Tack för den fantastiska showen, Robin
Robin Söderling förlorade en tennismatch men han charmade en hel nation i en vecka och en hel tennisvärld efter matchen när han startade en alldeles egen talkshow.
Tack för det, Robin.
Tack för hela den här fantastiska showen, Robin.
Det var en märklig känsla den här dagen av att man upplevt allt förut.
Vi hade Borg på plats.
Vi hade någon av alla Borgs lärjungar som vunnit en juniorturnering på förmiddagen. Vi hade SAS-Carlzon på läktaren, brunbränd och fin,
Vi hade en kille som kunde bli lika stor som Pete Sampras på ena sidan om han vann sin 59:e seger och på den andra
sidan hade vi en kille som skulle bli lika stor som Magnus Norman om han förlorade sin första Paris-final.
Vi hade regn på banan. Stoppbollar. Slajsade slag. Vi hade tennisfeber i Sverige och när jag passerade Blecktornsparken på förmiddagen spelade folk tennis på gratisbanan där och det har jag inte sett på länge.
Robin hade behövt ett avbrott
Vi hade en galning som rusade in på banan men det var ingen berusad dansk den här gången utan någon som har som sina
15 seconds of fame varje gång han gör det. Han kom när Sverige och Robin hade behövt hjälp av ett avbrott men inte ens det fungerade den här gången.
Vi hade dubbelhandsfattning på backhand och vi hade svensk sommar, kallt och regnigt och vi hade tv-sändning. Herregud, till och med SVT sände och det var ju en högtid bara det och regnet började droppa men det var inte riktigt som på gamla tider. Ingen bröt matchen när det regnade som de alltid gjorde i Wimbledon när Borg spelade och någon berättade att i Wimbledon har man till och med skaffat tak för att slippa bryta för regn.
En nationalikon
Varför då? Jag gillar regnavbrott. Det är hela poängen med tennis på tv att det ibland blir regnavbrott så att den svenska sommarångesten kan få sin relief och svenska tennisspelare få sin andra chans.
Men nej.
Inte längre.
Robin Söderling har blivit en svensk nationalikon den här veckan.
Den lite trulige spelaren med sin egen agenda och sitt eget temperament och sin egen surhet. Han som inte alla gillar. Bra, äntligen en sån som inte alla gillar. Tennisens egen Zlatan. Inte riktigt lik alla andra vattenkammade svenskar.
I går var han dock en nybörjare igen.
I går tappade han totalt sitt eget spel. De där stenhårda bollarna ute i hörnen som tagit honom in i världseliten den här veckan var plötsligt korta bollar i mitten – precis som förr.
Han charmade alla
Inte i ett enda skede av matchen förde han den. Den där skoningslösa offensiven där han från start gick till attack från baslinjen var helt plötsligt försvunnen. Söderling
reagerade livrädd på Federers sätt att spela dominant istället för att agera efter eget
huvud som mot Gonzalez, Davydenko och Nadal.
Klart han förlorade.
En livrädd spelare förlorar alltid mot en som inte känner någon ängslan.
Skitsamma. Robins genombrott och räddande av den sjunkande svenska tennisskutan är värd minst de 530 000 euro han vann i går.
Precis som när han efter matchen med mikrofon i handen charmade
alla med sin humor och sin elegans när han hyllade Federer, publiken,
sina föräldrar, sin flickvän Blogg-Jenni och Magnus Norman och publiken och när han skojade om statistiken om att han knappast trodde att han skulle förlora tio raka mot Federer men nu kunde han ju säga så mycket som att han är helt säker på att inte förlora e-l-v-a i alla fall.
Mycket bra. Mycket roligt. Mycket charmigt.