Familjen om bronset: ”Det finns inte ord”
Publicerad 2016-08-18
”Så häftigt att jag fick bli historisk”Christina Baker kämpade för att dambrottning skulle få OS-status.
I natt såg hon sin dotter, Jenny Fransson, ta ett historiskt brons i Rio.
– Det finns inte ord för vad man känner. Man är stolt när man föder och jag är minst lika stolt i dag, säger Baker till Sportbladet.
Det blev inget guld för Jenny Fransson.
Men det blev ett historiskt OS-brons.
Hennes familj, bestående av mamma Chrstina Baker och tre systrar, Daniella, Madelen och Micaela, såg allting från en soffa i Helsingborg.
Mitt i natten firade och grät tillsammans över bronsbragden.
– Det absolut mäktigaste jag någonsin sett, jag är väldigt stolt. Det allra bästa är att kunna dela det med alla ens närmaste, säger näst yngsta systern Daniella Fransson.
”Sa 'jag ska bli bäst i världen'”
Men gladast av alla: mamma Christina Baker.
Hon har varit med från Jennys första brottningsträning.
– Efter hennes allra första tävling sa hon till mig: ”mamma, jag ska bli bäst i världen”. Det blev hon också 2012, men så bra som hon var i dag har jag aldrig sett henne. Hon har andats brottning sedan hon var fem år gammal. Hon var mer än värd detta, det finns inte ens ord. Jag är så stolt att hon genomfört sina mål som hon haft hela livet. Det är både tårar och skratt, säger hon.
Jenny Franssons bronspeng innebär också den första svenska OS-medaljen på damsidan – någonsin.
Extra speciellt, för mamma Christina.
– I generationer fram kommer hon finnas med i böckerna. Hon kommer att se att allt hon lagt ned har betalat sig. Hon har haft många resor, både upp och ner, men hon har aldrig haft tanken på att sluta brottas. Alla motgångar hon har haft... det finns inte ord för vad man känner. Man är stolt när man föder men jag är minst lika stolt i dag.
Kämpade för damernas OS-rätt
Christina Baker är märkbart rörd, och när Sportbladet pratar med henne bara minuter efter bronset så gråter hon fortfarande.
Hon brottades aldrig själv. Men som yngre var hon aktiv i det svenska brottningsförbundet.
Hennes mål: att damer skulle få brottas i OS.
Hon fick som hon ville då dambrottningen fick OS-status 2004, och i natt satt hon med tårar i ögonen och såg sin dotter ta OS-brons.
– Jag är så glad att jag tror att jag får hjärtproblem. Jag såg när hon gick upp på mattan att hon skulle ta det. Det syns på Jenny. Hon brottas aggressivt och bra, och hon är starkare än vad hon är medveten om. Hon är värd guldet i mina ögonen, men att hon tog bronset... hon är så värd det.
”Hon vet att vi är med henne”
Jenny Fransson berättar själv att mammans idrottsintresse tydligt speglat av sig.
– Mamma har kämpat mycket för dambrottningen och betytt väldigt mycket. Hon har kört mig på allting och varit min tränare i både fotboll, handboll och brottning. Hon har varit väldigt idrottsintresserad och det har påverkat mig, säger Jenny Fransson till Sportbladet.
– Det känns jättebra, jag tror att de är jättestolta över mig.
Familjen har ännu inte hunnit prata med Jenny, men alla har skickat x antal SMS vardera. De hoppas få prata med henne under morgonen.
– Det finns ju inga möjligheter för det nu. Men hon vet att vi är med henne, och hon vet precis vad vi känner. Hon vet hur stolta vi är, säger Christina Baker.
Hur ska ni fira detta när Jenny kommer till Sverige?
– Haha, jag har inte en aning. Det är så stort, allting. Det kanske låter konstigt, men... det kommer nog ta år innan man förstår det. Jag kommer nog att leva på det här resten av mitt liv.
Se alla klipp från OS på viasatsport.se och hela OS live på viaplay.se