Wernbloom – samma typ av glädjespridare som Zlatan
Midsommar och en vecka nere på Skeppsbron med alla sköna seglingsmänniskor har gjort mig mycket mera harmonisk.
Hamnade en kväll i ett samtal om Tidsandan och den är det väl ändå vårt jobb att fånga in på en sån här sida, så här är mitt försök.
– Hur länge kommer Pontus Wernbloom att ha det här leendet som gör oss så lyckliga och som gör alla fotbollsjournalister så himla förälskade? sa A.
– Ända tills han går på sin första nit, ända tills hans monument blivit för stort, sa B.
– Det kan ta lång tid, sa A.
– Det kan ta mycket lång tid men det kan också inträffa om en mikrosekund, sa B.
– Om Balotelli varit en rågblond svensk och Wernbloom varit en rakad sicilianare – vad hade vi tyckt då? sa A.
– Det behöver vi inte ens svara på, då hade vi stått utanför den enes rum och avkrävt honom på ett svar han inte kunde ge och som vi inte ville ha och den andra hade vi hyllat på ett sätt som inte varit ens i närheten av rimligt. Men fotbollsmatcher avgörs på det där sättet. Skrattar bäst som skrattar sist. Dobbar upp på rätt ställe, rätt domarvinkel. Domare är inte mer än människor, de ser mer än de inte ser.
En längtan efter att bli älskad
– Varför älskar alla Wernbloom? sa A.
– För att han påminner om Zlatan, kanske. En glädjespridare. En kommunist, fotbollsestet och glädjespridare. Det är ingen folklivsspillra vi skämts bort med de senaste åren. Kanske inte sen Björn Afzelius dagar. Kanske inte sen Afzelius underhöll svenska fotbollslandslaget i Italien under VM 1990, sa B. Han log sitt elakaste leende.
– Påminner om Zlatan? Det är hans leende i så fall, hans intensiva leende och önskan att få vara med, inte hans teknik. Men medan Zlatan hade en integritet som var oändlig redan i division ett har Wernbloom en längtan efter att enbart bli älskad. Den ena vill bli fruktad, den andra bara älskad, sa A.
– Det är bistra tider för hjältar, sa jag. Jag var med när Afzelius sjöng där i Italien. Det var inte bra. Varken Hysén eller Strömberg verkade fatta vad han sjöng om. ”Danslåt för yttrandefriheten”, vad är det? Limpar hade annat i huvudet. Jag åkte hem och intervjuade Frida Lyngstad som var sur för att Afzelius Hoola Bandoola- kollega Mikael Wiehe inte lät henne sjunga in ”Flickan och kråkan” på sin soloskiva. Ringde Wiehe som sa att han inte ville upphäva den mittlinje som funits i svensk musikbransch – den mellan Abba och Musikrörelsen.
Tystade av Dawn Finer
Frida var ledsen, sa jag.
– Det är 20 år sen, sa B. Det var kallt på Skeppsbron men vi hade plädar över våra späda seglarben.
– Jag vet. Jag läste en intervju med Mikael Wiehe häromdagen i en tidning där han berättade att hans största förtjusning nu är att dricka 300-kronorsviner. Sen läste jag om hur Benny Andersson sponsrar yttrandefriheten och Feministiska initiativ och Gudrun Schyman med en miljon och jag tänker att det är oändligt långt från 1990 till 2009 och mellan mittlinjerna i våra liv.
– Nya tider? sa B
– Nya tider, sa jag.
– Ett Zlatan-leende, ett Wernbloom-liv, sa B.
– Tyst nu sjunger Sarah Dawn Finer
ABBA på stora scenen, tyst, inte ett ljud, sa A.
Vi tystnade.
Nyhetsmorgons reportage från Carl Philips resa in från Sandhamn med Ericsson 3 var väldigt trevligt. Prinsen sa ”jätteroligt” exakt 27 gånger. På tre minuter.
Kina köper Volvo. Undrar om kineserna gillar segling.
Mötte en VD på en av storsponsorerna till Volvo Ocean Race på Skeppsbron och han var lyrisk över min krönika förra söndan. Totalt bortkastade pengar, sa han.
Det är något konstigt med en sport där man tvingas höja straffen för att kvinnliga spelare stönar.
Obegripligt åtal
Sup(port)er-retaren Soneby i Ballar av Stål hinner alltid springa undan i tv men i veckan fick han gå sakta men säkert från en krog när några supportrar visade sig en smula långsinta över det han sagt i programmet.
Åtalet mot Andreas Jämtin är totalt obegripligt.
Jag tycker att de där surrande ljuden på läktarna i Sydafrika är rätt läckra.
Om ni tyckte att bilden på Gattuso – alla Pontus Wernblooms moder – när han tappade brallorna var rolig (och det var den) så kan jag inte undanhålla er den här bilden från Superettan-matchen mellan Väsby och GIF Sundsvall.
– Snacka om skamgrepp! skriver Roy Rosenback, speaker hos Väsby och berättar att det är Daniel Sliper som tog till alla till buds stående medel för att stoppa hemmalagets Hezha Agai.
Sliper = Sveriges svar på Vinnie Jones, konstaterar Rosenback.
Bilden är tagen av Bror Rosenback.
Min fråga är:
Om Charlie Davies fick fem matchers avstängning för att en fläskläpp på Michael Almebäck i Örebro – vad ger då en pungkross i Väsby?
Se där en spännande fråga för disciplinkommittén att fundera på i sommar.