Gustav Davidsson: ”Satan vad straffad jag blir då”
Förre hammarbyaren om nya livet i Tyskland
Publicerad 2023-11-24
FLENSBURG. För drygt två år sedan spelade han i handbollsallsvenskan.
I höst har Gustav Davidsson fått en stor roll direkt i ett tyskt storlag.
– När jag såg spelarna i Kiel på uppvärmningen tänkte jag ”vad fan gör jag här”, säger den förre Hammarby-spelaren.
– Att få spela sådana här matcher är en barndomsdröm. Så jag bara kör, säger Gustav Davidsson.
Han blickar upp mot läktarna i Campushalle i Flensburg där hans Rhein-Neckar Löwen visserligen just förlorat storklubbsmötet i Bundesliga klart men där 6300 åskådare (utsålt) skapat en fantastisk atmosfär. Det har gått en knapp vecka sedan han mötte Kiel hemma inför över 13 000 åskådare.
Våren 2021 spelade Davidsson fortfarande den svenska andraligan med Hammarby.
Förra säsongen var han som lagkapten med och gjorde Hammarby till ett topplag, med cupfinal och SM-semi, samtidigt som han utsågs till handbollsligans bästa spelare och fick debutera i a-landslaget i mars i år.
Då var han redan klar för tyska storklubben Rhein-Neckar Löwen kommande säsong, delvis som ersättare för Lukas Nilsson. Att en niometersspelare köps loss av en tysk storklubb som RNL efter knappt två säsonger som ordinarie i handbollsligan tillhör verkligen inte vanligheterna.
Näst flest assist i laget
Tanken var att Davidsson skulle smygas in i laget, som back up både på vänster-/mittnio för framför allt Halil Jaganjac respektive Juri Knorr.
I stället kastades han in i hetluften direkt. Redan tio minuter in i första tävlingsmatchen, supercupfinalen mot Kiel, skadade Jaganjac axeln.
– Så jag blev inkastad direkt.
23-åringen från Skåne, som flyttade till Göteborg med familjen i tonåren, tog för sig direkt mot Kiels världsstjärnor och imponerade på allt och alla.
– Det var en jäkla självförtroendeboost och höjdpunkten så här långt under min tid här. Men när jag såg spelarna i Kiel, som Duvnjak och Ekberg, på andra planhalvan under uppvärmningen tänkte jag ”vad fan gör jag här” (skratt).
Jaganjac är inte frisk från sin axelskada ännu och Davidsson har fått stort förtroende i höst. Han har stått för näst flest assist i Rhein-Neckar Löwen och är sexa i den interna skytteligan i Bundesliga.
– Jag är här för att spela handboll och klagar inte på det. Men jag har känt flera gånger att det är jäkligt mycket högre tempo och kräver mycket mer av mig än att möta till exempel Önnered. De högsta topparna har varit där men jag har också känt att satan vad straffad jag blir om jag gör en halvsatsning eller inte går för det fullt. Men jag gillar utmaningar. Det är därför jag är här. Nu ska jag slipa bort svackorna och bli lite mer stabil och lugn. Men det kommer med erfarenhet och fler matcher.
De senaste åren har flera spelare gått direkt från handbollsligan till stora klubbar ute i Europa och/eller fått stora roller utomlands.
– Titta på spelare som Felix Claar, Sebastian Karlsson, Eric Johansson och Elias Skipagötu. Man kan säga vad man vill om den svenska ligan men toppspelarna klarar sig bra ute i Europa, säger Davidsson.
Största skillnaden mot ligan hemma i Sverige är tempot, inte fysiken.
– Vi tränar bra fysiskt i Sverige också.
”Det var min mardröm att hamna där”
Davidsson, som gått på Handelshögskolan i Stockholm, njuter av livet i universitetsstaden Heidelberg där han bor.
– Det är studenter som ”flyger runt” överallt. Mycket kaféer och restauranger och det händer grejer hela tiden. Dessutom har jag både Micke (Mikael Appelgren) och Olle (Forsell Schefvert) i laget som hjälper mig mycket.
Det är inte en liten, trist, tysk handbollsstad som typ man hört att Minden är?
– Nej det var min mardröm att hamna i en sådan. Det var jag noga med när jag skulle flytta, inte minst första säsongen när jag bor själv då min tjej ska göra klart sin master först i Stockholm. Jag behöver folk runt omkring mig.
Rhein-Neckar Löwen studsade i veckan tillbaka snabbt från förlusten i Flensburg. Man vann hemma mot Benfica i tisdags och är redan klara för slutspelet i European League trots att det återstår två omgångar.
Vad saknar du mest med Hammarby och Sverige?
– De sjungande fansen i en fullsatt och kompakt Eriksdalshallen. Vi hade 13 000 senast mot Kiel och det är hög musik och klappor och ett jäkla tryck när man gör mål. Men jag har minnena kvar från cupfinalen och semifinalerna i våras i Eriksdal där det står fullt med folk också i trapporna och fansen sjunger matchen igenom.