Bank: Lotta är inte tillräckligt mycket Lotta
En fin dag på jobbet, en avslutad måltorka, men jag antar att många fortfarande undrar:
Är inte Lotta Schelin tillräckligt bra längre?
Jo, det är hon.
Hon är bara inte tillräckligt mycket Lotta Schelin.
Ryssland, vårt heliga rike. Ryssland, vårt älskade land. Din mäktiga vilja och ryktbarhet, kommer alltid att höra dig till.
När det sjungs rysk nationalsång före start spelar det ingen roll om det är hockey, bridge eller damfotboll – man står ändå där med en känsla av att något otäckt och besvärligt väntar.
Men känslor är, som Donald Trump brukar säga, inte fakta. Och kvinnors fotboll var en av sporterna som hamnade under radarn i de gamla Sovjet-systemen.
På många sätt var kommunismen relativt jämställd när det gällde kön och idrott, och de var tidiga med damfotboll – men medan den moderna sporten föddes i länder som Sverige så förbjöds den i Ryssland.
Det var okvinnligt, hette det. Skadligt för kvinnors hälsa.
Blev bara en puff
I dag är kvinnors fotboll tillåten, men underutvecklad. Den där explosionen som det pratades om med den senaste talanggenerationen blev bara en liten puff.
Men Ryssland kom till Deventer med tre skrällpoäng i ryggen. Sverige kom med en supporterskara som marscherat till arenan, men när solen sjönk och hettan började ge med sig var det ett test och en ödesmatch de hade framför sig.
Och, ja, det sa väl mer om svensk fotbolls säsong än Rysslands kvalitéer.
Vi ville veta om de fortfarande kan göra mål. Tvivlen hängde i i ungefär… tjugo-trettio sekunder.
Så dags hade Sverige satt ihop ett anfall som bockade av väldigt många av de där sakerna som varit bristvaror för det här laget. En teknisk lösning av Jessica Samuelsson, ett fint uppspel till Kosovare Asllani, ett starkt en-mot-en-jobb av Stina Blackstenius på högerkanten och ett inlägg som oroade ryskorna.
Det här var inget motstånd för Lisa Dahlvist eller Linda Sembrandt, det här var en match där Sverige skulle visa att de kan spela konstruktiv, hotande fotboll.
De kunde det här, de kunde det mot Ryssland.
Ihålig rysk vänsterkant
Matchplanen var, även fortsatt, att mangla stackars ytterbacken Natalja Solodkaja på Rysslands ihåliga vänsterkant. Asllani prickade ribban utifrån, Stina Blackstenius och Lotta Schelin löpte ut och mötte uppspel, och Jessica Samuelsson gjorde allt det där som hon inte kunde för ett par år sedan; värderade rätt, spelade mot fötter, kontrollerade bollar, fyllde på framåt (just det har hon i och för sig alltid gjort).
Matchbilden var vad en matchbild ska vara om Sverige har några som helst ambitioner att lämna avtryck i ett mästerskap.
Resten handlade om att sätta dit bollen.
Resten handlade därmed om Lotta Schelin.
Det har varit fascinerande att följa diskussionerna om henne de senaste åren, egentligen ända sedan VM. Det har ju inte krävts någon pro-licens från Uefa för att se att hennes roll förändrats i grunden i landslaget. Visst, hon får väl gärna fortsätta göra mål, men arbetsuppgifterna har också täckt allt från att spela högerback, täcka ytor, rusa hemåt, bära vatten och vara landslagets konstant kritiserade ansikte utåt.
På sätt och vis får hon väl, skylla sig själv, det är Lotta Schelin som lagt ribban på den där höjden. Är man landslagshistoriens bäste målskytt så får man inte gå mållös från en halv landslagssäsong.
Men hur mycket handlar det egentligen om att Schelin blivit sämre?
Svaret är väl mest att hon blivit annorlunda, att hon inte är riktigt samma djupledsurkraft längre. Allt det andra finns kvar, hon är fortfarande den klokaste, spelskickligaste anfallare Sverige har.
Hon är inget ensamanfall längre.
Alldeles underbart för Schelin
Mot Ryssland läste hon en Magdalena Ericsson-frispark rätt mot den situationsdyslektisk målvakten Scherbak och nickade in det förlösande 1–0-målet före paus. Viktigt för matchen, alldeles, alldeles underbart för Schelin själv.
Testet efter paus, när Sundhage skickade in Fridolina Rolfös nickspel på topp och petade ner Lotta som högerytter, är så klart mer anmärkningsvärt – men jag tyckte att första halvlek (och framför allt första halvan av den) sa väldigt mycket mer.
Då var Schelin närmare mål, men framför allt – och till skillnad från i tyskpremiären – så hade hon Stina Blackstenius bredvid sig, runt sig, framför sig.
Och Blackstenius behövs. Hon är en pansarkryssare med trippande fötter. Hon krigar, hon slåss, hon löper, hon utmanar och när hon slutförde matchen med bandage om halva huvudet kändes det kolossalt kongenialt.
Hon borde alltid se ut sådär.
Stina krigade in 2–0 efter ett nytt målvaktsmisstag, men framför allt är hon så viktig för Lotta Schelin. Med den sortens rörelser runt sig kan hon ägna sig åt att vara smart, möta lite bredare och djupare och fylla på när läge finns.
Jag tror mer på den lösningen än på att ha henne på en kant.
När solen gick ner över Deventer hade vi fått tre poäng, två anfallarmål och ett löfte om att den här EM-sommaren ska fortsätta ett tag till.
Jobbet utfört, inte mer, men på andra sidan Italien väntar ett slutspel med tuffare matcher än de här.
Jag är övertygad om att Lotta Schelin kommer att behövas då. Och jag är lika övertygad om att hon behöver sällskap av Stina Blackstenius även där.