”Henke” – the Hero
Wennman på plats när Larsson fick Skottland i extas – igen
GLASGOW. En grönvit jättepublik på Celtic Park, en Hjältes Hemkomst och en kort sammanfattning:
Bland kulmagar, flintskallar och tunga gumpar kastade sig Henrik Larsson, 36, upp i luften och sköt en akrobatisk cykelspark i mål.
De flesta andra på planen skulle brutit varenda ben i kroppen.
Jag vet inte hur långt man kan gå en sån här gång utan att överdriva.
Det handlade trots allt om en tribut-match i promenadtempo för den i december avlidne Phil O´Donnell. Det var Celtics mästarlag från 1998 mot Motherwells cupvinnare 1991. O´Donnell spelade för båda klubbarna.
Jag säger bara att ni måste lita på mig eftersom jag var ende svenske journalist på plats:
Jag är grymt imponerad av Henke, av hans fysiska status, hans kvickhet, hans uppenbara spelglädje, av hans underbara förstatouch på bollen.
Det här var som att se en elitspelare hoppa in i korpen, ungefär. Henke gjorde som han ville och höll lekstuga. Det var One Man Show inför ett folkhav som studsade upp och ner och gav svensken stående ovationer med jämna mellanrum.
Vi hade alla våra grubblerier på läktarplats.
Vi var några som undrade varför tiden kan vara så skoningslös mot vissa – och så skonsam mot andra?
Henrik Larsson var trots allt redan 26 år när han spelade med dom här gubbarna för tio år sen. Han såg fortfarande ut som 26. De andra som 56.
Snett nedanför mig satt Celtics nykorade ligamästare (tredje året i rad) och jag såg hur de njöt av Larsson.
Den rödhårige Neil Lennon var euforisk och skrattade och skrek och slog sig för knäna efter Henkes konstmål fram till 2–0 (det blev 5–1 till slut).
Samtliga i detta Celtic-lag insåg naturligtvis att Henrik Larsson, Helsingborg, skulle gå rakt in i deras startelva och vara stjärna även i dag.
Vi funderade vidare, jag och skottarna på pressläktaren, om det finns nån bättre 36-årig anfallare i världen? Och om inte Sverige kan bli ruskigt farligt med en så tydligt spelsugen Larsson i EM?
När Henke på egen begäran gick ut efter en timme – och blixtsnabbt förvann med privat bil till flygplatsen – uppmanade speakern på Celtic Park:
– Jag föreslår att vi alla här håller tummarna för Henrik och Sverige i sommarens EM!
Ville inte bryta sitt löfte
Henke stack iväg för att hinna med ett plan tillbaka till Sverige. Han hade då, ett par timmar innan matchen, hållt en liten presskonferens där han uttryckte sitt stöd för sin gamle kompis Phil O´Donnell och dennes familj:
– När Sveriges förbundskapten ville ha med mig i EM sa jag att jag absolut ville ha ledigt för den här matchen, det var ett löfte jag inte ville bryta.
Han reste hem till landslagets träningsläger med ett par färska stygn i pannan, resultatet av en hopnick efter bara nån minuts spel, men det är ingenting som Lars Lagerbäck ska oroa sig över.
Själv tänker jag mest på den lille skotske grabb i sjuårsåldern som stod vid entrén med sin pappa. Han hade en stor Henrik Larsson-flagga och en tröja med nummer 7 Larsson på ryggen, och jag förstod av samtalet att han aldrig sett Henrik spela, att han bara hört pappa pratat om denne legend i åratal, och att han nu skulle få se honom livs levande. Som en comeback av Elvis, liksom.
När Henke gick upp och cykelsparkade in 2–0 tror jag han förstod vad pappa tjatat om hela tiden.
Han hade fått en legend att föra vidare i sin tur, till nästa generation.
Han hade fått en Hero.
Som svensk i Glasgow kunde man annars känna sig rätt ensam i lördags kväll. På gatorna höll Rangers fans ett party som om det vore alla gamla logdansers moder, det skulle firas cupseger, och det var ingen lek, kan jag meddela. Argyll Street döptes om till Yellow River efter alla gula vätskor som flöt nerför gatan och det var inte uppseendeväckande många som höll sig inne och såg Melodifestivalen i tv. Om man säger så.
I BBC gjorde den mästerlige kommentatorn Terry Wogan sitt för att hålla legendstatusen uppe. När det kom en vinjett med två damer som studsade omkring med två enorma gummiballonger sa han torrt:
– They just love to jump up and down on big balls, don´t they?
Det blev lättare att vara blågul
När han kommit undan med det övergick han till att håna en del svenskar. Till exempel lustigkurren som läste upp de svenska rösterna och som gjorde sig själv till idiot i hela Europa, samt Ockelbo-Svante, mannen som är chef för den sjukaste ”tävlingen” known to mankind. ”Var är han, denne mystiske Mr Stockselius”, skrockade Wogan. Sen undrade en skotte i min närhet hur Charlotte Perrelli egentligen ser ut på morgnarna, med tanke på ögonspringorna på kvällen?
Hon sjöng ”Hero” alldeles förträffligt, men vad hjälper sånt i detta politiskt humbug?
Det var tungt att vara svensk ett tag.
Men så började det spelas Abba och Super Trooper i baren ”(I was sick and tired of everything when I called you last night from Glasgow”), sen dök det upp nygamla rykten om Sven-Göran Eriksson till Chelsea – och till sist stod svenskarna i Detroit Red Wings för en tv-show i Stanley Cup-finalen i hockey.
Det blev lättare att vara blågul.
Vi fanns, liksom.
Och så kom söndagen med Henrik Larsson.
Hero? You bet.