Flykten från verkligheten
Publicerad 2016-07-03
I flyktinglägret i Calais är fotbolls-EM ett tacksamt avbrott i en desperat vardag
CALAIS. Den känns väldigt avlägsen, men EM-festen spelar en roll även här.
I dagcentrat visas de sena kvällsmatcherna i repris för rastlösa unga män, men det går också att se kvartsfinalerna direkt inne i ”The Jungle”.
Det kostar en euro på cafét Peace and Love.
– Det kan komma mellan 30 och 50 för att se matcherna hos oss, säger Petros Henok från Eritrea.
Sportbladets Petra Thorén och Nikolai Jacobsen besökte flyktinglägret i Calais där fotbollen innebär ett tacksamt avbrott i en desperat vardag.
Morgonens regnskurar har bildat pölar där plastmuggar simmar omkring.
Det luktar fränt emellanåt och ljudet av presenningar som lyfter och slår likt segeldukar av snålblåsten är återkommande. Fredagen är ruggig och flera personer har på sig vinterjackor och mössor.
Inne på Peace and Love är det varmt.
Eshat Maila Maryam sitter och skär lök bakom den ihopsnickrade bardisken.
– Det blir afrikansk gryta, säger hon.
Petros Henok diskar glas och tallrikar i en stor gul plastbalja.
Ungefär samtidigt som Belgiens stora fotbollsstjärnor, goda var och en av dem för flera hundra miljoner kronor, har matchgenomgång en timme bort förbereder Petros och Eshat Maila tv-kvällen i ”The Jungle”, ”Djungeln” kort och gott.
Den som har en euro är välkommen, hittar man inte är det bara att fråga sig fram. Alla vet.
På golvet nedanför bardisken står en blå generator, på kortsidan av rummet sitter två tv-apparater och utmed väggarna på det stampade sandgolvet finns stolar, fåtöljer och bord.
– Är det folk här drar vi igång generatorn och sätter på tv-apparaterna. Vi visar alla matcher under EM och ibland visar vi film. Det är en chans för folk att få koppla av lite, säger Petros Henok.
Skjulet är uppbyggt av masonitskivor, tyg och plast. Den vita dörren är vackert målad med påfågelmönster.
På en lapp utanför står ”England vs Island 9.00 pm”. Pappret har blivit mjukt av regnet, och den blå färgen simmar ut. Matchen spelades för fyra dagar sedan.
När vi besöker området är det sex–sju timmar kvar till Wales-Belgien i Lille en timme bort. Där i centrala delarna av Lille festar belgiska fans med konkurrenterna från Wales.
Här lever man fortfarande med minnena från kvällen före när Portugal vann på straffar. Då var det livat inne i cafét och en portugisisk liten flagga hänger kvar i taket.
– Vi såg hela matchen här, säger Petros Henok.
– Jag gillar Portugal, säger Eshat Maila.
Hon bjuder oss på kaffe. Gott, starkt kaffe från hennes hemland Etiopien.
Hon och Petros träffades på flyktinglägret i Calais. De flydde av olika anledningar, nu när de en gemensam dröm.
Inträdet och försäljning av mat, kaffe, te och dryck ska ge pengar som kan öppna vägen vidare.
– Jag vill till England, jag har min syster där, säger Petros.
Eshat Maila nickar hon med. Hon är vacker, har en varm blick och vi talar om hur viktigt det är att ha vardagsrutiner, att försöka jobba och driva in pengar.
– Vi har fått mycket hjälp, folk som skänkt saker. Vi skulle aldrig haft råd med det här, säger hon och pekar på en fruktmixer.
Hon häller i löken i en kastrull och sätter på plattan.
Vemodet sveper över hennes ansikte när vi fortsätter att tala.
– Vi klarar oss bra, men livet här är hårt. Och farligt, säger hon.
I ”Djungeln”, som ligger utanför det inhägnade området med mer reglerat containerboende där vakter håller koll på vilka som får passera och inte, är kreativiteten stor. Bland tält, skjul av plåt och trä finns det små kiosker med dricka, cigaretter och choklad.
Det är ett slags organiserat kaos och här finns människor med näsa för kommers. Flyktingar, företrädes unga män, från främst Sudan, Etiopien, Eritrea och Afghanistan driver omkring. Det uppskattas finnas omkring 4 000–5 000 flyktingar i området brevid vägen som leder till hamnen i Calais.
En del på väg för att hämta vatten och bröd.
Andra bara på väg.
De flesta i i väntan på natten. På nya möjligheter att ta sig över till Storbritannien.
– Vi har mycket att göra. Vi är här en stund, går i väg, ibland chansar man för att se om man kan komma med en lastbil eller på tåget. Sen måste man hit för att ladda telefonen igen. Jag har sällan tid att titta på fotboll, säger Osman Adam från Sudan.
Sen ropar han till sig en ung kille och fler och fler samlas nyfiket kring oss. Ibrahim Yausef, 16, nickar och tittar ner på sina fötter.
– Han är en väldigt bra fotbollsspelare. I Sudan spelade han fotboll. Han vill spela här också men hittar ingen klubb att vara med. Efter Ramadan ska vi försöka hitta en klubb. Kan du hjälpa till? undrar Osman Adam.
Jules Ferry är ett dagcenter i anslutning till ”Djungeln” och den stora välplanerade sovcampen. Det drivs av organisationen La Vie Active och volontärer och anställda finns hela tiden nära de utsatta. Här får alla flyktingar tillgång till mat, frukost och lunch, det finns duschar på området och utrymmen där de bara kan hänga och umgås under tak.
På gräset finns ett volleybollnät, men någon boll finns inte att uppnå.
– Vi delar ut bollar och de försvinner hela tiden, säger en anställd.
Det passerar dagligen 2 400 personer genom området och på andra sidan staketet finns ytterligare ett center för kvinnor och barn.
Under ett stort träskjul står flera män och spelar brädspel med kapsyler som spelpjäser. Tv-apparaten på väggen sattes upp för att användas som informationstavla.
Nu är den en samlingspunkt.
Personalen på Jules Ferry hörde hur de unga männen talade om fotbolls-EM och idén om att visa matcherna föddes.
Första gången var det en överraskning, nu är efterfrågan stor.
Fotbollen förenar dem över nationsgränser, kulturer blandas och grupperingar smälter samman. Under gruppspelet direktsändes matcherna som startades klockan tre. Bland annat följde 150 flyktingar Sveriges match mot Italien enligt en intervju i So Foot. Nu visas matcherna i efterhand, men dagens sändning av matchen mellan Portugal–Polen visades aldrig klart för tv:n strejkade på grund av dåligt väder.
När Sportbladet kommer in i lägret är det volleyboll på tv:n.
– Men det är fotbollen som är mest intressant. Det är många flyktingar här och tittar när det är bättre väder. Det ger dem glädje och något att göra, det finns inte så mycket annat att slå ihjäl tiden med här, säger Philippe Glavieaux som är en av de ansvariga på centrat.
Han kallar sig själv lite skämtsamt ”tv-mannen”.
– Jag sätter på tv:n på morgonen. Sen är det en kollega som spelar in matcherna kvällen innan så vi kan visa dem i repris. Men nu har vi fått ett abonnemang med Beinsport. Det blir OS senare i sommar också, säger han.
Har ni upptäckt om det finns ett favoritlag?
– Det verkar som att många gillar Portugal. Men det hänger nog ihop med Ronaldo, det är en spelare som alla känner till. Men annars är fotbollen universiell, den förenar, säger Philippe Glavieaux.
Yaser Tibin, 26, kommer till centrat på en grå cykel. Han låser fast den vid stängslet.
En kompis hade sagt att det var fotboll på tv och Yaser passade på, han hinner sällan se.
– Jag går i skolan inne i Calais så jag kan bara vara här på morgonen och kvällen. Om det passar med mitt tidsschema, säger han.
Men går du inte i skolan i dag?
– Kanske sen, det regnar nu...
Han har varit i området i två år. Han kommer från Sudan och har ingen familj kvar i hemlandet.
– Jag har varit här i två år. Jag har försökt att ta mig till England men har skickats tillbaka. Jag tror inte det är någon idé att försöka. England är inte som det varit tidigare så jag kanske stannar här, säger han.
Vi står och talar i regnet. Han berättar om flykten via Libyen och båtresan till Italien. Det tog tio–elva månader totalt.
Han frågar vad jag gör och om jag kan gå på fotboll under EM.
Jag nickar och han tittar på mig och konstaterar kort läget.
– Du kan gå vart du vill. Vi, vi kan bara hålla till här...
Han har rätt. På måndag åker jag hem till familjen. Till tryggheten i Sverige där barnen kan sova
i ett varmt hus, vara nära om de vill och cykla till sin fotboll.
EM har varit ett jobb, men så klart också en upplevelse.
För de unga männen i campen och ”Djungeln” i utkanten av Calais är EM ett behagligt avbrott i en misär. Men drömmen om ett annat, bättre liv finns kvar.
Vid grinden träffar vi en ung kille i färgglad tröja.
Han talar bräcklig engelska och vill inte berätta sitt namn.
Men när vi börjar fråga om fotboll skiner han upp.
– Det är en turnering
i morgon, här vid tre, säger han.
Finns det ett lag alltså?
– Ja, eller ja kanske. Det kallas ”Jungle United”.