Nya tider även här

Till och med Wimbledon anpassas för nya villkor

helskärm

Wimbledon är alltid Wimbledon. Eller? Även den mest traditionstrogna av idrottsturneringar har fått finna sig att tiden är ny. Varje år sker nu förändringar på ett ställe där man förr knappast flyttade ett grässtrå. Och nästa år blir förändringen ännu radikalare.

Det behövdes en påminnelse från motståndaren Pete Sampras för att inte Thomas Enqvist skulle göra bort sig ordentligt under Wimbledonturneringen 1998.

Att ”göra en Enqvist”

När Sampras och Enqvist vandrade in på centrecourt det året kom bara amerikanen ihåg att bocka mot den kungliga läktaren. Sampras knackade upplysande svensken på axeln och gjorde en menande gest mot kungligheternas platser. Först då kom Enqvist ihåg den mest famösa av oskrivna regler i den tennisturnering som då fortfarande var den odiskutabelt största.

Om Thomas Enqvist spelat i årets upplaga av "The Championships" på All England Lawn Tennis and Croquet Club i södra London hade han inte behövt bekymra sig över just denna möjliga fadäs.

Regeln om artiga gester mot kungahusets eventuella representanter på plats – oftast lyser de mest med sin frånvaro – luckrades upp 2003. Ordföranden i arrangörsklubben, själv en kunglighet, hade insett att tiden varit osentimental mot sådana direktiv.

Numera räcker det för spelarna att bocka eller niga om drottning Elisabeth eller prins Charles är på plats. Eftersom dessa senast förärade turneringen med sin närvaro 1977 respektive 1970 kan spelarna i 2008 års turnering knata in på den välansade gräsmattan utan att precis riskera att "göra en Enqvist".

I stället kan spelarna förslagsvis filosofera över vilken annan förändring som är den mest spännande år. Mästerskapen vid Church Road i Londonstadsdelen Wimbledon är numera en turnering som varje sommar uppmärksammas för sina nydaningar.

Då: konservativt

I årtionden såg många – långtifrån alla var engelsmän – ändringar i Wimbledonturneringen som något av lagen stiftat som omöjligt.

Skulle påven börja bära hockeyhjälm? Skulle Wimbledon ändra på de strikta regler och konventioner som var själva grundstenen i turneringen? Svaret på båda frågorna var lika mycket nej.

Nu: innovativt

Wimbledon hade överlevt – t o m ökat i status – efter provokationer från sådana vildhjärnor som John McEnroe eller Andre Agassi. Då borde, resonerade man, turneringen utan att rucka på sina ärkebrittiska principer kunna lägga ytterligare 100 år till åren som gått sedan 22 spelare 1877 gjorde upp vid Worple Road om den allra första trofén. Den som W Spencer Gore hämtade hem. Den gången spelade man för övrigt för att dra in pengar till en ponnydragen vält till den gräsmatta för krocket som var klubbens centrum vid en tid när Wimbledon ännu inte associerades med "a tennis tournament in an English Garden".

Men i den nya tv-åldern kunde inte ens den mest orubbliga av institutioner till slut stå emot. Wimbledon tappade bort en generation västeuropeiska tittare när obskyra kabel- och satellitkanaler tog över att distribuera BBC: s sändningar. När sedan amerikanska NBC, en huvudsponsor, tröttnade på de oändliga regnavbrotten blev det dags att accelerera de förändringar som inletts redan i mitten av 1990-talet. I synnerhet som allt fler spelare började se Franska Öppna i Paris som drömturneringen nummer ett.

Lättar på reglerna år för år

2001 bytte All England Lawn Tennis Club gräsmattan till en med högre bollstuds och därmed långsammare spel. 2003 lättades alltså på flirtandet med hovet. 2005 kom det amerikanska klädföretaget Ralph Lauren in och bytte funktionärernas klädsel. Från Wimbledonsobert grönt och lila till marinblått och krämfärgat. 2007 fick damer och herrar för första gången lika mycket betalt för en seger. Samma år infördes reprisbilder för att underlätta domarnas bedömning. De tveksamheter i linjebedömning som en gång fick McEnroe att gasta "You can not be serious!" Skulle inte längre kunna inträffa. I år har de legendariska poängtavlorna försvunnit. I stället för de gröna skyltarna med gula siffror blir det högteknologiska storbildstavlor med linjebedömningar och repriser.

Reglerna allt mer lössläppta

Men allt detta är ändå bara stilla krusningar jämfört med vad som händer nästa år. Då står färdigt det överskjutbara tak på centrecourt som kommer att göra att delar av "The Championships" för första gången spelas inomhus. Visserligen under ett genomskinligt tak som släpper in dagsljus, men i alla fall. Till och med McEnroe har hörts muttra över utvecklingen: "En trist amerikanisering" tyckte han.

De mer högljudda bland konservativa Wimbledonromantiker tror att detta bara är en föraning om att de sista Wimbledontypiska reglerna håller på att falla. Man fruktar att det är en tidsfråga innan hejaklacksledare införs där det i dag är en chock om någon ens visslar. Innan reklamloggor placeras även runt centrecourt. Och värst av alla skräckscener för de inbitna: Att det snart inte bara är vissa kvinnliga spelares underbyxor som bryter mot den rigorösa klädkoden "nästan helt vitt".

Kort sagt: man fruktar att själva grundvalen i Wimbledon, traditionens kraft, håller på att urholkas.

Spelfri söndagen är ännu helig

Men de flesta resonerar ändå som Boris Becker. Den tyske legenden har sagt:

– Jag är för traditioner. Jag älskar Wimbledon för vad turneringen alltid varit och alltid kommer att vara för mig. Men man kan inte vara blind för framtiden. Hur ska Wimbledon och tennisen kunna överleva om det mitt i tv-sändningar plötsligt blir åtta timmar när det inte händer någonting?"

Och arrangörerna gör faktiskt sitt bästa även för att lugna de oroade. På några punkter är man orubbliga. Söndagen mitt i turneringen kommer – om inte en väderkatastrof inträffar – att vara spelfri även framöver. Bara tre gånger på alla år, senast 2004, har det spelats på "Middle Sunday". Även i fortsättningen kommer Centre court endast att användas under "The Championships". Enda undantaget: OS-tennisen 2012.

Skumpa, jordgubbar och grädde

Men kanske allra viktigast för de inbitna: utanför de 19 banorna är allt exakt som det ska. 28 000 jordgubbar och 7 000 liter grädde finns att servera. Champagnen är kyld. Likaså den klibbiga drycken Pimms. Biljettköerna radar snart upp sig på Somerset Road.

Än så länge är Wimbledon sig likt på tillräckligt många avgörande punkter för att kvalificera som sportvärldens mest konservativa institution. De flesta älskar det, eller älskar att avsky det.