Wennman: Same shit
Drevet fick sätta ”Den Nya Tiden” i halsen
LONDON. Det sägs ju att det inte finns några lätta fotbollslandskamper längre, så vinner man en VM-kvalmatch med 5–1 borde det kanske dansas och sjungas på gatorna. Om man så har mött Långtbortistans reservlag.
Men ni skulle hört gnället på Wembley i går, ni skulle verkligen det.
Det var halvtidspaus mellan England och Kazakstan (med 17 nya spelare i truppen) och i det flotta pressrummet skulle det drickas kaffe och analyseras en ny tjusig uppvisning av Fabio Capellos stjärnor mot småhandlarna i Team Borat. Var det meningen.
Men ställningen var 0–0 och det engelska pressdrev som före matchen surrat om ”Den Nya Tiden” under Capello stod med ansikten som fiollådor och försökte begripa vad det just upplevt.
Det verkade så bekant.
Jag har verkligen sett folk i det här landet dansa och sjunga på gatorna efter en
5–1-seger i ett VM-kval, det var för sju år sen när Svennis gäng hade slagit Tyskland borta.
Det kändes då som om det engelska landslaget tog klivet in i nåt nytt och bättre. Tidningarnas experter hade äntligen fått en Messias att hylla. Det tog dem sen hela fem år att få honom korsfäst.
Fabio Capello kom till matchen i ett liknande Svennis-läge: 4–1 borta mot Kroatien i den senaste VM-kvalmatchen. Hopp om framtiden. Stor optimism. Kanske en man som funnit lösningen på The Golden Generations taktiska problem.
Och så stod det alltså 0–0 inför drygt 90?000 åskådare på Wembley och Englands spel var, om ni ursäktar, skit.
Svennis gamla frågetecken
Där stod Capello med ett lag där – om jag inte räknar fel – 16 av 18 man
i truppen var med under Svennis tid. Han stod med samma tröga mittfältsspel. Han stod med samma frågetecken om huruvuda Steven Gerrard och Frank Lampard kan spela tillsammans. Han stod med en Wayne Rooney som inte trivdes i sin position. Han tycktes stå med samma problem som gjorde att England missade EM-slutspelet i fjol.
Det var ännu ett nedslag i verkligheten för Drevet, och de sågningar av Capello och hans spelsystem jag fick i örat under under denna kaffepaus slog nåt slags rekord.
Nu kunde det ju inte fortsätta på samma vis. Rio Ferdinand nickade in
1–0 och det blev 2–0 på ett självmål, men sen Ashley Cole gjort en tavla och bäddat för Kukejevs 2–1 blev det intressant igen.
Buades ut av publiken
2–1 med 14 minuter kvar mot ett landslag som är rookies på den internationella scenen och med en startelva som knappt tränat ihop ... jag vet inte om man egentligen borde applåderat den bollteknik som visades upp av doldisar som Baltijev, Ostapenko, Kislitsjyn och Skoryk, men Wembley valde förstås att bua åt ett England som så långt in i matchen fortfarande hade problem.
Wayne Rooney (två mål) och Jermain Defoe såg till att det blev snygga siffor i slutminuterna, 5–1. Men det var nervöst och dåligt som helhet. Det var en jättepublik som åkte hem och gnällde över dålig underhållning. Och det var ett engelskt landslag som lämnade världens läckraste fotbollsarena, Wembley, omgärdat av frågetecken trots 9–2 på de två senaste matcherna.
Capello räddade sig troligen från ett gigantiskt fiasko genom att byta från 4–3–3 till 4–4–2 i halvtid. Han gjorde Rooney till renodlad anfallare, vilket betalade sig. Han bytte också in Shaun Wright-Phillips till vänster och fick på så sätt ett rakare och snabbare spel genom mittfältet. Hans försök att spela ”kontinentalt” med små trianglar på mitten före paus blev helt misslyckat. Det gick för sakta. Den ende som hade speed och fantasi nog att hota kazakerna i början var unge Theo Walcott.
Ingen dansar alltså på gatorna utanför mitt fönster i London. Men England har tre raka segrar i kvalet och min lilla journalistiska dröm lever fortfarande:
Jag vill se Sverige, England och Mexiko i samma VM-grupp i Sydafrika år 2010 ...