Underbart om italienarna fick ta ut sitt eget landslag
Marcello Lippi har valt VM-truppen som inte gör någon särskilt glad, överraskad eller förhoppningsfull. När ska italienarna (och alla andra) få välja sitt eget landslag?
”Gli azzurris” träningsläger pågår lägligt nog i Sestriere i Piemonte. Jag menar, det är ju nära och bra för alla Juventus spelare som av någon outgrundlig anledning är uttagna till landslaget.
Stämningen är ungefär lika uppsluppen som på en begravningsbyrå. Alla har ont i ryggen eftersom sängarna är obekväma. TV visar en reklamfilm med en sparrisliknande figur som påstår sig vara landslagets kock. De får Nutella till frukost. Bara i Italien kan en vuxen karl äta Nutella till frukost med äran i behåll.
Ett annat företag lockar till försäljning av yoghurt med hjälp av kylskåpsmagneter som föreställer ”gli azzurri”. Jag går på det förstås, men ångrar mig snart.
– Vem är det här?, frågar min dotter och visar upp Criscito.
Det står helt still. Javisst ja, Genoa.
Och han är inte den ende.
Det råder inte direkt någon värmande entusiasm kring ”gli azzurri”. Italienarna är visserligen världsbäst på att ”gufare”, racka ner på sina egna. Men VM i Sydafrika känns svalare än någonsin eftersom laget är så anonymt.
Gigi Buffon, Rino Gattuso och Fabio Cannavaro i all ära. Men de känslor de väcker har med det förflutna att göra. Alla vet att deras bästa tid ligger bakom dem, inklusive dem själva. Om det bara funnes en enda ung, ny spelare, som stack ut lite, på gott eller ont…
”Gli azzurris” märkliga situation
Italien befinner sig i den underliga situationen att vara både regerande världsmästare och ha en klubb som just har vunnit Champions League och lik förbannat riskera att göra ett medelmåttigt VM. Jag ser de inledande matcherna för min inre syn. Ett slags stegrande vilja men inte kunna i första halvlek och sedan ett desperat jagande efter ett mål i andra halvlek, som nästan alltid kommer men aldrig enkelt, sorglöst och förlösande, utan på det underligaste, mest tillkrånglade sätt. Gärna med hjälp av en straff som alla utom italienarna tycker var fullständigt feldömd.
60 miljoner landslagstränare
Italienarna är inte ett folk, utan 60 miljoner landslagstränare. Jag ingår numera i denna kategori och har tre förslag. Antingen gör man ett riktigt vintagelag. Slopar alla de unga spelarna som inte är riktigt redo och som ingen kommer ihåg varken ansikte eller namn på och använder bara de gamla, välkända korten. Det gör ingenting om en sådan uppsättning ”azzurri” åker ut i gruppspelet. Alla skulle älska det laget och halva styrkan är för övrigt redan med. Det är bara att lägga till Alex Del Piero, Pippo Inzaghi, Francesco Totti och Marco Materazzi och världens bästa seniorlag skulle ta plats, ur karismatisk synvinkel enormt stor plats, på de sydafrikanska arenorna.
Eller också vågar man hela vägen.
Lämnar de gamla hemma att titta på VM i soffan eller kommentera på TV och åker till Sydafrika med Mario Balotelli som lagkapten. Plockar med Antonio Cassano som ”fantasista”, ger Davide Santon en ny chans i landslaget, satsar rejält på Giuseppe Rossi och några av de andra unga utlandsitalienarna och slår världen med häpnad, oavsett hur det går.
Gör som Berlusconi
Den tredje möjligheten är att göra som Silvio Berlusconi. Opinionsundersökningar och sedan val. Om nu italienarna är så bra på att ta ut landslaget, låt dem då göra det. Spelarna får visa vad de går för i en ”spelkampanj”, man sänker rösträttsåldern till 15 år och låter folket rösta. Så underbart det hade varit här och överallt annars, om fansen fick välja landslag i stället för de ängsliga förbundskaptenerna, som har så många pampar, klubbar och divor att ta hänsyn till.