Isdansaren Nikolaj Majorov om förvandlingen: ”Fått tillbaka glädjen”
Publicerad 2023-12-17
NORRKÖPING. På SM för ett år sedan kämpade han sig till startlinjen till det han trodde var hans sista konståkningstävling.
På årets SM är nyblivne isdansaren Nikolaj Majorov, tillsammans med Milla Ruud Reitan, på en helt annan plats i karriären – en betydligt ljusare sådan.
– Att jag ett år fram skulle ha poäng för VM, hittat en partner och bytt hela livsstilen? Det skulle jag aldrig trott på, säger konståkaren till Sportbladet.
Iklädda schackrutig utstyrsel glider isdansparet Nikolaj Majorov, 23, och Milla Ruud Reitan, 18, ut på Himmelstadlundshallens SM-is.
Musiken är snabb. Numret är intensivt, händelserikt och flyter på fint.
Bara faktumet att Sverige har ett isdanspar som tagit VM-kvalificeringspoäng och är mästerskapsredo är unikt i sig med tanke på hur länge sedan det var senast. 42 år sedan i VM-sammanhang för att vara specifik.
Att det just är Nikolaj Majorov och Milla Ruud Reitan som har gjort det är än mer unikt och oväntat.
Om man hade sagt till er för drygt ett år sedan att ni skulle stå här i dag, SM-tävlandes och inkvalade till VM som isdanspar, vad hade ni sagt då?
– Skitsnack, säger Nikolaj Majorov, när Sportbladet träffar duon under SM-tävlingarna i Norrköping.
– Nej, men jag hade nog definitivt inte trott det.
Det finns inte bara en anledning till att karriärvändningen som Majorov gjort är så speciell.
Var redo att lägga av
I Peking 2022 så gjorde den yngre brodern Majorov OS-debut som singelåkare. Tiden som följde spelen kantades dock av en disk i ryggen som tagit sina smällar från alla de hopp och den belastning som livet som konståkare kan orsaka.
En krånglande rygg som såg ut att bli avslutningen på hans karriär.
Nikolaj Majorov var, för blott ett år sedan, redo att ställa skridskorna på hyllan. För sig själv hade han på något sätt redan bestämt sig, under fjolårets SM i Borås, att detta var hans sista tävling. Bara att ta sig ut till isen för den tävlingen var en utmaning nog.
– Det var lite så då att jag sa till min pappa, tyst, att jag trodde det var den sista singeltävlingen jag gör. Och därefter var det: ”Okej, vad gör jag nu egentligen?”. Nu hade jag gjort det jag skulle, jag nådde hela vägen till SM och jag orkade igenom det.
Tankarna började flyga. Vad skulle han göra med ryggen? Vad skulle han göra om han inte hade konståkningen?
– Jag mådde inte så jättebra mentalt heller för ett år sedan på grund av skadan. Jag visste inte vilken väg jag skulle ta. För man vet inte, det är ju som ett träd. Tar du en gren så kommer den spridas ut på massa andra sätt, säger Majorov.
Redan långt tidigare hade han tänkt på isdans. Fascinerats av grenen som i så många aspekter är något helt annat än den ”traditionella” konståkning som han vigt sitt liv åt. Om det inte vore för att ryggen satt stopp för hans singelkarriär så hade han kanske aldrig fått chansen att testa?
Men nu fanns den chansen.
– Jag kollade upp och hittade några bekanta som hade hållit på med det tidigare. Så jag började sakta men säkert testa på, känna efter. Det är lite som innan man köper en bil. Man vill ju provköra först. Testa innan man bestämmer sig för vad man gör. Men glädjen jag fick av även det enklaste som jag testade på... Det var progress, progress. Och jag fick tillbaka den här glöden i mig. Jag fick tillbaka glädjen.
”Kollade Youtube-klipp...”
Han hittade också isdanspartnern Milla Ruud Reitan. Som också där och då stod vid ett vägskäl efter att hennes tidigare, tyska isdanspartner blivit skadad.
–Det låg lite 50–50 vad jag skulle välja och göra. Men när vi (hon och Majorov) körde tillsammans var det för bra egentligen. Det kändes väldigt bra, säger Ruud Reitan.
– Och sen så kände man att det här kan ju bli något, fyller Majorov i.
– Så vi åkte tillsammans bara, egentligen bara för skoj. Gjorde lyft och sånt skit som vi, ingen av oss, hade testat tidigare.
– Och bara på de dagarna så hade vi ju en stor förbättring, säger Ruud Reitan.
Det är ju trots allt inte bara så att de valt att byta gren. Bytet i sig har också gett en rekordsnabb utveckling. När de testade lyft och annat, efter att ha kikat Youtube-klipp och testat på egen hand, så gav det omedelbar effekt på en nivå som chockade deras tränare. Trots allt säkrade de en VM-plats efter blott deras tredje tävling tillsammans. Och då ska det sägas att steget från singelåkning till just isdans är större än vad en icke-insatt kan tro.
– Vi har ju jobbat väldigt hårt för det också, lägger Ruud Reitan till, åsyftandes alla de timmar i ishallarna som lagts ner utöver själva tävlingarna.
– Det är ju inte bara att vi knutit på skridskorna och att det funkat. Vi har ju slitit. Vi har haft våra hinder. Så mycket träning, på så kort tid. Jag visste att det skulle vara tufft men jag tänkte aldrig att det skulle vara så pass. Vi har verkligen jobbat, säger Majorov.
Strategin för att hålla sams
De båda har ju dessutom behövt kasta om sin livsstil helt och hållet, inte enbart åsyftandes att de numer aldrig längre har isen för sig själva.
– Vi bor tillsammans, vi tränar tillsammans, vi äter tillsammans... Hela tiden är vi tillsammans, säger Majorov.
– Vi passar väldigt bra samman och att vi klara av att vara tillsammans 24–7 är ju också imponerande, säger Ruud Reitan.
Men...vad gör ni när ni stör er på varandra? För det måste ju hända någon gång att ni blir irriterade när ni är tillsammans konstant?
– Alltså det sker ju inte så ofta egentligen, säger paret och tittar på varandra.
– Nej. Det sker knappt men alltså sen så... Man stoppar det i så fall väldigt fort och bara avbryter. Man kan ju känna av att man blir lite arg på sig själv ibland. Och då tänker man på att vi har gjort en deal redan i början. Om det sker något så pausar vi i stället. Tar det lugnt. Bryter. Gör någonting annat. Så vi kommer inte riktigt till punkten där man blir sur eller ”pissed off” på varandra, fortsätter Majorov.
– Än så länge går det väldigt bra. Jag tror vi ska hålla den strategin.
Jo, visst har den strategin bevisligen fungerat bra. Med ett halvår tillsammans har de redan nått poäng och höjder vissa isdanspar inte gör på ett halvt decennium. OS i Turin står i siktet.
Det känns inte som en utopi utan snarare ett högst realistisk dröm.
Vad har ni för slutmål?
– Alltså vi vill ju ha så högt det bara går. Absolut. Och det här är ju bara en start. Målet för den här säsongen är bara att visa att vi blir bättre och bättre. Egentligen är målet genom hela den kommande karriären att bara visa att vi blir bättre. Att vi lär oss något nytt hela tiden.
På vägen dit har det dock gått i racingfart. Så pass att man kunde tro att ”racingtemat” på fredagens rytmprogram faktiskt är en medveten passning till parets snabba utveckling och omskolning.
Det visar sig att det egentligen bara hör till det förvalda 80-talstemat.
– I år behövde musiken vara från 80-talet. Och så hittade vår koreograf den här musiken. Det är snabb jävla musik. Och så kommer två nybörjare och bara...flyger runt i hela programmet, säger Majorov, med den där återvunna konståkningsglöden som skiner i ögonen, innan han lägger till.
– Men man kan se det så, absolut. Racing to the finish.
