...Derbyt som hade allt
Wegerup: Hjältar, syndabockar och vilda fans – det blev matchen alla drömt om
ROM. En straff, en utvisning, ett stolpskott, en ribbträff och en mängd chanser för båda lagen.
Tre mål – det avgörande på övertid.
Rom-derbyt blev den fotbollsfest alla drömt och önskat – med hjältar, syndabockar och vilt firande fans i natt.
Sen timme i Rom, månen hänger som en svällande mozzareallaost, naggad i ena kanten, över Olympiastadion.
Inne på arenan dröjer sig Lazio-fansen kvar, sjunger sitt ”Lazio, grande Lazio”, vill njuta segersötman ännu en stund.
Spelarna har sprungit ärevarv, klubbens örn Olimpia har (tämligen uppjagad och vilt flaxande) burits in för ett extranummer, Kloses segermål har vevats om och om igen på storbildsskärmen – det, liksom Hernanes straff.
Den straff som vände matchen, som gav Lazio 1–1 och en andra andning, allt medan Roma tvingades spela med tio man efter utvisningen på Simon Kjaer.
”Jag vet inte om det var straff, jag är ärlig, jag vet inte. Och utvisningen är hård, jag blev förvånad”.
Lazios tränare Edy Reja kunde i natt unna sig att i segerns ljuva stund vara ärlig när han intog Olympiastadions pressal och medgav för oss på plats att straffen möjligen inte var straff.
Roma hade tagit ledningen och greppet om matchen, men efter att Cristian Brocchi gått omkull i straffområdet och Hernanes gjort sin plikt bytte matchen färg från gulrött till himmelsblått.
Klose – snart som staty
”Det var absolut straff, jag är fri och han har omkull mig”, sade Brocchi – och fick medhåll av vissa tyckare i Sky-studion och RAI:s Domenica Sportiva; straffen diskuterades långt in på nattimmen...
Brocchi och Hernanes i all ära, kvällens store Lazio-hjälte var Miroslav Klose, nu med sex mål på åtta matcher.
Jag kan hittills inte direkt ångra att jag tog med honom på min lista över säsongens tio bästa värvningar i serie A...
”Klose mit uns” stod det på en av alla banderoller bland Lazio-fansen och visst har Klose blivit ett med Lazio-folket, hela vägen. Snart står han staty i något gathörn – att vinna derbyt är som bekant för många romare större än att vinna ligan.
Fotbollen segrade
Bäst är förstås när detta går att förena men ett Rom-derby är inte vad det var för tio, elva år sedan, då Lazio och Roma turades om att vinna serie A, två år i rad, då när jag såg läktarna var fulla intill brisningsgränsen vid varje derby.
I går var det mest kaotiskt på pressläktaren och det säger en del.
Men visst var stämningen där: Curva Nord och Curva Sud, röran, kaoset, sången, passionen, vansinnesglädjen vid målen, Lazios extas och Roma-folkets sorg i natt.
Kvällen före, i lördags, skämde Rom ut sig inför omvärlden. En liten klick våldsverkare förstörde den stora demonstrationen mot kapitalism och girighet, staden blev en mindre krigszon med 70-talet skadade och stor vandalism.
Derbyt i går kväll blev dock inte våldsverkarnas, som vissa fruktat. Det var en del stök och bråk men inte värre än så, matchen kunde spelas, fotbollen segrade.
En seger större till och med än Lazios.
Även om de derbyrusiga fansen som i natt firade på Roms gator nog inte skulle hålla med om det.