Kampen mellan de röda rävarna
Wennman: Redknapp mot Sir Alex – vem är listigast?
LONDON. Harry Redknapp mot Sir Alex Ferguson på White Hart Lane i kväll, två gamla rödrävar bland alla andra rävar i denna märkliga stad.
En springer omkring under mitt fönster varje natt. Det är en trägen liten kämpe. Jag har döpt honom till Keane.
Det är mer än ett år sen jag såg honom första gången, jag hade hissat upp sovrumsfönstret och sög på den där sista mitt-i-natten-snusen när räven kilade över gatan mitt framför ögonen på mig.
Den sprang några gånger fram och tillbaka över Marloes Road, in på parkeringen vid Cromwell Hospital, ner bland soppåsarna i källarvåningen i huset mitt emot och raskade sen vidare norrut i tystnaden och mörkret.
Jag tänkte att ”ingen kommer att tro mig, en livs levande räv i centrala London, jag tror det knappt själv”. Men nu har jag alltså sett honom nästan varje natt, döpt honom till Keane (hans målmedvetna uppsyn påminner mig om Spurs-Robbie) och till och med filmat honom med mobilen.
Sen läser jag till min förvåning att det finns 10 000 stadsrävar i London (10 001 nu när Sir Alex är på besök). De smyger omkring i alla kvarter. En sägs ha bitit halsarna av drottningens prisbelönta flamingos vid Buckingham Palace. En annan har hittats sovande inne i parlamentet. De flesta lever på sopor och ser rätt skabbiga och slitna ut, men det vimlar alltså av dessa ”urban foxes”.
Sånt där kan knäcka mig lite. När inpräntade gamla sanningar retuscheras, när man får gnugga sig i ögonen:
Jag ser en bild på Paul Gascoignes krökarkompis ”Jimmy Five Bellies” i tidningen. Han har bantat bort fyra av sina fem magar. Det är inte han längre. Precis som Ulf Larsson på nåt vis slutade vara Ulf Larsson. Känns fel.
Jag ser en bild på en Engelbert Humperdinck som fortfarande tjuter ”Release Me” fyrtio år efter att ha gett polisongerna ett ansikte. Han brukade ha Babylons hängande trädgårdar efter kinderna. Nu är det tunna grejer. Känns fel.
Trycker på rätt knappar
Jag ser rävar, djur som borde hålla till i skogen, mitt i stan. Känns fel.
Jag ser Tottenham Hotspur obesegrat efter fyra omgångar i Premier League. Känns ...inte fel, men mycket ovanligt.
Harry Redknapp – bra rävnamn – har aldrig stått högt på min lista över världens bästa tränare. Men man ska skriva det man ser här och nu, och just nu ser jag en manager som trycker på rätt knappar hela tiden. Allting har stämt för ett Spurs som handlat dyrt men smart och efter en plan som man får ge Redknapp all credit för.
Nu står laget inför en sån där prövning som redan nu, i september, kan visa om Tottenham modell 09/10 verkligen är ett lag för toppstriden. Ett sånt lag måste ju vara stryktåligt över långa perioder. Spurs möter mästarna Man United i dag med skadeproblem på mittförsvararna Ledley King och Sebastian Bassong. Och då är redan Jonathan Woodgate och Michael Dawson borta sen tidigare. Det är också backen Gareth Bale (knappast saknad) och mittfältaren Jermaine Jenas. Lägg till benbrottet på Luka Modric, och ni inser att det är dugligt folk frånvarande.
Kan bli grymma dueller
Om Spurs i det läget kan gå ut och ta sin femte raka via seger mot United, då får vi nog inse att bredden och djupet i truppen är god nog för stora saker. Med en klippa som Wilson Palacios på mitten, ihop med nye Niko Kranjcar, är det fullt möjligt. Särskilt eftersom den offensiva slagkraften är grym.
Redknapp har Knatte, Fnatte och Tjatte därframme – anfallarna Jermain Defoe (1,69 cm) och Robbie Keane (1,75) samt yttern Aaron Lennon (1,65) – och det är spelare som är i kanonform allihop. Bör betyda att Långben, Peter Crouch (2,01), får börja på bänken.
Blir ytterst intressant att se mot ett United-försvar som hoppas på comeback av Rio Ferdinand. Och duellen mellan Lennon och Patrice Evra på ena kanten kan bli grym.
Jag tror på 1–1. Mål för United av Dimitar Berbatov, mål för Spurs av Keane, den gamle räven.