Simon Bank försökte förklara Ibrahimovics betydelse redan 2005

Simon Bank

Elva år senare har Zlatan slutat i Blågult

helskärm

NICE. Sveriges största landslagskarriär är över. Zlatan Ibrahimovic har gjort sitt sista mål, och lämnat åt andra att försöka beskriva vad han betytt för Sverige.

Sportbladets Simon Bank gjorde ett försök redan för elva år sedan, i boken ”I huvudet på Zlatan Ibrahimovic”. Då hade en ung Zlatan precis börjat vrida på en svensk självbild, men han var långt ifrån klar.

Texten heter ”När det går bra för Zlatan går det bra för Sverige” och är ett försök att förstå en fotbollsspelare som många hade svårt att förstå sig på. Här är den i sin helhet.

helskärm

När det går bra för Zlatan går det bra för Sverige

av Simon Bank

Sommaren är på väg bort, över Skopjes kullar ligger ett döende gult ljus. Bränt gräs, torr luft, värme, väntan.

Vi väntar på Henrik Larsson och Marcus Allbäck. Stjärnorna ska precis komma till ett av alla dessa anonymt pråliga spelarhotell, inför en av alla dessa viktiga landskamper. Spelarbussen är på ingång, sägs det. Så vi väntar.

Henry Winter, Daily Telegraphs sympatiske fotbollskrönikör som utsetts till Englands bäste, jämförde en gång fotbollsreportrar med gatornas prostituerade. Det är ett evigt väntande på mörka parkeringar sent om kvällen, ett väntande efter rika män i bilar som sakta rullar fram. Det är en engelsk liknelse, för i Sverige slipper vi parkeringar. Spelarna möter oss i ljuset istället. I stora rum, i hotellobbyer. Den här gången, i Makedonien i slutet av augusti 2001, minns jag att vi fick vänta länge.

Till slut kom en buss, men det var fel buss.

Ingen Allbäck, ingen Larsson.

Ut släntrade istället de unga spelarna, de som – med ett undantag – ännu inte blivit stora nog att dra hem en helsida i Nordens största tidning med att bara säga ”Jag menar, det är ett lag som ska vinna ihop”. Så får jag syn på undantaget.

”Man har avancerat"

Längst av alla utespelare i U21-laget (bara den tyste Andreas Isaksson är längre), med en Ajax-väska slängd över axeln och tuggummi i munnen. På fötterna har han ett par oknutna, exhibitionistiskt designade sneakers. Han får nyckeln till sitt rum, släntrar demonstrativt långsamt genom lobbyn, framför alla journalister som väntar på det andra, riktiga landslaget. En stolt tonårig tupp, som blir och vill bli sedd av alla. En nonchalant modell på sin egen, högst personliga catwalk.

– Snygga skor, säger jag till honom.

Och Zlatans ansikte spricker i två delar, delat av det där leendet som fäller fullvuxna björnar.

– Du vet, säger han. Man har avancerat…

Oh yeah.

Zlatan Ibrahimovic har avancerat.

Han har avancerat mil och åter mil sedan då, sedan en sensommar i Skopje då han precis kommit till Ajax och fortfarande spelade U21-fotboll för Sverige. Egentligen sa han inte exakt så heller. Det låter inte så när Zlatan pratar. Han säger inte ”vet” utan ”veijt”, han säger inte ”avancerat” utan ”avvansejjat”.

En utslätad rosengårdssvenska, med runda diftonger och r som går vilse i munhålan. Det har skrivits forskarrapporter om det nu. Frågan är hur många som varit intresserade om det inte vore för Zlatan Ibrahimovic.

Hur många hade brytt sig – om han inte hade avancerat?

Lite mer än tre år senare träffar jag Zlatan igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Trettionde? Sextionde? Hundrade? Den här gången är det honom jag väntar på. Det är den fjärde söndagen i advent, 2004, och kallt i luften kring Stadio Delle Alpi i Turin.

Juventus har klarat 0–0 mot Milan, en grå seriefinal. Paolo Maldini pratar vänligt med alla, leende bakom sina gråblå ögon. Alessandro Nesta är rar även mot en svensk journalist med hackig italienska.

Så kommer Zlatan. Huvudet korrekt sänkt, professionell men stressad. När han får se mig, dagens utsände från Aftonbladet, höjer han rösten på flera meters avstånd.

– Är det lönt att du är här? frågar han.

Jag hör inte riktigt vad han säger, eller låtsas inte höra.

Han höjer rösten.

– Är det lönt att du är här, Simon? ropar han, brett leende.

Jag försöker svara att det är det förstås. Klart att det är lönt. Det var en intressant (men defensiv) match, och många vuxna världsstjärnor pratar gärna med pressen. Men då är Zlatan redan förbi.

Han vill inte prata med Aftonbladet. Jag visste det redan innan jag kom hit.

Zlatan har gjort sju mål under sin första höst i världens tuffaste fotbollsliga. Han tjänar mer pengar på en vecka än jag gör på ett år, och han är av olika skäl förbannad på den tidning jag arbetar för.

Han har avancerat.

Zlatan kom från ingenstans, men vann världen. Jag går tillbaka in i det rökiga, stimmiga pressrummet under Delle Alpis läktare, låter Gianluca Vialli analysera matchen, och skriver en krönika till om en väldigt speciell kille. Jurka och Sefiks son från Malmö i Sverige.

Zlatan Ibrahimovic. Vem är han? Varifrån kommer han? Vad tänker han? Vad känner han? Vart ska han?

Första gången jag hörde talas om Zlatan var sommaren 1999. Malmö var en tung stad då, en stad med sluttande axlar i skuggan av Kockums nedläggning, en sviktande ekonomi och integrationsproblematik med svagt varumärke.

Dessutom hade de glömt hur man spelade fotboll.

Malmö FF, de himmelsblå, hade tippats som svenska mästare av dåvarande förbundskaptenen Tommy Söderberg, men plötsligt var de på väg ur allsvenskan. MFF hade ingen publik, inget spel, inga spelare. Allt de hade var en tom och grå betongarena.

Och Zlatan.

Han smög sig in, jag såg honom spela mot AIK när nedflyttningen blev klar - och hörde rapporterna om hans extrema talang.

MFF åkte ur, för första gången på 64 år.

Det var, på många sätt, det bästa som kunde hända.

För folket i Malmö innebar det att man fick känna hur viktigt det var med den himmelsblå identitetsbärare som sprang in på allsvenska planer. Det gav en uppslutning kring klubben som saknade motstycke i svensk idrott. Och så gav det Zlatan Ibrahimovic en säsong i Superettan, en chans att vässa sin teknik mot lite slöare försvarare.

Det dröjde inte länge innan alla såg, innan alla förstod.

Zlatan Ibrahimovic var inte som de andra.

Zlatan Ibrahimovic var som de andra.

Jag tror man måste backa ett par hundra år för att förstå den paradoxen fullt ut.

Zlatan är en svensk fotbollsspelare, men det har funnits miljoner sådana. Vad är det, mer än hans uppenbara talang, som gör honom unik?

Till att börja med: När Zlatan Ibrahimovic med radierande arrogans vilar bollen mot sin högra fot och utmanar en Milan-försvarare så utmanar han också vår föreställning om både det svenska och den svenska fotbollen.

Så, var föddes den där föreställningen? Varifrån kommer idén om den svenska fotbollen?

Den 22 maj 1892 spelades den första fotbollsmatchen på svensk mark. Örgryte–Lyckans Soldater, två gånger trettio minuter på Heden i Göteborg. Handels- och Sjöfartstidningen rapporterade:

”Under det att LS gossar måste nedlägga mycket mera ansträngning och därmed följande kraftförbrukning i sin strid, så vann ÖIS en slutlig seger mera genom sin taktik. (...) I den första dusten blev striden oavgjord, men i den andra segrade som ovan nämnts ÖIS (1–0) sedan LS under 17 minuter försvarat sin ställning”.

Bilden är tydlig. Det är fotboll som strid, planen som taktiskt spelfält. Och rätt mycket ansträngning.

Fotbollen kom till Sverige med britterna, när Öis slog Lyckans Soldater var det inte tack vare brassar, Zoran Lukic och 4-3-3. De hade sex skottar i laget som var överlägsna alla andra.

Den engelska fotbollen växte fram i den viktorianska eran, dess främsta mål var att göra män av unga pojkar. David Winner skriver i sin ”Those Feet – A Sensual History of English Football” att fotbollen var en form av militär utbildning, men framför allt ett sätt att skapa en (manlig) disciplin som ideal för skolpojkar.

Eller, ja, Winner säger det rakt ut: Fotbollen var ett sätt att kväsa sexualiteten. Det var, helt enkelt, bättre att grabbarna sparkade benen av varandra än att de runkade.

Fotboll som taktik, kontroll, strid och ansträngning – det passade den svenska självbilden alldeles utmärkt.

1600-talet har ledtrådarna

Ungefär samtidigt som Öis lärde sig spela fotboll sökte von Heidenstam och Fröding efter en svensk folksjäl i det fornnordiska. Dybeck diktade om Mandom, mod och morske män. Ordning och redlighet. En ny och skötsam arbetarklass skulle snart organisera sig i nykterhetsförbund och idrottsföreningar.

Ett ordningsamt folk fick en ordningsam fotboll.

Det var inte ett dugg underligt, den bäste coach Sverige haft var förmodligen Gustaf II Adolf.

På 1600-talet lyckades en kung i ett iskallt land i världens utkant skaka halva Europa med nyckelord som hade kunnat vara hämtade ur Lars Lagerbäcks VM-pärm: Taktik, disciplin, ordning, administration.

1600-talet är förresten ett fint århundrade för att leta ledtrådar till den moderna fotbollen. Filip III hade alla förutsättningar som Gustaf II Adolf saknade, men nådde katastrofala resultat på grund av en urusel organisation. Det är alltså inget nytt fenomen att Spanien underpresterar internationellt.

Och det är inget nytt fenomen att bilden av det svenska bygger på väldigt fyrkantiga byggstenar.

I Tidning för Idrott skrev man 1883, i ett av de första referaten av en svensk fotbollsmatch:

”Fotboll är (...) ingen lek för morsgrisar; den kräfver goda krafter, friskt mod och rätt mycket oömhet”.

Jodå – mandom, mod och morske män.

I andra länder blandades det engelska fotbollsarvet tidigt upp med andra influenser. I Argentina, för att ta ett exempel, försvann stora delar av den ursprungliga fotbollen när spanjorer och italienare immigrerade och tog med sig en annan sorts fotboll; en stil som kallades criollo.

Jorge Brown, back i mästarlaget Alumni 1906, uttalade sig bistert om nymodigheterna:

– Det är ett finare spel, kanske mer artistiskt, till och med klart intelligentare, men det har förlorat sin primitiva entusiasm… Fotboll är inte en delikat sport… det är ett våldsamt och starkt spel i vilket fysisk motståndskraft och spelarnas muskler är vad som räknas.

Det är antropologen Eduardo Archetti som citerar Brown, och uttalandet säger så oerhört mycket om vilken sport det var engelsmännen förde ut över världen – och vilken sport det är svenskarna ursprungligen lärde sig tycka om.

Något säger mig att Jorge Brown hade älskat att se Alexander Östlund.

Hundra år senare. Svensk fotboll har aldrig klippt navelsträngen till det engelska. Tipsextraromantiken är bara ett av många symptom. Vårt landslags största framgångar nåddes med en engelsman (George Raynor) som reell förbundskapten, de främsta klubbframgångarna har nåtts med en tränare (Bob Houghton i Malmö FF) som är engelsman och en tränare (Sven-Göran Eriksson i IFK Göteborg) som blev engelsk förbundskapten.

Så ser alltså den svenska identiteten, den svenska fotbollen, ut. Gustaf II Adolf, von Heidenstam, Öis, Raynor, Hodgson, Houghton, Svennis, Lagerbäck – och en evig rad kompetenta, systemskolade arbetare som springer och strider på planen.

Så kommer då Zlatan.

Den långe, snygge, specielle jazzar in på scenen och slår en tunnel på vår nationella identitet, och de allra flesta av oss älskar honom för det.

Han är inte först. Det har alltid funnits undantag i svensk fotboll. Oengelska spelare, artister. Ibland kvävdes de av systemtänkandet, ofta var de helt enkelt inte bra nog för att slå igenom och skapa utrymme för sin individualism bland alla kollektivister.

Anders Limpár och Pär Zetterberg, dribblern och playmakern, är bara två av de senaste som offrats i landslaget. Deras individuella kvalitéer räckte kanske inte för att offra grundtryggheten, det formbundna och tydliga. Ordningen.

Har förändrat Sverige

Med Zlatan är det annorlunda, även om han var tvungen att genomgå en utvecklingsprocess för att övertyga alla om det.

Men att han inte var som de andra – det förstod alla direkt.

Man behövde inte ens se honom spela. Det hördes ju på namnet, det hördes när han pratade. Zlatan är som de andra, han är en bosnisk-kroatisk-svensk invandrarson från Rosengård.

Många har problem med den uppdelningen, det dröjde inte länge innan populistiska, fradgatuggande mediekritiker rasade mot att journalister framhöll Zlatan som representant för det andra, det som är utanför. Som om det var orden, och inte verkligheten, som var problemet. Sverige har haft ett fotbollslandslag i 97 år, under den tiden har fyra män med annat än nordeuropeisk bakgrund och namn gjort fler än tio a-landskamper.

Teddy Lucic, Anders Limpár, Yksel Osmanovski, Zlatan Ibrahimovic.

Punkt.

Zlatan Ibrahimovic är annorlunda i det sammanhanget, och han har förändrat Sverige en bit genom att vara det.

Sverige har längtat länge efter det. Vi lever i det enda land i världen där en negation av den egna, nationella identiteten är ett positivt omdöme. Vi säger ”osvensk” och menar det som en komplimang.

Zlatan är osvensk till parodins gräns.

Väldigt snabbt, innan han ens fyllt 20, hade det uppstått en hel mytologi kring honom. Berättelser, roliga historier, halvsanningar, osanningar och anekdoter spreds för vinden som de bara gör kring de extrema profilerna. Linjen går från Bebben och Nacka till Zlatan; spelare som var mer än fotbollsspelare. Roliga, skickliga, gatusmarta – men också annorlunda, artister, outsiders.

Gjorde alla åtta målen

Det finns en Zlatan-berättelse som jag älskar mer än alla andra. Jag gillar den av två skäl. Det ena är att den är från tiden före allt, tiden före rubrikerna. Det andra är att den är sann.

År 1991 skulle en tioårig Zlatan spela i Balkans 12-årslag, i en match mot Vellinge. Han fick inte spela den första halvleken, eftersom han misskött sig på det ena eller andra sättet. Men i paus låg Balkan under med 4–0, så tränaren kunde inte gärna behålla lagets bäste spelare på bänken längre.

Zlatan kom in och spelade andra halvlek, och Balkan vann matchen med 8–5. Zlatan gjorde alla åtta målen.

När han tolv år senare kliver fram, tar en boll ur Kim Källströms händer och slår en straff mot San Marino är det en förlängning av erfarenheten mot Vellinge.

Så länge som du tillför ditt lag mer än du tar från det förtjänar du din plats. Fotbollens ekonomi är enkel på det viset, konsekvent och resultatinriktad.

Jag ska återkomma till den där straffen lite senare.

Den ledde trots allt till att Zlatan skällde ut mig i riks-tv.

I den här boken pratar Zlatan på ett par ställen om vad han minns från sin barndom. Om drömmen att bli fotbollsproffs (eller möjligen advokat), om den finaste gården på Rosengård, om pappas hårda disciplin och mammas kärlek. Saker som bygger en människa. En av de saker jag minns allra starkast från min egen barndom var övertygelsen om att Sverige var världens bästa land.

Det fanns bevis överallt, man behövde inte ens leta. Tidningar och tv tävlade om att vräka ut statistiska rapporter om vår plats i världsalltet. Svenskarna var bäst på att läsa, på att lära sig engelska, de svenska barnen var bäst i matematik, vi hade bra tänder. I amerikanska filmer sa de i och för sig ofta att vi var bäst på att begå självmord också. Helt säkert var vi bäst på att genomföra statistiska undersökningar. Och svenskarna tillhörde de folk som reste mest av alla i världen.

Den där längtan utomlands kan jag, så här efteråt, inbilla mig var en del av längtan efter det osvenska. Folk kom hem efter semestern och pratade om hur otvunget och öppet människor betedde sig i Frankrike eller Spanien. Inte alls som i Sverige. Man fick bilden av att alla de där andra människorna hade en uppsättning av superegenskaper som vi gärna ville ha också. Men så länge som vi levde tryggt i förvissningen om att Sverige trots allt var världens bästa land så kunde vi stå ut med det.

Det svenska svenskhatet låg på is. Det gick rasande bra för Sverige.

Jag växte upp i Kinna, en liten ort mitt i det som kallas Tygriket; svensk textilindustris vagga. När jag var sju år gammal, och Zlatan ännu helt nyfödd, fick jag ett bevis på att det inte bara var Sverige som uppbar en central plats i världsalltet. Världens bästa land snurrade dessutom kring en väldigt bestämd liten plats i Västsverige:

Kinna.

1982, mitt under brinnande valrörelse, kom Olof Palme till Ludvig Svenssons; ett blomstrande småföretag som gjorde stora pengar på att tillverka gardiner. Palme kom, såg, skakade händer och myntade det sedermera klassiska:

– När det går bra för Ludvig Svenssons går det bra för Sverige.

Det var ett briljant sätt att retoriskt slå fast småföretagarnas betydelse för landet. Problemet var bara att det så småningom inte alls gick så bra för Ludvig Svenssons längre. Utsatt för en allt hårdare internationell konkurrens gick det, rent ut sagt, åt helvete för tekoindustrin i Tygriket. Några överlevde, men väldigt många företag fick skära ner, sparka eller lägga ner helt och hållet.

Stjärnor sorteras in i fack

Det gick dåligt för LS, det gick dåligt för Sverige, och det gick inget vidare för svenskheten heller. När krisen slog ner i landet förändrade det naturligtvis självbilden också. Det osvenska, både i direkt och i symbolisk mening, lyftes till helt nya nivåer. Svenskarna insåg att deras centrala plats i skapelsen inte var ett dugg given. Vi var nog ganska lika alla andra, när allt kom omkring. Möjligen lite tråkigare.

Det som är komplext i det övriga livet är väldigt ofta bedövande tydligt på idrottsarenan. Där finns drömbärarna, de som vi förvandlar till det vi vill vara. Det är en självuppfyllande kollektiv process, som innebär att man förstärker och uppmuntrar inbillat goda beteenden och egenskaper och fördömer de dåliga. En enkel uppspaltning skulle kunna se ut så här:

Goda beteenden:

Ödmjukhet.

Lagkänsla.

Lojalitet.

Strävsamhet.

Pålitlighet.

Ärlighet.

Dåliga beteenden:

Självförhävelse.

Individualism.

Illojalitet.

Nyckfullhet.

Opålitlighet.

Idrottsstjärnor sorteras ganska snabbt in i de där facken, de till och med eftersträvar dem. I 999 fall av tusen blir det överdrivet till parodins gräns. Carolina Klüft eller Pernilla Wiberg förvandlas till Pippi Långstrump, Johan Mjällby eller Per Elofsson blir till starka, manliga urtyper. Så ser bilderna ut, huggna i sten. Att de är löjligt endimensionella stör ingen, eftersom de är förebilder snarare än människor.

Fenomenet är så absurt paradoxalt. Vi älskar våra stjärnor för att de är unika, samtidigt som vi kräver av dem att de ska vara som alla andra.

Om det nu är så att Pillan, Carro, Mjällby och Per vid det ena eller andra tillfället vikit av från den sanna, smala, svenska vägen så spräcker det en bild, en förebild. Och förebilderna är bekväma, alltså försvarar vi (medier, publik, idrottarna själva) dem. När Fredrik Ljungberg kommer hem till Halmstad och är omtänksamt jordnära så applåderas det – när han rakar bröstet för Calvin Klein så väller magsyran in från alla håll.

Här någonstans dyker alltså Zlatan Ibrahimovic upp, med sitt stora leende, sin charm, sitt speciella sätt att tala och spela och vara. Om man försöker placera in honom i spalterna över beteenden så skulle de rasa ihop som en skallad Serie A-försvarare.

Zlatan är en dribblare. Försök inte ens använda mallen på honom. Han kommer att spränga den. Kalla honom ödmjuk, så kommer han att prata om VM-guld. Kalla honom individualist så kommer han att manifestera sin lagkänsla. Kalla honom strävsam så kommer han att klacka in bollen i krysset. Bland alla en- och tvådimensionella förebilder blir han unik eftersom han omöjligt kan vara annat än tredimensionell.

Snäll eller stygg? Charmig eller arrogant? Mjuk eller hård? Änglalik eller jävlig?

De som försöker ställa sig på den ena eller andra sidan kommer alltid att ljuga för sig själva, medierna har märkt det snabbare än några andra.

Zlatan Ibrahimovic är inte varken eller. Han är både och.

Jag tror det har blivit dags att prata om straffen igen. Den han tog och slog mot San Marino.

De yttre omständigheterna kunde inte ha varit mindre dramatiska. Sverige mötte ett blåbärslag hemma på Nya Ullevi i Göteborg. De ledde med 4–0, en ledning de hade försvarat även om Lars Lagerbäck hade bytt in Papphammar som målvakt. Så fick Sverige straff, och Kim Källström (som på många sätt är Zlatans antites, som person och spelare) skulle slå den. Det var en överenskommelse som laget gjort, och eftersom Kim spelade på hemmaplan i Göteborg så ville han förstås väldigt gärna göra det där målet.

Det ville Zlatan också.

Han klev fram, tog bollen ur Kims händer – och satte straffen bergsäkert i mål.

Senare på kvällen pratade jag med min nattchef på Aftonbladet, som undrade vad jag tyckte om situationen. Jag sa att jag tyckte att det var åt helvete, att Zlatan inför hela världen visat att han själv var viktigare än laget. Min kollega, vän och läromästare Lasse Sandlin hade en annan uppfattning, och vi kom överens om att skriva varsin krönika. En där jag sågade Zlatans agerande, en där Lasse försvarade det. Inte varken eller. Både och. En serie misslyckade beslut ledde till att Lasses krönika fick litet utrymme och undanskymd plats i tidningen, medan min hamnade på löpsedeln. Dagen efter kunde Zlatan och alla andra läsa i svart text på gul löpsedel:

Sportbladets Simon Bank: ”Zlatan borde skämmas”.

Jag tyckte verkligen så, men proportionerna var överdrivna. De blir ofta det när det handlar om Zlatan Ibrahimovic. I det här fallet handlade det om Lag och Straff, och min ståndpunkt var enkel. Många hävdade att just matchens obetydlighet gjorde att en stulen straff inte spelade någon roll, när det egentligen var precis tvärtom.

Om Sverige mött Italien i en VM-final, och Zlatan hade tagit bollen ur Kim Källströms händer och slagit en straff så hade han tagit ett slags ansvar. Då hade han riskerat något, axlat en kollektiv längtan. Mot San Marino tog han ingen risk alls, det enda han gjorde var att sätta sig själv över både Källström och Laget. Han tillförde inget, bara tog.

”Det är han som ska skämmas"

Dagen efter höll han ett anförande inför tv-kamerorna, verbalt och känsloladdat. Han hade bett Kim och laget om ursäkt, men han tyckte att straffsituationen fått för stora dimensioner – framför allt i min tidning. Han hade helt rätt i det.

– Han som skrev på löpsedeln att jag skulle skämmas – det är han som ska skämmas, sa Zlatan.

Delvis höll jag med honom.

Zlatans konflikter med media i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet säger mycket om honom (och, i ärlighetens namn, en hel del om den andra parten också). Han blir vansinnig över att hängas ut efter en icke-incident på nattklubben Spy Bar. Förstås. Att han känner sig lurad när ett tv-team filmar honom utan hans vetskap är inte heller så underligt. Att en uppenbart ironisk ”kontaktannons” (publicerad hösten 2003) gör honom så rasande att han väljer en ännu, två år senare, pågående bojkott av Sveriges största tidning är intressantare. Där skymtar en sårad, manlig stolthet som är större än allt. Machisimo. En ifrågasatt manlighet som smärtar värre än alla felaktiga löpsedlar.

Två år senare härmar Expressens nöjessidor greppet med en fejkad kontaktannons. De gör den åt Barbro Lill-Babs Svensson, folklighetens folkligaste lilla folklighetssymbol.

Hon blev, så vitt jag vet, inte alls rasande.

I ett konstruerat för-eller-emot-val mellan journalisterna och Zlatan (som om man måste välja) behöver publiken inte tänka två gånger. De väljer den älskade rebellen, naturligtvis. Zlatans krig mot media gör honom bara till en ännu större hjälte. En som inte fjäskar, som inte behöver fjäska längre.

Ibland måste däremot även en hjälte backa.

Efter straffstölden i Göteborg bad Zlatan Ibrahimovic sina lagkamrater om ursäkt. Det var naturligt, ett måste, eftersom straffstölden är det tydligaste brott Zlatan gjort mot den där ”svenska” överenskommelsen; att lagets resultat alltid måste vara överordnade dina egna.

Det var motiverat att kritisera honom för det, precis som det är motiverat att kritisera honom när han markerar en skallning mot en motspelare i Serie A. Inte först och främst för att det är fult (vilket ofta är en del av spelet), utan för att det riskerar lagets resultat. Fotboll är en dialektisk rörelse där individen bär laget och laget bär individen. Svensk fotboll i allmänhet och svensk landslagsfotboll i synnerhet har länge ställt sig väldigt långt åt det ena hållet på den där skalan. En unik lirare har fått pendeln att svänga en bit.

Zlatans brister är inget evigt, givet, de är bara en skönhetsfläck mitt i allt det vackra. Som många skönhetsfläckar så gör de kanske till och med honom mer intressant. Men på samma sätt som Zlatan har utvecklat sitt huvudspel och sitt målskytte under debutsäsongen i Italien så har han utvecklat sin förståelse för det kollektivas värde. Fabio Capello, hans tränare och fadersfigur i Juventus, uttryckte det så fint:

– Hellre stora spelare som är besvärliga, än mediokra spelare som är trevliga.

I det enskilda ögonblicket är Zlatans besvärliga, markerade skalle mot en motståndarback en enorm risk som individen tar å lagets vägnar. I det enskilda ögonblicket är han en egoist – men i det stora skulle ingen komma på att välja bort honom, eftersom hans bidrag till det kollektiva är så oändligt mycket större.

Och svagheten gör Zlatan mänsklig. Tar man bort Lois Lane och kryptonitallergin från Stålmannen så är han ju bara en bit stål. Zlatan är inte dum, han vet att han förlorar på att exponera sin svaghet. När han hade armbågat Groningens mediokre mittback Melchior Schoenmakers tvekade han inte en sekund att kalla det vid rätt namn. Vi satt vid ett rangligt klubbstugebord vid Hjorthagens IP i Stockholm. Det var april 2003, Zlatan hade blivit avstängd för en armbåge i en annan match och var upprörd över det. Men slaget mot Schoenmakers försvarade han inte.

– Det var idioti, sa han.

Idioti, men en mänsklig brist. Under VM 1994 diskuterade jag på samma tema Hristo Stoitjkov, en av mina stora idoler, med en bulgarisk supporter.

– Det är absolut inte hans egoism som gör honom älskad, sa supportern. Men det är den som gör honom till Stoitjkov.

Zlatan är inte lika stor som Stoitjkov.

Men han kan bli.

Stämplades som kaxig

I början av Zlatan Ibrahimovics karriär reagerade jag ofta på att saker han sa blev så hårda i tryck. Det fanns något oärligt i många texter som bara citerade vad han sa, utan att berätta hur han sa det.

Han kunde ju säga – på ett ungefär – att han var bäst i världen, att han var bättre än Maradona eller att det egentligen var han som var förste man på månen, samma förmiddag som han upptäckte vaccinet.

Så stora ord.

Men Zlatan skrattade ju när han sa dem.

Hans allvar var så roligt och hans skämt så allvarliga att ingen kunde låta bli att förstå precis vad han menade.

När Zlatan berättade för mig om att han dyrkade Muhammad Ali föll bitarna på plats. ”Han sa att skulle knocka någon i fjärde ronden och så gjorde han det” sa Zlatan. Och även om Ali var tusen gånger mer verbal så känner man igen attityden när man ser den. Det osäkrade leendet, den underbara överlägsenheten. Dansa som en fjäril, kaxa som ett bi. Zlatan hade det, han har det fortfarande när han vill.

Så stämplades han snabbt som ”kaxig”.

Av alla delar av kulten kring det ”osvenska” är myten om det ”kaxiga” den mest påtagliga. Svenska idrottsmän och -kvinnor sorteras omedelbart in i två fack. Den ena är de vanliga, enkla, ödmjuka. Sörenstam eller Elofsson. De andra är de kaxiga. Therese Alshammar eller Zlatan.

Det är ett steg framåt från tiden då alla skulle vara likadana, men det är knappast sant. Bilden blir aldrig så intressant som när den spricker. Jag älskar Therese Alshammar mest när hon visar sin svaghet, när hon pratar om ångest och flyktlängtan som katalysatorer för ett lyckat finalrace. Therese är rädd och ängslig, precis som en Annika Sörenstam förstås är en kaxig jävel– mitt i all sin blyga framtoning.

Zlatan är också en kaxig jävel, även om han värjer sig från den etiketten. Han är obekväm, krävande, tar stor plats. Jag vet att många medspelare i landslaget tröttnar på det ibland, de har själva berättat det. Det är en självklarhet. Och om jag inte såg någon svaghet, något komplex, i Zlatan skulle jag inte tro att han fanns på riktigt. Därför är det befriande att se honom krackelera emellanåt, att till exempel höra honom – som i ett av citaten i den här boken – berätta om sin otrygghet inför språket.

Jag har inte mycket gemensamt med Zlatan Ibrahimovic. Vi är män båda två, svenska män. Vi är extremt intresserade av fotboll. Min lillebror heter samma sak som hans pappa (när Zlatan fick höra det frågade han ”va, är din brorsa också sån… utlänning?”). Annars är det inte mycket. Jag arbetar med orden, Zlatan arbetar med bollen. Hans begåvning är tusenfalt större än min, min avundsjuka inför detta faktum enorm. Jag är inte ensam om det. Under VM i Japan 2002 pratade jag med Johan Mjällby, han var också avundsjuk.

– Jag är den jag är, sa Johan, men jag hade önskat att jag hade en del andra kvalitéer, att jag var en sådan spelare som kunde snurra upp några gubbar. Drömmen vore att kunna göra de sakerna. Att vara som Zlatan.

Alla andra vill vara som Zlatan. Men jag är också övertygad om att en liten del av Zlatan Ibrahimovic också vill vara som alla andra. Även världens allra största superstjärnor bär sin otrygghet. Annars hade de inte behövt bli superstjärnor.

Zlatan Ibrahimovic har, precis som han själv sa, avancerat. Och avancerat ännu längre. Hård träning, seriositet, begåvning och vilja har gett honom världen.

Bara talangen hade inte räckt halvvägs. Första året i Amsterdam åkte han hiss ner till botten. Zlatan sa det sällan rakt ut men när man pratade med honom förstod man att han mådde dåligt.

Omställningen var svår, han gjorde inga mål. Jag pratade med honom i efterhand, när han kom hem till en landslagssamling.

- Jag hade problem första året, sa han. Jag trodde att det skulle vara mycket lättare än det var. Det tog mig minst ett år för att komma in i det. Nu är jag det, och jag tittar inte tillbaka, bara framåt.

Omställningen var ny för Zlatan, men inget nytt för Ajax. Till och med en hypersmart spelare som Jari Litmanen behövde ett år på sig för att komma in i spelmodellen. Men Zlatan tvivlade. Jag minns att jag pratade med en holländsk journalist som är en av dem som Zlatan respekterar mest av alla. Han sa:

– Zlatan vill göra sitt bästa, men han är helt enkelt inte i form. Han behöver få göra mål, men missar bara sina chanser. Han säger att han kommer att komma över det, han är ju bara 20 år gammal.

Zlatan kom över det, och det finns ett holländskt uttryck som beskriver hur han lyckades göra det:

Han ”åt gräs”.

Han jobbade stenhårt, och gav sig inte. Zlatan använde sitt arbete för att lyfta sin talang, och eftersom hans talang är större än någon annans kunde inget stoppa honom.

Sedan dess har han inte haft någon mer riktig svacka i sin karriär. Han har skadat sig, men alltid kommit tillbaka. Han har missat, men alltid försökt igen.

”Det finns bara en kung"

Det är en gåva att få se Zlatan Ibrahimovic komprimera tid och rum. Han kan domptera en flyende boll med sin stora högerfot, analysera omgivningen, fatta ett beslut av tio möjliga, ta fart, ta sig förbi en motståndare och skapa en förutsättning som är helt ny. Moment a, b, c, d, e, f och så vidare blir i Zlatans alfabet en blixtrande resa direkt från A till Z.

Han befinner sig, på det sättet, i ett evigt nu. En egen tid, utanför alla andras. Zlatan har alltid pratat mycket om respekt, hans generation gör gärna det. På planen vinner han respekt genom att kontrollera tiden och rummet bättre än någon annan, vilket är en oerhörd makt.

Av alla citat i den här boken älskar jag det här mest av alla:

– Ibland händer det på planen att jag gör något som jag inte tänkt själv. Plötsligt gör jag bort två gubbar utan att det var meningen. Om jag sitter och funderar – hur gör jag – så kan jag inte förklara. Det bara kommer på matchen. Jag får bilder i huvudet. Det är såna stillbilder, allting står stilla, och där hittar jag lösningar. Typ mina dribblingar och det. När allting går så snabbt. Men så bara ibland – stannar det till. Så hittar jag luckorna. Varför kan jag inte förklara.

Det är en inte ens 20-årig Zlatans formulering. Hans suveräna förklaring av det oförklarliga. Där finns tidens problem, rummets problem – och så, plötsligt, en lösning. Vore det en film skulle det vara Matrix, där Keanu Reaves måste tänka sig före tanken för att kunna bli gränslös. Det är kanske inte så konstigt att Zlatan förälskat sig i Playstation, där karaktärerna konstant bryter både tid och rum på mitten. Som Anders Svensson berättade för mig under VM i Japan:

– När det gäller karatespel och så är jag värdelös, där finns bara en kung och det är Zlatan.

”Att tänka sig före tanken för att kunna bli gränslös”. Det är inte lätt att tänka sig det.

Men det är nog lättare än att stoppa en Zlatan-dribbling.

De överlägsna gesterna finns i varje match, de tillhör Zlatans grundrepertoar.

Men det är i andra ögonblick, då den rena talangen/geniet lyser igenom i all sin klarhet, som han är som störst.

Det finns så många sådana ögonblick som ni redan har sett. Klämd mellan sköldarna i EM uppfinner han en klackspark, i en allsvensk premiär gör han mål från kortlinjen, i en match i Eredivisie tolkar han Maradona.

Det intressanta är att för varje bild av geniet som tv visar så måste det finnas hundra som utspelas i skuggan.

Som när han på en landslagsträning på Stockholms stadion går runt och leker med bollen, och tittar på hur Henrik Larsson gång efter gång försöker sig på ett nytt tricks. Henke lägger höger vrist platt mot bollens ovansida och försöker sprätta upp den i luften. Det går inget vidare. Zlatan står först och ser på, nyfiket. Sedan provar han själv; lägger sin stora fot mot bollen och knycker till. Bollen far en och en halv meter rakt upp, i en perfekt bana.

Några månader senare går de allra flesta spelarna i laget i land med samma tricks.

Kom till Juventus i rätt tid

Zlatan är en briljant fotbollspelare. Ongelooflijk, för att använda hans holländska favoritord. Otrolig. Han kombinerar en imponerande fysik med en sanslös teknik. Bristerna har han arbetat hårt med, och krympt dem en efter en; huvudspelet, målskyttet, överarbetandet av det enkla, förmågan att arbeta sig in i matcher när det går trögt. Och han har själv snickrat sin karriär tack vare briljanta prestationer. Beenhakker tog honom till Ajax efter att ha sett solouppvisningen i La Manga, Moggi tog honom till Juventus efter klackmålet mot Italien i EM.

Vägen till stjärnorna kunde inte ha designats bättre. Zlatan kom till Malmö FF i rätt tid, han kom till plantskolan Ajax i rätt tid, och han kom till den trygga storklubben Juventus i rätt tid.

Eller, i Juventus fall kan man mycket väl påstå att han kom med rätt tid.

När Zlatan Ibrahimovic flyttade till Turin var det en skakad klubb han kom till. Umberto Agnelli hade precis avlidit, den stora trygga Fiat-famnen som varit Juves hem i decennier kändes lite mindre varm och trygg. Mästartränaren Marcello Lippi fanns inte heller kvar.

Det blåste kort sagt snålt kring klubben, och ingen visste riktigt vad Capello hade för tanke med den geniale men unge spelaren från Ajax. Men Capello visste, och Capello hade rätt.

Han gav Zlatan nyckeln till Juves öde.

Juventus gav Zlatan allt, och Zlatan gav allt tillbaka. Juventus vann ligan, och pojken som turinborna omfamnade och döpte till ”Ibra” eller ”Flamingon” var en av lagets bästa spelare, om inte den bäste. Vi såg på, stolta som nyblivna föräldrar.

Juventus, den förmodligen mest ”svenska” av alla italienska storklubbar, har tagit till sig de mest osvenska spelarna vi haft de senaste 40 åren. Före Zlatan var det Roger Magnusson. Vilken sanslöst skev bild de måste ha av oss i Turin. Det är som om vi skulle ha låtit Peter Antoine representera den svenska tränarkåren.

Zlatan Ibrahimovic hann inte fylla 23 innan han hade spelat upp Malmö FF i allsvenskan, vunnit cupen och ligan i Holland och spelat VM och EM för Sverige.

Sedan intog han Juventus.

Hösten 2004 kom Zlatan över bergen till Italien, i den mest kraftfulla nordiska invasion som Turin sett sedan Hannibal och hans elefanter kom över Alperna för 2200 år sedan. (Boniek eller Platini skulle skjuta den analogin i sank på tio sekunder, men de har väl sina egna böcker). Pavel Nedved, den tjeckiska björnen som delar agent med Zlatan, var övertygad redan efter Zlatans debut i Brescia.

– Ge honom tid, så får ni se. Vi har köpt en fuoriclasse, en riktig stjärna.

Ibra, som de italienska tidningarna döpte honom till, fick Fabio Capellos fulla förtroende, och överträffade det.

Det är inte enkelt för en utlänning – en nordbo! – att hitta sin plats i Serie A, ligan med världens mest cyniska försvarare. Och även om Turin är en sval italiensk stad så är det inte alla som klarar omställningen utanför planen heller. Ian Rush konstaterade, med briljant exakthet, efter sin misslyckade sejour i Juve att Italien var ”som ett annat land”.

Men Zlatan återbördade lo scudetto till det nya Juventus. Zlatan vann ligan – och han vann publiken.

Zlatan har aldrig sagt annat än att han trivs i Italien, precis som han trivdes i Holland. Och den italienska publiken älskar honom för att de ser hans unika kvalité på planen, men också för att han är… Zlatan. I Italien har de fått uppleva den där första förälskelsen, den som bröt ut i Sverige när den tonårige Zlatan inte bara spelade på ett unikt sätt utan också sa unika saker. När en italiensk journalist på synnerligen usel engelska ber om hans åsikt om ”the team prestejsjån” så ser Zlatan frågande ut.

– Playstation? undrar han.

Alla skrattar, och reportrarna ger honom snabbt nästa i raden av förälskade smeknamn: ”Playstation”.

I Sverige har relationen med pressen gått in i nästa fas, en ansträngd fas långt från hur det började. Zlatan förväntades göra konster, på planen och utanför planen. Och Zlatan ställde alltid upp. Ville publiken ha en tunnel så fick den det, ville en reporter ha en häftig oneliner så fick han det.

– Det går inte att vara en pajas hela tiden, sa Zlatan till slut.

Och han hade rätt i det. Det finns ett självförbrännande inslag i viljan att alltid bjuda på något. Fråga Paul Gascoigne, hela Englands pajas under femton års tid och en av få jag kommer på som alltid har bjudit alla på allt.

Zlatan är oändligt mycket mer begåvad, efter de första hundra rubrikerna lärde han sig att spara det mest oförutsägbara till spelet med bollen. Den rappa repliken, den lekfulla charmen – allt det där finns fortfarande kvar, men mer som löfte än huvuddrag. En tråkigare strategi, men mer ekonomisk. Du kan inte ge allt till alla, hela tiden. För publiken räcker vetskapen att du kan göra det när du vill. Och publiken har Zlatan redan vunnit, tusen gånger om.

Kan drömma om VM-guld

Det är förstås varken Zlatans mening eller uppgift, men det roligaste med honom är allt det han utmanar en etablerad (medial, äldre, ”svensk”) tankevärld med. Hans roll som symbol och representant för något nytt och stort.

Att tänka på Zlatan är ju att tänka på så många olika saker. Många av dem har inte direkt med fotboll att göra; den nya generationens universum (Playstation!), media som identitetsskapare, individens och det kollektivas gränser, begreppet ”svenskhet” på andra sidan sekelskiftet.

Det som hände i Argentina för snart hundra år sedan händer hos oss nu. Svensk fotboll har tagit in icke-engelska influenser förut (ungerska, till exempel), men ingen har varit lika stark som den som Zlatan öppnat dörren för.

Fotboll är världens mest komplexa idrott, men på vissa sätt är den så enkel och tydlig.

Hur stor är skillnaden mellan ett Sverige med och utan Ibrahimovic? Skillnaden mellan 0–1 och 1-1 mot Italien. Skillnaden mellan att kunna drömma om ett VM-guld och att inte kunna göra det.

Under Zlatans tid i landslaget har svensk fotboll tagit ett kopernikanskt kliv, inte bara vad gäller kvalitet. Med individuellt skickliga spelare som Henrik Larsson, Christian Wilhelmsson, Fredrik Ljungberg och Zlatan har Sverige börjat spela en fotboll som går ut på att göra fler mål än motståndaren, snarare än att släppa in färre. Det där låter paradoxalt och löjligt, men det beskriver en helt ny hållning. Svensk fotboll bygger fortfarande på kontroll, men med ett inslag av något helt annat.

Jo, fotbollen är tydlig.

Men vad händer om vi flyttar tanken på det osvenskas kvalité utanför den kritade linjen? På riktigt? Det jag i den här texten kallat ”svenskt” är förstås ett streck i luften, en flytande substans som vi kan göra vad vi vill med. I dag är var åttonde svensk född utomlands, var sjunde har det som kallas ”utländsk bakgrund”. I Malmö är var fjärde invånare född utomlands. Mohammed är ett av de vanligaste namnen bland de nyfödda. Det är ett annat Sverige, ett Sverige med nya kvalitéer och nya hinder.

Jag ringer till Ludvig Svenssons, min barndoms självgott blågula navigationsverktyg.

Textilfabriken har rest sig efter krisåren, köpt upp en huvudkonkurrent och utlokaliserat gardintillverkningen. Vändningen kom när de hittade en ny väg. Ludvig Svenssons lösning blev en energiväv för växthus. De är tydligen världsledande nu, omsätter runt en halv miljard.

Svensk textilndustri har bytt karaktär, precis som svensk fotboll, svenska problem, svenska möjligheter, ett svenskt samhälle eller bara ”det svenska”. Kompassen ser annorlunda ut, förmodligen gör kartan det också.

Någonstans är det ganska enkelt:

När det går bra för Zlatan går det bra för Sverige.

– Jag tror absolut att vi kan vinna VM, säger Zlatan Ibrahimovic på en presskonferens i Göteborg.

Det sjunger i hans mun när han säger det, ingenting är omöjligt längre vare sig för Zlatan eller oss. Vår grå organisation har lärt sig dansa och om vi möter Brasilien i en VM-final så kan det lika gärna vara en svensk som en brasilianare som klackar in bollen i krysset. Världen är gränslös, det är bara vår bild av den som har gränser – och dem kan vi dribbla bort.

Bollen ligger under fotsulan. Kom och ta den om ni kan men det kommer inte att bli lätt för vi har lärt oss något vi inte visste att vi kunde.

Ni vet, vi har avancerat.