Hotet mot Sverige: Islands fjärde supergeneration
Publicerad 2023-01-20
GÖTEBORG. Island har 7300 registrerade handbollsspelare, barn och ungdomar inkluderade.
Sverige har ungefär tio gånger fler och Tyskland bortåt hundra.
Ändå har Island ett av världens bästa landslag (igen) – och tre förbundskaptener bara på VM.
Isländska hetsen mot Sverige: "Vi har världens bästa fans"Island har haft tre framgångsrika handbollsgenerationer sedan mitten av 1980-talet (se faktaruta).
Nu har man av allt att döma fått fram en fjärde.
– Jag ser verkligen fram emot de kommande åren, säger Aron Palmarsson.
Den 32-årige världsstjärnan är den ende spelaren tillsammans med målvakten Björgvin Pall Gustavsson som är kvar från den förra framgångsrika generationen som tagit Islands hittills enda medaljer: OS-silver 2008 och EM-brons 2010 (Palmarsson var dock inte med i Peking-OS då han bara var 18 år då).
Efter OS 2012, då Island hade ett gyllene läge att gå till semifinal men överraskande förlorade kvartsfinalen mot Ungern, slutade stora delar av den senaste gyllene generationen och Island hamnade i en svacka med två missade OS och svaga resultat i VM och EM.
Sverige-Island i handbolls-VM – alla förutsättningar inför matchen
Ny generation född 1996/97
Men det senaste året har man byggt ett nytt lag och i EM i fjol blev man sexa efter att tagit fina skalper mot lag som hemmanationen Ungern, mäktiga Frankrike och uppstickaren Nederländerna. Hade inte Danmark tappat ledningen i slutminuten mot Frankrike i sista matchen i mellanrundan hade Island spelat semifinal.
Så nära var Island trots att man var ett av de lag som drabbades hårdast av corona. Men då dök det också upp nya spelare, reserver, som tog chansen och visade att Island numera också har en bredd som man saknat tidigare.
Bland dem fanns flera spelare ur generationen födda 1996/97 där vi hittar spelare som Omar Ingi Magnusson (Magdeburg), Arnar Freyr Arnarsson (Melsungen), Kristján Örn Kristjansson (PAUC), Ymir Gislason (Rhein-Neckar Löwen), Odinn Rikhardsson (Kadetten Schaffhausen) och Elvar Örn Jonsson (Melsungen).
Det var många år sedan Island hade så många spelare i de stora klubbarna: nämnde högernian Magnusson (årets spelare i Bundesliga förra säsongen) och mittnian Gisli Kristjansson i Magdeburg, vänstersexan Bjarki Mar Elisson i Veszprem, högersexan Sigvaldi Gudjonsson i Kolstad och förstås vänsternian Palmarsson i Ålborg.
– Vi har tur att den här unga generationen kommit upp nu. Det brukar komma en-två spelare åt gången men nu har det kommit många fler från samma generation. De har gått från den isländska ligan till toppligor i Europa där de också får spela och ha stora roller. Jag är väl äldst efter Gustavsson nu och jag är bara 32, säger Palmarsson.
Finns bara två serier i landet
Detta från ett land med bara 7300 registrerade spelare på Island, barn och ungdomar inkluderade. Det kan jämföras med Sverige som har ungefär tio gånger fler och Tyskland med bortåt hundra gånger så många.
Det finns bara två serier på Island på herrsidan, en förstadivision och en andra.
– Det är anmärkningsvärt, fascinerade och imponerande, säger den svenske målvakten Mikael Appelgren.
Han har spelat med flera islänningar genom åren.
– Jag har ställt frågan till dem hur det är möjligt. Men handboll är lite av en nationalsport där och man har rätt mycket idrottshallar. De har handbollskultur och hänger mycket i hallarna, säger Appelgren.
Palmarsson pekar på träningskulturen.
– Vi tränar mycket från att vi är små och så har vi bra, välutbildade tränare redan i ungdomslagen. Vi är inte störst eller starkast men har den här skandinaviska stilen präglad av teknisk skicklighet. Och så spelar vi alltid med hjärtat, säger han.
– Vi har bra tränare, bra faciliteter och spelar med stort hjärta för vårt land, sammanfattar Arnar Freyr Arnarsson, linjespelaren som tidigare spelat i Kristianstad.
Sportbladet har tidigare berättat utförligt den fascinerande historien hur två tränare från det gamla östblocket byggde upp isländsk handboll på 1970- och 80-talen och präglade den generation tränare som erövrade handbollsvärlden på 2010-talet.
I dag hittar vi tre isländska förbundskaptener bara i VM: Gudmundur Gudmundsson, Island, Alfred Gislason, Tyskland och Aron Kristjansson, Bahrain.
”Jag måste ta minst en medalj till”
Islands akilleshäl har alltid varit målvaktssidan. Men nu har man en av världens största målvaktslöften i Viktor Hallgrimsson. Han är blott 21 år men tog plats i EM:s all star-lag i fjol och tog i somras klivet från danska GOG till franska Nantes som gjort succé i Champions League i höst.
Landslaget leds sedan 2018 för tredje gången av nämnde Gudmundsson, som spelade i Islands första framgångsrika generation (på 1980-talet) och ledde den tredje till OS-silver 2008.
– ”Gummi” är mycket viktig för oss. Han har vunnit OS-guld med Danmark (2016) och vet vad som krävs, säger Palmarsson.
Han får betraktas som Islands näst största handbollsspelare genom tiderna bakom Olafur Stefansson från generation nummer tre.
Han har spelat flest Final 4 i Champions League av alla (tio), vunnit tre CL-titlar och har ett klubb-cv som få kan matcha: Kiel, Veszprem, Barcelona och Ålborg.
Hur sugen är du på en stor framgång med landslaget efter allt du vunnit på klubbnivå?
– Mycket! Olafur Stefansson har två medaljer med landslaget och jag har alltid jämfört mig med honom. Så jag måste ta minst en till.
Hur länge ser du dig spela i landslaget?
– Jag är från Island och Stefansson och Gudjon Valur Sigurdsson spelade tills de var 40. Så länge jag spelar handboll kommer jag alltid vara tillgänglig för landslaget, säger Palmarsson.
Sverige möter Island i kväll 20.30. Matchen sänds i TV6 och Viaplay.
Islands tre stora landslagsgenerationer
1) Kowalczykas Bundesligapionjärer
Bästa placeringar: 6:a i OS 1984, 6:a i VM 1986, 8:a i OS 1988, 1:a i B-VM 1989.
Stjärnor: Alfred Gislason, Sigurdur Sveinsson, Kristján Arason, Thorgils Mathisen, Atli Hilmarsson och Pall Olafsson.
Polske tränaren Bogdan Kowalczyk kom till Island som klubbtränare 1978 och tillsammans med ryssen Boris Akbachev (assisterande förbundskapten i Sovjetunionen på 1970-talet) lyfte han isländsk handboll på 1980-talet. Island gick, med ett gäng spelare födda kring 1960, från att inte kvalat in till två de föregående OS:en och senaste VM:et till topp-åtta i OS 1984, VM 1986 och OS 1988. Men det som räknas som den största framgången på Island var segern i B-VM 1989 (som var av en helt annan kaliber på den tiden med lag som Västtyskland, Östtyskland och Polen).
Flera av de isländska stjärnorna på 1980-talet blev framgångsrika proffs i Bundesliga, flera år innan de tyska klubbarna började värva svenskar.
I den här generationen hittar vi sedemera två av världens mest ansedda tränare på 2000-talet: Alfred Gislason och Gudmundur Gudmundsson.
2) Tränargenerationen
Bästa placeringar: 5:a VM 1997, 4:a EM 2002.
Stjärnor: Dagur Sigurdsson, Patrekur Johannesson, Aron Kristjansson, Olafur Stefansson.
Med bara någon enstaka spelare från generation ett och innan generation två slog igenom blev Island överraskande fyra i OS 1992 under några annars rätt tunga år. Den här generationen, född 1972/73, lyckades egentligen bättre som tränare efter spelarkarriären då de tillsammans med sådana som Geir Sveinsson (kapten i OS-laget 1992), Alfred Gislason och Gudmundur Gudmundsson utgjorde det isländska tränarundret på 2010-talet, innan spanjorerna kan sägas tog över.
Generation två var lite för unga på hemma-VM 1995, som blev ett bakslag, innan man sedan blev femma i VM 1997. Största framgången kom i EM i Sverige 2002 då man gick till en semifinal för första gången på tio år.
3) Gudmundssons medaljlag
Bästa placeringar: Silver OS 2008, brons EM 2010, 6:a VM 2011.
Stjärnor: Olafur Stefansson, Gudjon Valur Sigurdsson, Alexander Petersson, Arnor Atlason, Snorri Gudjonsson.
Som ni ser ingår Olafur Stefansson i både andra och tredje generationen. Han var född i början av 1970-talet ihop med ”tränargenerationen” men det var med ett gäng spelare födda i början på 1980-talet som Islands störste spelare genom tiderna var som bäst och tog landets hittills enda medaljer under ledning av Gudmundur Gudmundsson. Den här generationen skulle krönas med ett guld i London-OS, då man skulle vara som bäst. I stället rök man redan i kvartsfinalen. Flera av de här spelarna utgjorde stommen i AG Köpenhamn-projektet som 2012 gick till Final 4 i Champions League och/eller spelade i stora, tyska klubbar som Flensburg och Rhein-Neckar Löwen.