Nån sitter nånstans och sticker nålar i en voodoo-docka föreställande Harry Redknapp. Tillverkad av en bandyboll, några gem och en trasselsudd.