Nu börjar allvaret för magikern Zidane
Niva: Den tystlåtne lät fötterna tala på planen – hur gör han på tränarbänken?
Vissa vill vinna först och snacka sedan.
Zinedine Zidane vann mer än nästan alla andra, men sa inte så värst mycket för det.
Då räckte det att låta fötterna tala.
Nu ska det instrueras, motiveras och kommuniceras om det ska bli något prispodium.
Jag minns när jag själv kom i lite närmare kontakt med Zinedine Zidane för första gången.
Det var sommaren 2003, och Real Madrid hade åkt till Kina för att exponera det stjärntätaste lag världen dittills hade skådat.
Där fanns original-Ronaldo, som avgjort VM-finalen sommaren före. Där fanns David Beckham, som vid den här tiden var världens klart mest berömda idrottsman. Där fanns Raúl, lagkaptenen som redan hade ikonstatus i Madrid. Där fanns Luís Figo, Roberto Carlos och Iker Casillas.
Men allt det där spelade faktiskt mindre roll, så länge Zinedine Zidane också fanns där.
Jag hängde runt det där träningslägret i en vecka, och häpnade faktiskt över hur stark fransmannens magnetiska aura verkligen var.
När han fick bollen på träningsplanen skärpte alla koncentrationen. När han väl sa något vid samlingen så stannade de andra upp och lyssnade. När han skulle gå in i matsalen så bromsade lagkamraterna och lät honom passera.
Zinedine Zidane var alltid mer ouppnåeligt svåråtkomlig än de andra superstjärnorna ur hans generation. Han var fotbollens Mona Lisa. Han var magikern, myten, mästaren som chippade in en straff i VM-finalen, skallade ner en fiende och försvann.
Ett rollbyte senare är han fortfarande alla de där sakerna – och nu är frågan om det egentligen är några goda egenskaper för en fotbollstränare.
Det var givetvis Zidanes extraordinära begåvning och exceptionella framgångar som gav honom det där suggestiva skimret. Hade han varit en vanlig kille med ett vanligt jobb hade han rätt och slätt beskrivits som tystlåten, inåtvänd.
Hur länge varar auktoriteten?
Och vi har ju sett allt från de intensivt vrålande typerna till de stillsamt strategiskt trivselspridarna – men så särskilt många introverta succétränare har fotbollssporten hittills inte funnit plats för.
Taktik kan alla på den här nivån, och värvningar sjösätts ofta ännu högre upp i klubbhierarkin. Förmågan att kommunicera både internt och externt är i allt högre utsträckning det som skiljer riktigt lyckade managers ifrån de som underpresterar.
Zidane är ingen naturlig kommunikatör.
Han har sin ihopspelade auktoritet som genererar en nästan vördnadsfull respekt – även från dagens allra mest ikoniska spelare – och det ska bli oerhört spännande att se hur länge den varar och hur långt den räcker.
Att det i alla fall är användbara attribut är alldeles uppenbart.
På bara en dryg månad har Zinedine Zidane redan uppnått en ganska dramatisk effekt, egentligen enbart genom att vara den han är snarare än den krävande, gnatande Rafa Benítez. Spelare som Cristiano Ronaldo, Karim Benzema och James Rodríguez vill springa och spela för Zidane.
Ändå är det ju nu det börjar.
Roma borta är sällan enkelt – i alla fall för de som inte heter Bayern München – men det är ändå rimligt att förvänta sig att Real Madrid ska städa undan det här Champions League-hindret utan större problem.
Bygger mest på illusionen
Luciano Spalletti har ett betydligt mer komplicerat renoveringsarbete än Zinedine Zidane, och sprickorna mellan kurvor och styrelserum påverkar Olimpico starkare än de påverkar Bernabéu.
När Zinedine Zidane först tillträdde fick han frågan om vad han skulle se som godkänd för säsongen, med tanke på att utgångsläget inte var det optimala.
– Att vinna allt, klippte han av.
Real Madrid är den klubb i världen som bygger allra mest på illusionen runt sig, på ekot från troférummet och löftet om framgång.
Kanske behöver Zinedine Zidane inte ens säga särskilt många ord för att kommunicera det.
* Roma-Real Madrid, 20.45 i TV3