Det finns en sak som förenar Cantona med Paolo Roberto
Någon gång på 90–talet sa Eric Cantona i en märklig sekvens av sitt röriga liv att ”när fiskmåsarna följer efter trålaren beror det på att de tror att sardiner kommer att kastas ut i havet”.
Tio år senare tänker jag att det finns en sak som förenar Cantona med Paolo Roberto – och med mig själv.
Det är en mycket smärtsam insikt.
Den gemensamma nämnaren som verkligen är i minsta laget är den här:
Vi har alla spelat oss själva på film.
Min debut kom redan 1999, den 10 oktober. Eric Cantona och Paolo Roberto har lustigt nog premiär den här veckan med sina insatser som sig själva.
Cantonas heter ”Looking för Eric” och Paolo Robertos är del två av Stieg Larsson-serien om Lisbeth Salander. Jag har sett båda.
En sak är säker: båda klarar sig betydligt bättre än vad jag gjorde.
Jag vet inte om ni sett min skådisdebut. Många gjorde det. Det var Ulf Malmros – den geniala mannen bakom alla Kjell Bergqvists mästerliga filmer – som gjorde serien ”Sally” med Marie Lundqvist. En klassiker i sitcombranschen. Jag spelade b–kändis tillsammans med Jean Pierre Barda och Ma Oftedal. Andra säsongen, episod sju.
Låter som en fjortis
Jag var sämst. I rollen som mig själv var jag överlägset sämst. Jag minns fortfarande mina repliker och ryser när jag tänker på hur illa jag levererade dem.
Jag har köpt serien på dvd men vågar inte titta.
Kanske köpte jag den mest för att förhindra någon annan från att köpa den, tänker jag i mörka stunder. Jag låter som en fjortis.
Paolo Roberto dök upp redan i Stieg Larssons böcker som en lite skönt psykopatisk och klok våldsmaskin. Som skådis är han alldeles utmärkt som eftertänksam vålds-
romantiker. Och han kan prata som sig själv. Verkligen. Han låter som Paolo Roberto.
Jag är djupt skakad och imponerad. Roberto har uppenbarligen betydligt bättre ordning på sina hjärnceller än jag. Sen får Martin Ingvar säga vad han vill.
Överhuvudtaget är filmen ganska bra, tycker jag.
Jag gillar filmade böcker som är exakt som böckerna.
Låter som sig själv
Överlägset bäst är Lena Endre. Vilken sanslöst bra skådis hon är.
Är Eric Cantona en bra skådis?
Tja, jag vet inte. Han låter nästan som sig själv. Han var en bra fotbollsspelare och en av de mest gripande berättelser jag hört är om känslorna när han lämnade Leeds och 14 000 demonstrerade utanför träningsanläggningen. Efter bara 28 matcher och nio mål.
Sen kom han till Manchester och blev en legend eller kanske till och med en legendar med uppvikt krage och en massa klassiska mål i kultbygget.
Man får se några av målen i filmen och de ser märkligt nog inte så fantastiska ut. Men det var en annan tid. Kanske var det mera mängden som imponerade, styrkan, smartheten – kanske var det alla citaten.
Han gjorde fem säsonger, 143 matcher och 64 mål. Men det är inte målen han drar fram – det är en passning. En perfekt passning. Cantona har producerat filmen själv och kanske målar han sitt eget monument, jag vet inte, men han gör det bra. Överhuvudtaget är det en alldeles underbar film.
Cantona spelar en äldre brevbärares Mållgan – en underbar idé. Brevbäraren är ett slags internationell version av Allan Svensson i Svensson Svensson – fast med djup och känsla den här gången, inte bara ett sätt att framställa medelålders män som töntar.
Ken Loach har gjort filmen och det måste vara en av världens längsta och bästa regisssörskarriärer.
1973 gick jag på Journalisthögskolan i Göteborg och såg hans mästerverk Family Life. Det var en annan tid, ett annat liv men det var samma fina känsla för vanliga människor.
Och så de där citaten.
Årets charmigaste feel good
Det kom en engelsk sammanställning i veckan över världens bästa floskler, som de skulle kallats på den här sidan som samlat såna här citat sen 1996.
Cantona var med på åttonde plats med citatet från ingressen.
Det är med i filmen också.
Man får se det autentiskt i slutscenen. ”När fiskmåsarna följer efter trålaren beror det på att de tror att sardiner kommer att kastas ut i havet.” Vad det betyder? Ingen aning. Det har inte Cantona heller, antar jag.
Hans citat hjälper hur som helst brevbäraren i hans livskris, som startar när han kör in åt fel håll i en rondell.
Vem fan har inte velat köra in åt fel håll i en rondell, för övrigt. Men jag känner bara en som gjort det och det är Stefan Liv.
Han borde se den här filmen.
Det borde alla göra förresten. Årets charmigaste feel good.