Det var ingen stor match – bara en stor seger
GÄVLE. Det var ingen stor match.
Inget bländande stort spel.
Bara en stor seger för Djurgården.
En stor seger som krävdes för att vara med och slåss om den största.
Sålla agnarna från vetet . ”When the going gets tough the tough get going”. Två uttryck som rätt bra speglar gårdagens allsvenska matcher.
I går sållades agnar bort. I går klarade Djurgården att vara tuffa när det var tufft. AIK gjorde det inte.
För bara några omgångar sen trodde jag mer på de sistnämnda än de förstnämnda. AIK kändes som de starkare, de som skulle vinna måste-matcherna. I stället blev det Djurgården som reste till Gävle och spelade hem 2–0 mot svåra hemmalaget Gefle på konstgräset. Man gjorde det dessutom övertygande.
Därför kunde Siggi Jónsson också efteråt le och klia sig i det växande (guld?)-skägget och säga att ”vår taktik lyckades”.
En taktik som gick ut på att med aggressivitet inta fästningen Gefle. En borg som inte är så stor, men ack så svårforcerad och med en och annan farlig kanon, som Oremo. Lägg därtill den sluge härföraren Pelle Olsson. I går kunde dock Olsson inte göra mer än att erkänna sig besegrad av en övermäktig fiende och önska ”lycka till i guldstriden”.
Grå matcherna bli guld värda
Den strid som nu handlar framför allt om IFK Göteborg och Djurgården och, inte att förglömma, luriga Kalmar. Jag vill påstå att segern mot Gefle är den typ av vinster som gör hela skillnaden i guldkampen.
De till synes små, grå matcherna. De som inte får de största rubrikerna men också ger tre poäng. Poäng som den 28 oktober kan visa sig vara guld värda. Bokstavligen.
Djurgården hade insett att Gefle enbart kan intas med storm, men till en början blev spelet ändå trevande, inför Gefles militäriska defensiv.
Strömvallen tedde sig lika svårintagen som någonsin. Hemmapubliken applåderade åt en lyckad bakåtnick till målvakt , vindarna blåste arktiska och när bollen damp ner från utsparkarna var det snö på den. Strax före paus bestämde jag mig för att vika ner mig och se andra halvlek inomhus.
Ungefär samtidigt visade Djurgården att man däremot inte tänkt vika ner sig. Quirinos mål kom med två minuter kvar till halvtidsvilan och alla som studerat sin fotbollspsykologi vet vad det innebär.
När brasse-mål nummer två sen kom genom Enrico kunde Djurgården slappna av och uttnyttja sin större spelskicklighet. Med stolparna på sin sida dessutom, en glänsande Daniel Sjölund som bolluppsugare och spelvändare samt orubbliga Johannesson-Kuivasto-Davids som trygghet bakåt gick det inte att tappa övertaget.
För Djurgården kommer landslagsuppehållet nu riktigt olämpligt. För AIK kommer det nog snarare som en skänk från ovan efter en svart vecka.
Guldet bra långt borta från Solna
”De har fortfarande en teoretisk chans”, sa klubbdirektör Andersson efteråt och visst har AIK det. Även om guldet känns bra långt ifrån Solna just nu kan jag därför ändå inte tänka mig att AIK lägger sig.
Örlunds uttalande då? Tja, han måste ha talat innan han tänkte. Det händer oss alla.
”Vi kan inte tänka på de andra lagen, bara fokusera på vårt,”, sa Siggi Jónsson, innan han äntrade spelarbussen.
Flera av Djurgårdens spelare har berättat om den mollstämda hemfärden från Gävle förra hösten. I går kväll gick allt i dur med Johannesson & Co som glada stod utanför bussen och åt ur sina matlådor.
När vi sen körde söderut, under flyttfåglars streck mot skymningshimlen, körde vi om spelarbussen.
Jag såg dess lyktor försvinna bakom oss och tänkte för mig själv att den här hemresan, den blev nog betydligt trevligare för Djurgården.
Även om den sista biten på den allsvenska resan 2007 fortfarande återstår.
Den sista och svåraste.