”Det var fruktansvärt vilka saker de stoppade i sig...”

Tour de France firar 100 – men dopningsskandalerna tar aldrig slut

I dag startar Tour de France för hundrade gången – samtidigt fortsätter dopningsskandaler att uppdagas.

Tidigare proffscyklisten Tomas Fåglum, som körde loppet två gånger på 70-talet, berättar om tävlingens mörka sidor.

– Det var fruktansvärt vilka saker de stoppade i sig. Varje dag, mer och mer, säger han.

helskärm

Förra lördagen erkände 1997 års Tour de France-vinnare Jan Ullrich att han har bloddopat sig under karriären.

Den före detta tyska cyklisten kan bli av med sitt guld och silver från OS i Sydney 2000, men själv tycker han inte att han har fuskat.

– Nästan alla under den tiden tog prestationshöjande substanser. Jag har inte tagit någonting som inte togs av de andra. För mig är det fusk när du får en fördel över dina konkurrenter. Så var inte fallet. Jag ville bara försäkra att jag hade samma möjligheter, säger Ullrich.

De senaste åren har flera stora vinnare åkt fast och ingen glömmer väl dagen då sjufaldiga Tour de France-vinnaren Lance Armstrong fråntogs sina guldmedaljer.

– Det är omöjligt att vinna Tour de France utan dopning eftersom etapperna handlar om uthållighet där syre är avgörande, sa Armstrong till den franska tidningen Le Monde i går.

”Var fruktansvärt”

Tomas Fåglum, 66, trampade Frankrike runt 1970 och 1971 med en 36:e placering som bästa resultat. Han var proffs i Italien under 1970–73 och såg dopningen på ­nära håll i princip under hela sin karriär.

– När man i efterhand vet vilka saker allihopa åkte på samtidigt som vi körde på vanlig husmanskost förstår man. Det var fruktansvärt vilka saker de använde.

Varför är det så många dopningsfall i Tour de France?

– Därför att det är så jobbigt, så många jobbiga etapper. Det finns ingen idrott som förekommer på detta vis. Det är jobbigt att åka skidor och springa maraton, men det gör man en gång, här håller man på dag efter dag. För att orka med åt vissa värsta medicinen som över huvud taget finns.

Märkte du av det?

– Ja, det gjorde jag. I början gjorde jag inte det. Men när jag kom till Italien och fick se vad de hade på sina rum begrep man. Dopning var överallt. Vi blev blåsta på en guldmedalj i Mexiko (OS 1968).

Tomas, som är yngst av de framgångrika Fåglumbröderna, menar att dagens tester gör det svårt att komma undan.

”Lätt att se fuskarna”

– Nu är det omöjligt att ta något utan att åka fast. Det är så lätt att se vilka som fuskar. Jag kan se det genom att titta på loppet på TV:n. Det blir en annan cykling, tamare och lugnare i bergen. Nu får man åka med det en människa kan prestera och så ska det vara.

Jan Ullrich erkände nyligen, kom det som en chock för dig?

– Nej, det var ingen nyhet. Han åkte fast så många gånger. Men jag kan inte begripa varför han talar ut om det nu. Alla som känner ­honom vet ändå.

Vad är ditt bästa minne från Tour de France?

– Det var mest tråkiga minnen eftersom man var så jäkla trött, ­säger han, tänker efter och fortsätter:

– Okej, nu har jag ett. Det var en tempoetapp i Bordeaux och jag var åtta sekunder bakom Eddy Merckx. Jag var nöjd eftersom det inte var så många som klarade av honom. Men han körde på knark varje dag. Varenda dag i nio år.

Så allt var inte bättre förr?

– Nä, men i dag kör alla, förhoppningsvis, på knäckebröd och husmans.