Vilket självmål, TV 4
Anrell: Hade aldrig hänt för ett herrlag
Det fanns något alldeles förtjusande över Fotbollsgalan i år.
Den var visionär och upphetsande som en match mellan Trelleborg och Häcken en oktoberkväll på Vångavallen; så där ni vet när man inser att fotbollen är bra nån annanstans och man kan drömma lite om det, men man vet att det inte är här...
Humorn var bortplockad - spelarnas tacktal var inplockade igen.
Det tog ut varandra.
Viktigaste frågan: Vem var snyggast?
Svaret är utan diskussion Nilla Fischer med grått hår och lugg och en kavajurringning som dolde mer än den hade att visa. Men hennes look var fantastiskt exklusiv och den enda som stack ut den här kvällen.
Synd att hon inte vann något pris. Hon hade kunnat lära samtliga andra hur man visar stil, klass och värdighet.
Hammarström borde fått priset
Snyggast man?
Kim Källström som visade hur man använder en kropp som putar på rätt ställen när man bär en kostym med väst. Fortsätter han så får han gärna göra så där snygga frisparksmål som mot Holland igen så att han vinner nya priser för Årets mål.
Fast just det var ju lite pinsamt; årets mål var självklart Marie Hammarströms mål i bronsmatchen mot Frankrike i VM. Avgörande mål dessutom. Med två lysande finter i straffområdet dessutom. Men ett stenhårt skott upp i nättaket dessutom.
Bah. Vad är en frispark på liggande boll mot det? Knappt ens en bal på slottet även om den tog oss halvvägs till EM.
Vad är väl ett EM mot ett VM, förresten? Inte mycket. Inte mycket alls.
Vem var sämst?
Det var TV4:s avgående chef Jan Scherman som visade att man inte behöver förstå nånting av vare sig hur man gör tv eller hur man beter sig i uppklädda sammanhang när han avbröt firandet av det svenska VM-laget från Tyskland genom att göra en massa ganska osammanhängande reklam för ointressanta sportsändningar i TV4.
Smart där, Janne. Där lyckades du sabba din egen gala, samtidigt som du pissade på det svenska bronslaget.
Jag hade velat se dig ta mikrofonen från programledaren när ett svensk herrlag tagit VM-brons för att börja rabbla en medioker programtablå.
Genussjälvmål.
Tv-självmål.
Etikettsjälvmål.
Avgå, Scherman (fan också, för sent, han har visst redan avgått. I så fall: avgå alla.) Sändningen var ganska kass, rent teknisk. Det började med 47 sekunders testbild på Sofi Fahrman. För lång, faktiskt. Sen var det en del videofel och en del sludderfel från Jihde och en del Ribbing-fel från Scherman.
Alla humorinslag var helt utrensade.
Inga skämt om Brolins kropp. Inga skämt om Nils-Petter Sundgrens ålder.
Trist. Jag saknade dem. De har alltid varit så magnifikt usla så man har haft nåt vettigt att skriva om. Den glädjen har nu förnekats mig två år i rad.
Och inga bröst växte i direktsändning.
Inte Anna Brolins, inte Nilla Fischers och inte Peter Jihdes. Jag är mera osäker på Jan Schermans. Jag tyckte nästan att det såg ut som om hans bröstkorg antog en attacktupps form under hans stora tal till nationen.
Till och med Helena var förvånad
Michel Platini var gaggig a la pamp.
Han hälsades med låten Bitter Sweet Symphony. Var det humor?
Simon Bank hade äntligen bytt ut sin konfirmationskostym mot en riktig.
Kurt Hamrin kunde knappt prata svenska.
I övrigt var allt regisserat in i minsta tråkdetalj för att ingen – absolut ingen och definitivt inte Zlatan – skulle bli det minsta förargad.
Det var så välregisserat att till och med Helena Seger såg förvånad ut när hennes make vann Guldbollen.
Bra jobbat.
Trelleborg–Häcken. 1–1.
Bra jobbat, tutti.