Beslutet kan inte vara annat än rätt
FALUN. Det krävs mod för att kliva av, för att släppa taget.
Anna Haag och Emil Jönsson följer sina hjärtan, men vågar också se sig själva i spegeln.
Tiden är inne för två framgångsrika åkare och färgstarka personligheter.
Beslutet kan inte vara annat än rätt.
Det blev ett känslosamt möte på åkarnas hotell i Falun i fredags.
Anna Haag och Emil Jönsson bjöd in för intervju, men ämnet var hemligt.
Min tanke och känsla var att det skulle handla om en sista satsning, ett år till mot VM i Seefeld i full Anna & Emil-anda.
Det kändes som det mest naturliga efter vinterns motgångar.
Emil Jönssons OS-kläder var packade av Svenska skidförbundet, men Sveriges olympiska kommitté nobbade sprintåkaren. Han som visade gammal fin fart i Dresden i januari var väl ändå sugen på revansch?
Och Anna Haag fick ju aldrig det OS hon hade drömt om. Kroppen svarade inte, det blev ändå ett stafettsilver med ett starkt lag men visst var hon sugen på att vända hem, dra upp nya riktlinjer och ladda om inför ett sista mästerskap.
Men Emil Jönsson hann knappt sätta sig ner på en stol innan han sa:
– Vi slutar.
Levt sina skidliv tillsammans
Under en lång stund berättade de om sina respektive vägar till beslutet. Om våndorna, men också klarsyntheten. När känslorna blev för starka för Emil, drog Anna Haag sin hand över sambons axel.
De har levt sina skidliv tillsammans, nu börjar en ny vardag men de har fortfarande varandra.
Och jag kan inte annat än beundra deras skarpa analyser och förmågan att lyssna på den inre kompassen.
Emil Jönsson har varit en fantastisk sprintåkare. Om vi talar om den revolution som Johannes Hösflot Kläbo står för ska vi inte glömma att Emil Jönsson sprang hem den totala sprintcupen tre gånger (2009/2010, 2010/2011 och 2012/2013)
Han har aldrig nått ett guld i mästerskap, men har fyra medaljer.
Men de senaste åren har kroppen inte mäktat med belastningarna. Ligament, leder, muskler har brustit av den hårda påfrestningen. Emil Jönsson har reparerat, försökt och ansträngt sig men det räcker inte för vara på den nivå han en gång varit och har skalle för att tillhöra.
Starka profiler
Det krävs mod att inse, att själv konstatera och inte klamra sig kvar när hjärtat vill men benen säger något annat.
Anna Haag har varit med och bärgat åtta medaljer på OS och VM. En själv, de andra i olika stafettlag. Hon har främst varit en mästerskapsåkare, en lagspelare.
Under OS blev kritiken enorm då Rikard Grip, förbundskapten, valde Anna Haag före Hanna Falk i stafetten.
Jag frågade Rikard Grip efter lördagens besked om han hade agerat annorlunda under OS om han hade känt till Anna Haags beslut, hon fattade det under OS, men det hade inte påverkat menade han.
Och hur vi än vrider och vänder på den uttagningen, kanske det borde varit Falks chans att flyga, så är det ändå inte Anna Haag som ska belastas. Det var inte hon som tog ut laget. Möjligen kunde hon varit tydligare med sin känsla i kroppen, som varit oroväckande sedan Tour de Ski. Men hon gjorde allt som stod i hennes makt när bröstet brann och benen krampade.
Anna Haag kände under OS att hon inte har energi för en ny satsning och också det kan bara hon värdera. Har man inte motivationen blir beslutet ganska naturligt.
Både Anna Haag och Emil Jönsson har under sina år varit starka profiler som kastat sig ut i debatten, som synts på sociala medier och odlat sitt eget varumärke.
Inte förtjänat mobben
Det är enklare att slå på hakor som sticker ut och de har båda fått sina smällar.
De har retat, engagerat och fått mycket kärlek. Men också näthat.
De har inte förtjänat mobben, det gör ingen.
Men de har stått över den och gjort rätt i det.
När två av landslagets starka profiler väljer att tacka för sig ser vi tillbaka på två fantastiska karriärer.
Vi ser två personer som levererat, inspirerat och gått sina egna vägar och kryssat fram bland synpunkter och inspel.
Nu slår de in på ett nytt spår, när tiden är inne och motivationen tryter.
Beslutet kan inte vara annat än rätt.