”Man är rädd att folk ska titta snett på en, börja behandla en annorlunda”
Uppdaterad 2023-09-27 | Publicerad 2019-07-12
Sprintern Irene Ekelund bröt tabun som ofta finns inom elitidrotten när hon berättade om sin psykiska ohälsa.
I en längre intervju med Svenska Dagbladet talar Ekelund mer ingående om depressionen, hur hon kom ut med allt offentligt och om stoltheten hon känner i dag.
– Jag är stolt över att jag valde att berätta om min depression. Att jag vågade. Jag vill att andra ska se att de inte är ensamma och att det är okej att söka hjälp, säger 22-åringen.
Läs också: Irene Ekelund flydde sin lägenhet vid sprängningen i Hässelby
Irene Ekelund, 22, slog igenom i tidig ålder på den internationella friidrottsscenen, då hon blev bäst i världen på 200 meter som 16-åring. Därefter har flera guld plockats in och satts upp på troféhyllan, och även ett jättekontrakt med Nike har sajnats.
En supertalang helt enkelt, med framtiden utstakad framför sig.
Mådde dåligt - gick ut och berättade i en video
Men allt har inte varit frid och fröjd för svenskan. Länge har Ekelund dragits med depression, och för en tid sedan gick hon ut offentligt och pratade om sin psykiska ohälsa - genom en video på sin Youtube-kanal.
– Vem som helst kan må psykiskt dåligt. Det syns inte på utsidan. Så jag bestämde mig för att visa: så här ligger det till, säger hon i intervjun med SvD.
Videobloggen ”Livet är SKIT ibland” spreds och fick uppmärksamhet. Människor i hennes närhet blev chockade, då de inte hade någon aning om hur hon mådde.
Det förstod hon inte heller själv till en början. Ekelund berättar att hon inte alls tänkte i de banorna - utan mer att hon mest kände sig misslyckad och dålig. Först när hennes syster berättade att hon verkade nere förstod hon, och motvilligt uppsökte hon därefter en psykolog.
”Inte ens mamma visste”
– Det kändes så läskigt. Inte ens mamma visste hur jag mådde. Det är så tabu att prata om psykisk ohälsa, särskilt inom idrotten. Man är rädd att folk ska titta snett på en, börja behandla en annorlunda.
I dag är hon på bättringsvägen. Både kring sitt eget mående, men även ute på löparbanan.
– Måendet går upp och ner. Så kommer det alltid att vara. Min hjärna jobbar emot mig. Just nu mår jag… hyfsat bra. Jag trivs i min träningsgrupp och har en bra struktur och rutin för min träning. Det mår jag bra av. Jag är väldigt beroende av rutiner.
Sedan hon kom ut med sin depression har hon växt som person, menar hon.
– Jag är stolt över att jag valde att berätta om min depression. Att jag vågade. Jag tror det kan vara viktigt för andra. Jag vill att andra ska se att de inte är ensamma och att det är okej att söka hjälp. Jag har förstått att folk ser mig som en förebild. Och då vill jag visa hela mig. Livet är inte perfekt. Så är det bara.