”Det håller inte i EM”
Fortsatt målsnålt framåt.
Ett rätt lätt mål bakåt.
Men det är i Mittens rike Sverige har problem.
Ett dåligt genrep ger en bra premiär. Så brukar man säga.
Efter 0–1 mot Ukraina hemma kan man också säga att ”spelar vi så här går vi inte vidare”. Jag, jag väntar med att säga för mycket just nu.
Gustaf Fröding skrev en gång att ”snus är alltid snus om än i gyllne dosor” och precis så är det. En träningsmatch är en träningsmatch, även i den allra vackraste paketering med dryga 25 000 på Råsunda, slösande sol och syréndoft.
Man kan fokusera på det negativa, som på en backlinje där både Nilsson och Alexandersson tvingas spela på platser som de inte är helt bekväma med.
Sverige har mycket mer att ge
Man kan prata om ett mål som kändes rätt billigt – fladdrig boll eller ej – men där utespelarna som tillät Ukraina att skjuta sina distansskott i godan ro bar minst lika mycket skuld som Shaaban.
Man kan också oroa sig över att Sverige bara gjort två mål i år. Över vår störste stjärnas (hans namn börjar på Z) senaste mål i blågult ligger nu dessutom ett två och ett halvt år gammalt lager med damm. I EM krävs mer än så, mycket mer.
Jag tror också att Sverige har mer att ge, mycket mer. Oron finns där, men än så länge är förhoppningarna starkare. Därmed inte sagt att den bara kan viftas bort, som en irriterande fluga. Ni hur det är, de envisaste flygfäna kommer tillbaka.
Efter matchen i går plågas mina tankar av ett surrande kring mittfältet. Det var där vi tappade boll, det är där mycket ännu är oklart. Tobias Linderoth jagar fortfarande sitt bästa jag. Det är en bra bit innan han hinner ikapp det och konstigt vore väl annars. Men Greklandmatchen väntar inte på Linderoth.
Kim Källström jagar också han, på samma sätt som han gjorde det i EM redan för fyra år sen, efter tryggheten i landslaget. Källström har utvecklats mycket i Lyon och han är en spelartyp som jag verkligen vill se i vårt landslag. Men i går såg vi, än en gång, hur han tappade boll alltför ofta och lätt. Ukraina hade bara att tacka och ta emot. I EM blir sådana misstag kostsamma.
På kanterna bjöd samtidigt både Christian Wilhelmsson och Sebastian Larsson på ömsom vin, ömsom vatten. När Fredrik Ljungberg sen kom in var det tydligt att han inte gick för fullt. Han har nu bara en dryg vecka på sig att bli redo att göra det. Om det är någon som ska klara det så är det Ljungberg, men helt tryggt känns det inte.
Så, hur kommer det då att se ut, vårt mittfält? Jag tror att Lagerbäck & Co väljer Linderoth och Svensson, Ljungberg till vänster och Chippen till höger. Men det är bara att titta på hur olika några av landets främsta experter tycker för att inse att mittfältet är en fråga som klyver oss.
Svensson tryggast
Mitt i allt (sorry) kändes det ändå efter matchen som om det just nu finns i alla fall en riktigt trygg utpost på det blågula mittfältet. Han stod efter matchen i somrig tröja, med solbruna armar och solblekta ögonbryn, och kändes lika lättsamt säker som han såg ut.
Anders Svensson. Stundtals med rätta ifrågasatt. För tillfället lika rättmätigt given i startelvan. Jag frågade honom om matchen och hans ord bekräftade bara min uppfattning:
”Trötta ben, rätt hård träning i veckan. Trötta huvuden, redan mentalt där nere. Längtar det ska börja. Inte särskilt orolig. Bättre ta den här förlusten nu ...”,
Allt sagt med allvar bakom orden men ett leende i kanten, som för att bekräfta att läget trots allt är mer bra än dåligt. Samma känsla fick jag av en lugn Olof Mellberg (redan med italiensk liten flagga på märkeströjan):
”När det blir allvar kan vi mycket bättre”.
Så även om jag kan förstå att publiken som hoppats på EM-förfest buade besviket – jag var själv nära att slumra till när Sverige spelade som sämst – känner jag ändå ingen verklig oro.
Kanske kommer det en tid för skoningslös kritik, men den är inte nu. Nu är fortfarande tid att hoppas och längta och njuta, av det EM som ännu ligger framför oss, lika vackert som den vita försommarnatten utanför mitt fönster.