Daniel Andersson: ”Jag hörde suckarna så fort jag slog en felpassning”
Publicerad 2020-05-10
- Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
- Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
- Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.
VEM? Daniel Andersson.
VAR? Venezia, Italien.
NÄR? 2001/02.
/ANDERSSON BERÄTTAR SJÄLV/
”Det var min allra sämsta säsong i Italien. Det var året som vände allt, som fick hela min utlandskarriär att byta kurs. Allt hade gått så bra: Malmö FF, landslaget, Bari... Fram till denna säsong hade allt gått spikrakt uppåt, men nu bröts den kurvan brutalt för att sedan aldrig riktigt gå att återställa igen.
När jag skulle lämna Bari hade jag väldigt många erbjudanden – bland annat från Inter – men jag fastnade för Fiorentina. Det kändes som ett bra steg, så jag bestämde mig. Jag var där och träffade Roberto Mancini – som var ny tränare – och skrev på samtidigt som Dejan Stankovic. Det var jag, Stankovic och Rui Costa som skulle bilda centralt mittfält i Fiorentina.
Livet lekte, allt var helt klart. Tillsammans med frun var jag i Florens och valde hus, och vi bestämde oss för ett som vi var övertygade om att vi skulle trivas jättebra i. Sedan åkte jag iväg på semester, men två dagar innan jag skulle ansluta till träningslägret fick jag ett telefonsamtal. Fiorentina var på väg att gå i konkurs, så alla deras köp skulle hävas.
Det kom som en chock. Nu var vi i mitten av juli, och de andra klubbarna som var intresserade hade sett till att hitta andra lösningar vid det laget. De tågen hade gått. ”Hur fan gör vi nu...?”. Övergångssumman för mig var 65 miljoner, och det var ganska mycket pengar på den här tiden. Då kom Venezia in, och de kunde tänka sig att betala samma pengar till Bari som Fiorentina hade gjort.
Jag var ganska skeptisk. Venezia var nykomlingar, och även om de pratade om att göra en satsning var det liksom inte den typen av utmaning som jag hade sett framför mig. Hela planen var att växla upp karriären en nivå, att kriga om topplaceringar snarare än att göra ytterligare en säsong i en nedflyttningsstrid.
Ett tag var jag till och med inne på att köra ett år till i Bari och vänta ett år med flytten, men jag blev ganska hårt pressad därifrån. De behövde de där pengarna som de redan hade räknat in, och ville inte ha tillbaka mig istället. Så till sist blev det ändå Venezia. Tränaren Cesare Prandelli ringde och var väldigt positiv, och jag fick ett bra personligt avtal.
Men jag kom dit, och för egen del blev det fel redan från början. Där fanns en grupp spelare som spelat upp klubben i Serie A, och som var enormt sammansvetsade. Vi nya spelare blev inte riktigt välkomnade i gruppen. Det var en väldigt tuff situation, som jag inte riktigt var förberedd på. Under alla år i Bari hade jag haft med mig Yksel Osmanovski som ett väldigt bra stöd, men nu var jag ensam och ovälkommen och det kändes faktiskt ganska jobbigt.
Efter ett tag anslöt sedan Jocke Björklund från Valencia. Vi fann varandra, och det blev en liten räddning för mig. Men även om vi två snabbt blev väldigt goda vänner så kände väl han också att gruppen inte riktigt tog emot honom, så istället blev vi de där svenskarna som var lite utanför.
Säsongen började inte bra heller, och när det går dåligt var det väl lätt att skylla på de nya elementen. Vi förlorade premiären med 4-0 mot Juventus, och efter fem matcher stod vi på fem förluster. Då fick Prandelli gå.
Giuseppe Iachini in istället, och då blev det nästan ännu värre. Han hade själv spelat i Venezia fram till bara ett år tidigare, och hade alltså en kompisrelation till alla de här spelarna. På något sätt gillade han ändå mig, men jag kände ändå att han litade mer på sina vänner.
Fotbollsmässigt fick vi inte ihop det, och personligen gick det inte heller särskilt bra. Jag behövde alltid känna att jag var en viktig del av laget, men i Venezia fick jag aldrig den känslan. Istället hörde jag suckarna och stönen så fort jag slog en felpassning. Jag tappade självförtroende, och det speglades tyvärr i mina prestationer. Jag var väl inte direkt dålig, men jag var absolut inte så bra som jag kunde vara.
I Venezia spelade vi ganska klassiskt 4-4-2. Tidigare hade jag haft en annan roll i Bari, eftersom vi spelade klassiskt med libero och sedan man-man över i stort sett hela banan. Som defensiv fältare fick jag då oftast ta motståndarnas tior, så det var världsstjärnor i så gott som varje match. Det var faktiskt en rolig roll. När vi hade bollen så fick jag gott om tid med den – deras tior brukade inte vara jätteintresserade av att pressa hårt – och när de hade den så fick jag lära mig att spela man-man mot några av de absolut bästa som fanns.
Min första säsong i Italien mötte vi Juventus på Stadio Della Alpi. De hade varit i Champions League-final två år i rad, och jag ställdes direkt mot Zinedine Zidane. Men vi fick med oss poäng, och jag fick till och med göra vårt mål. Det är sånt man tar med sig resten av livet.
Matchen jag minns bäst från Venezia är den mot Roma hemma, och det är däremot ett jättetråkigt minne. Vi ledde faktiskt med 2-0 – men sedan gjorde de två straffmål på övertid. Collina dömde, och jag var verkligen inte nöjd med hans insats. Generellt sett så fanns det ju en kultur i Italien där den mindre klubben i stort sett aldrig fick några domslut med sig.
På kvällarna satt de i tv-sofforna och vevade vissa sekvenser om och om igen. Om inte Juventus hade fått sin straff blev domaren slaktad – däremot visades det inte särskilt många bilder på tillfällen då Venezia inte fick straff. Att det var enkelt att blåsa mot en liten klubb på väg neråt blev väldigt tydligt i Italien.
Jämfört med Bari så var fotbollsintresset väldigt mycket mindre i Venedig. Det fanns en liten ultrasklick, men de som verkligen brydde sig var få. Arenan var både liten och sliten – men den låg i alla fall jäkligt häftigt. Samtidigt ställde läget ute på den där halvön till det lite med uppladdningen inför matcherna. Vi fick åka båt till matcherna, såna här mindre speedboats, och det var också en ny erfarenhet.
Venezia var ju klubben där Maurizio Zamparini tog sig in i fotbollen, och det här var väl också säsongen när han verkligen tappade tålamodet som ägare för Venezia. Hela tiden var det ganska stökigt. Det sparkas tränare och det kom nya tränare, och i längden var inte det något som skapade arbetsro.
Zamparini var en varm person, men eftersom han ville vinna så mycket så slog hans engagemang ofta över. Efter matcherna var han helt galen, stod nere i omklädningsrummet och skrek om att vi inte var värda någonting. Journalisterna såg alltid till att ringa Zamparini direkt efter matcherna. Då sågade han allt och alla – alla var värdelösa – och sedan ägnade han veckorna åt att ångra det han sagt och försöka reparera skadorna gentemot alla han hade kapat. Men sedan förlorade vi igen till helgen, och då var ju allt skit igen när han tog upp telefonen.
Han tog väl lite för många impulsbeslut. I Venedig hade hans vision varit att bygga en ny och mer lättilgänglig arena i Mestre på fastlandet, nära där vi hade vår träningsanläggning. Men han fick inget stöd av kommunen, och till slut tröttnade han. Det förde också med sig att både han själv och hela klubben bara gav upp någonstans runt jul.
I januari lämnade Jocke Venezia för England – han lyckades komma iväg – men jag blev kvar. Panathinaikos och Galatasaray ville låna mig, men jag kände inte för att sticka iväg på något osäkert under tre månader precis före VM. Jag sa till dem: ”Jag kommer bara om ni köper mig” – men det kanske var fel beslut.
Mycket av det som drev mig var tanken på VM, sommaren 2002. Den fanns med där hela tiden. Och landslaget blev en slags frizon. Det var helt fantastiskt att komma dit. Det kändes härligt att komma till killarna, att känna sig välkommen och behövd. Samtidigt som det gick dåligt i Venezia var jag riktigt, riktigt nöjd med min prestation när vi vände och vann över Turkiet i Istanbul och blev VM-klara. Den matchen minns jag väl, för den hjälpte mig att övertyga mig själv om att jag inte hade blivit en dålig fotbollsspelare över en natt.
Även om jag visste att det fanns en opinion i Sverige som ville ha in Kim Källström istället för mig var det aldrig något som jag riktigt tog in. Jag kände mig alltid väldigt trygg med att jag hade bidragit för att ta oss till VM, och att jag hade min plats i truppen.
I min egen enfald hade jag inte heller riktigt givit upp hoppet om att vi skulle rycka upp oss och klara oss kvar i Serie A med Venezia, men jag blev snabbt varse om att så gott som alla andra hade gjort det. Det sista halvåret var tyvärr bara uppgivet. I många matcher kändes det som att jag sprang runt och kämpade helt själv, och det var oerhört frustrerande. Ingen knöt näven, utan alla bara accepterade både nedflyttningen och alla förluster.
Det där spred sig till lagen vi mötte också. De förväntade sig att vi skulle förlora, och enligt italienarnas logik var det därför helt obegripligt de gånger vi faktiskt lyckades erbjuda lite motstånd. Det var det här tugget: ”Vad håller ni nu på med? Ni har ju ändå inget att spela för! Låt oss vinna!”. Jag svarade bara: ”Men se till att slå oss då! Vi är ju skitdåliga!”. Men det är klart att jag funderade på om det var fråga om något annat än bara uppgivenhet, ifall det faktiskt rörde sig om rena läggmatcher.
Jag kan säga att det fanns ett par, tre spelare som absolut inte gav allt mot slutet av säsongen. Det gick också rykten om att vissa av våra matcher var uppgjorda – och det räcker att jag bara tänker på möjligheten att det skulle ha varit så för att det ska väckas en enorm bitterhet.
För mig har själva fundamentet för allt varit det här med att alltid ge allt för att vinna i alla lägen, och det var väldigt svårt för mig att få ihop att folk runtomkring mig inte resonerade och fungerade likadant. Det påverkade mig, och såhär i efterhand är det framförallt det som jag ångrar.
Jag hade alltid varit den som stannade kvar och körde extra efter träningarna för att bli bättre, men nu var jag plötsligt ute från anläggningen ganska direkt när själva passen var slut. Det var en miljö som jag inte trivdes särskilt bra i, så jag ville bara hem till frun istället. Men det innebar samtidigt att jag inte längre lade ner det extraarbete som krävs, och när jag tänker tillbaka så är jag lite besviken på mig själv för det. Jag drev inte min utveckling lika hårt som tidigare, och då fick jag inte heller den där riktiga höjden i mitt spel.
Jag försökte att inte vara bitter över allt det där med Fiorentina – allt som kunde ha varit istället – men det hängde nog ändå i litegrann. I samband med en bortamatch så övernattade vi i Florens. Och typiskt nog – anläggning vi sov på låg precis bredvid huset som vi hade valt ut när vi var i Florens och letade. Jag stod där på balkongen och tittade på huset som skulle ha varit mitt, livet som skulle ha varit mitt.
Kanske skulle jag ha pratat med någon för att få hjälp att hantera allt, men såna personer fanns ju knappt på den här tiden. Som Serie A-spelare var du mest bara en dyr vara, och du förväntades lösa allt psykologiskt på egen hand och sedan bara köra på. Du värderades som person utifrån hur du presterade på planen. Spelade du bra så var du en bra människa, men presterade du inte så var du en dålig människa. Allra mest extremt var det nere i Bari, där svängningarna var väldigt kraftiga. Vann vi så var jag en gud, förlorade vi så var jag den sämsta skiten som fanns i hela världen. Personen fanns inte – enbart fotbollsspelaren existerade.
Att inse att jag behövde skilja på de två grejerna innebar en bra lärdom, som har hjälpt mig i livet. Men på den här tiden hade jag inte riktigt självinsikten som behövdes. I situationen där och då hävdade jag inför mig själv att jag inte kunde göra mer än vad jag gjorde, men när jag reflekterar kring det idag så inser jag att jag inte var riktigt sann mot mig själv. Fotbollen idag har tagit stora kliv runt allt det här med mental stöttning, men det är först nu när jag blivit lite klokare som jag kan ta allt det här för vad det faktiskt var.
Ändå tycker jag att jag skulle ha klarat av att ta den här smällen bättre. Okej för att det fanns yttre omständigheter som var tuffa, men jag har ändå bara mig själv att skylla. Till sist är det alltid upp till dig själv, och jag skulle ha varit mentalt starkare.
Efter VM höll jag på hela sommaren och försökte lösa något nytt och något bättre inför nästa säsong. Det var några olika klubbar, men det var framförallt Chievo som var jätteintresserade. De var på som satan, så den diskussionen pågick hela tiden. Det kändes som ett väldigt bra steg, men de hade tyvärr inte pengarna för att köpa mig. Zamparini ville ha tillbaka sin investering, men det var ingen som ville lägga mer än 60 miljoner för mig efter ett sånt år som jag hade haft.
När Venezia skulle påbörja sin försäsongsträning hade jag fortfarande inget klart, så jag åkte ner dit och började köra. Några dagar in på det lägret blev det sedan klart att Zamparini köpte Palermo, och då... detta är så sjukt, så bisarrt... så kör det bara in en buss på vår träningsanläggning. Sportchefen Rino Foschi kliver ur och säger bara: ”Så här är det! Zamparini har köpt Palermo”. Sedan tog han fram en lista och lästa upp ungefär tio namn, bland annat mitt eget. ”Ni som blivit uppropade kliver på den här bussen nu, för ni ska till Palermo”.
Eh... Va? Vänta nu här – jag ska inte till Palermo. Jag ska inte på någon buss, jag ska inte bo på Sicilien, jag ska inte spela i Serie B. Jag har Chievo på kroken, och jag ska göra en nystart med ett bra lag som precis har slutat femma i Serie A.
Det togs inte emot på ett bra sätt, det kan jag ju säga. Nere i lokalpressen i Palermo skrevs det upp väldigt stort: ”Andersson vägrar”. Till sist blev det en lösning som innebar att jag visserligen skrevs över till Palermo – men samtidigt omedelbart gick på lån till Chievo.
Det var en lösning som alla var okej med – men jag fick ändå tillbaka hela den där historien i nacken några år senare. Jag hade gjort ett år i Chievo och ett år i Ancona, men hela tiden tillhört Palermo. Sommaren 2004 hade jag bestämt mig för att återvända till Malmö FF, men jag anslöt ändå till Palermos träningsläger. Då spelade de ett hårt spel mot mig, och använde historiken för att vända folket på Sicilien mot mig: ”Det var han som vägrade”.
Under alla år jag tillhörde klubben var jag aldrig ens nere i Palermo, men under de här förhandlingarna låg jag med laget på ett träningsläger uppe i Alperna i ungefär en vecka. Hela tiden var det: ”Du tackade nej en gång, du är inte välkommen nu heller, det är bara att packa din väska”.
Till slut kom alla överens, så att jag kunde packa den där väskan och lämna Italien.
Givetvis gillar jag fortfarande landet väldigt mycket – men jag kommer aldrig mer resa tillbaka till Venedig.
Under året då vi var där så hade vi besök hela tiden, det var väldigt populärt att hälsa på oss. Väldigt ofta var jag ute med några kompisar eller några släktingar och visade dem Venedig. Rialto-bron, Ponte dei Sospiri... Jag gjorde min tid i en gondol. Och visst, det är otroligt vackert, men till sist var jag riktigt trött på det. Dels var det otroligt mycket turister – framförallt en massa asiater som var precis överallt med sina kameror – och dels var det alltid mycket dimma, fukt och lukt.
Klubben har ju gått i konkurs både en och två gånger sedan jag var där. Nu kämpar de för att hålla näsan ovanför vattenytan i botten av Serie B, och jag tror väl att det är ungefär där de kommer att befinna sig framöver.
Det är ju en gammal klubb med viss tradition, så de kommer väl alltid att finnas där. Men jag har svårt att se att de ska kunna ta klivet upp i Serie A igen. Den kraften tror jag inte att de har”.