Ett under att nåt så omodernt överlevt
Det är två stukade friidrottslandslag som gör upp i Finnkampen i Tammerfors.
De svenska friidrottarna gjorde sitt sämsta OS någonsin i Rio.
Och hela den finländska OS-truppen gjorde brakfiasko i skuggan av Jesus-statyn.
Ändå blir Finnkampen garanterat en fest.
Det är så det funkar mellan de här två friidrottsnationerna.
Oavsett hur säsongerna sett ut, hur illa det än gått, så blir det alltid en sista urladdning man mot man, kvinna mot kvinna när det är dags för Finnkampen.
Sedan spelar det ingen roll att resultatnivån är låg i många grenar. Inte ens vädret kan förstöra en tävling där det bara handlar om att vinna.
Och tur är väl det, då jag ser ett stort regnmoln parkera över Tammerfors den här helgen.
Väderprognosen säger regn och 15-17 grader.
Talar flytande finska
Ändå ser jag fram mot Susanna Kallur i dubbeln på 100 och 100 häck, Sofie Skoog i höjdhoppet och Lovisa Lindh på 800 meter.
För att inte tala om tvåspråkiga diskuskastaren Daniel Ståhl som talar flytande finska, uppväxt som han är med sin finska mamma Taina och lika intresserade mormor från Åbo.
Men när det gäller Finnkampen är han enbart blågul.
Nu kommer han inte att möta något bättre motstånd i en nation där, där tidigare sydafrikanen Frantz Kruger gjort comeback 41 år gammal, bara för att markera hur dåligt diskusen mår i Finland numera.
Kruger kastade in sig i 70-metersklubben redan 2002 med ett kast på 70.32. Nu räcker hans dryga 58 meter för en given plats i finnkampslaget.
Den finska friidrotten mådde lika illa som den svenska efter OS i Rio.
Precis som för Sverige blev bästa placeringen en sjätteplats genom Antti Ruuskanen i spjut.
Åndå fick Sverige lite roligare besked och framtidshopp via sådana som Lovisa Lindh (som dubblerar med 800 och 1500 meter) och Sofie Skoog.
Tyvärr tvingades 21-åriga Sarah Lahti, som fått ett mäktigt genombrott på 5000 och 10 000 meter, tacka nej då hon känner sig sliten efter en lång säsong.
Men statistiken talar ändå för en ganska överlägsen svensk seger både på herr- och damsidan.
Även på bortaplan.
Det är närmast ett under att en så gammal och ganska omodern institution som Finnkampen överlevt alla år. Det där riktiga rivaliteten, närmast hatet, från förr finns inte längre.
Men jag skulle främst kallade det finländarnas förtjänst att den unika landskampen fortfarande håller.
Det är där läktarna fylls, det är där kulturen fortfarande är stark.
Glesare i Sverige
Nu går Finnkampen i Tammerfors, då Olympiastadion i Helsingfors är under ombyggnad och intresset har varit stort och kommer nästan fylla en stadion som tar in drygt 16 000 åskådare.
I Sverige har det varit betydligt glesare på läktarna på de senaste årens Finnkamper och inte ens flytten tillbaka till Stockholms Stadion blev ett lyft.
Men friidrottsintresset är tyvärr på nedgång i Sverige. Folk väljer tv:n i stället för att vara på plats.
I veckan kom beskedet att Globengalan är nedlagd i vinter och sommarens Bauhaus-gala går på knäna.
Frågan är om ens den är kvar om några år.
Nu gör Malmö ett nytt galaförsök i sommar, men min gissning är att den går samma väg som alla andra försök att etablera något nytt.
Det enda som består är Finnkampen.