Wegerup: Max är ingen guldtränare i längden – inte ens en till scudetto gör att han sitter säkert
Han vann guld med Milan redan sin första säsong.
Men är Max Allegri en guldtränare i längden?
Nej, jag tror inte det.
Vi tar det direkt: jag hoppas att jag får fel.
Jag vill ju tro på nördarnas revansch.
Jag vill tro på en värld där man kan ha fel frisyr och lite för bred toskansk dialekt, svara långsamt och ibland helkonstigt på alla frågor och ändå vara en vinnare.
Max Allegri kändes som allt det där när han redan under sin första säsong vann guld med Milan.
Från Cagliari till mäktiga Milanello och rätt ut på San Siro under konfettiregnet och till fanfarer och lovord.
Men sportjournalister är ett svekfullt folk, guldpennor byts snabbt mot skrivdon doppade i gift.
När Silvio Berlusconi i november i fjol, efter Milan–Barcelona, ville hitta kanaler utåt för sin frustration kunde mediepatronen använda alla sina egna medier och lydiga reportrar för att börja underminera terrängen för Allegri.
Maktkamp kring Pato
Det fortsatte sedan i januari med maktkampen kring Pato, som Milan-tränaren ville ha bort men boss Berlusconi såg till blev kvar.
Därför dröjde det också länge innan Allegri fick sitt kontrakt förlängt , men han lyckades klamra sig fast.
Frågan är hur länge till.
Allt hänger förstås på resultaten. Framgång ger medgång.
Inte svårare än så.
Men jag är tveksam till om det för att sitta säkert räcker för Allegri att vinna scudetton en gång till – vilket kan bli svårt nog med pånyttfödda grande Juventus.
Milan måste erövra åtminstone en semifinalplats i Champions League och i nuläet känns det... en bit bort.
Det finns ingen anledning att överdramatisera eller att segla med på mediedrevets båt till de stormiga vatten där vinden blåser just nu.
Milans kris beror framför allt på alla skador och den mentala motvinden förstärks av besvikelsen över den bleka transfershoppingen.
Lägg därtill en frustrerad Zlatan och tja, man hade behövt en starkare ledare än Max Allegri.
Han är fortfarande en duktig tränare , inget ändrar på det, och han har framtiden för sig.
Men i motgången prövas folk och sanningen är att Milan i år har mindre gratis än i fjol då Inter stormsvajade, Napoli inte höll hela vägen fram och Juventus ännu inte fått klart sin återuppbyggnad.
Allegri har inte imponerat taktiskt på sistone och i lägen som de här är hans bristande karisma ett av problemen.
I Milanellos enskilda rum, där spelarna sitter och snackar eller hänger över biljardbordet, snackas det mycket.
Och det är i nuläget inte underligt att de namn som studsar mellan de rödsvarta väggarna är namn som Fabio Capello och Marco van Basten.
Ingen djup respekt
Problemet är dock att ”Don Fabio” redan vunnit så mycket med Milan, han uppges vara mer sugen på en direktörsroll hos Juventus, hans senaste italienska klubb – där han och Zlatan gick utmärkt ihop, för övrigt. Bråk ibland men djup, ömsesidig respekt.
”Ibra” gillar starka ledare. Med Allegri gör han som han vill och det fungerar, men den djupa respekten eller kärleken, som till Mourinho, den finns där inte.
Van Basten då? Berlusconis förstaval, alla dagar i veckan.
Men, som en person i Milan sade till mig i går kväll:
”van Basten ville inte leva och jobba under sådan press igen. Han vill bara spela golf...”.
Och vem som än kommer måste vara motiverad.
Klart är att Berlusconi kommer att köra över Galliani när det gäller Allegri, förr eller senare.
Tränaren vars frisyr Milan-bossen tillåtit sig att håna öppet: ”Allegri borde kamma sig bättre”.
Ett typiskt pajasuttalande från Berlusconi men det säger en del om bristen på respekt.
Nu uppges istället ”Berlu” vara sugen på ett stort tränarnamn som välja de bästa bakelserna på transfer-gottebordet i sommar.
Något som i förlängningen kan bli precis det lyft de frustrerade fansen drömmer om.
Den närmsta månaden kommer att avgöra Milans säsong – och Allegris framtid.