Jag tror på irritation, gnäll & att Dif måste vinna nu
JÖNKÖPING. Djurgården klev in i en mardröm exakt klockan 19.06 i går när HV 71 sköt ett löst skott som bara lallade sig in i mål och några minuter senare när nästa puck studsade in bredvid en passiv, naken reservmålvakt som skulle ersätta Hockeysveriges nya fixstjärna Gustaf Wesslau.
Under loppet av några minuter insåg alla djurgårdare att de nog hade förlorat ett SM-guld.
Tre timmar senare hade de insett att de förlorat en match men vunnit tillbaka drömmen om ett SM-guld.
Stefan Ridderwall hette han som skulle ersätta.
Efter fiaskot första fem skakade han dock av sig ångesten och nederlaget och växte till en stor slutspelsmålvakt. Det var inte hans fel att HV 71 kunde avgöra i sudden death, det var backarna som tillät att Oscar Sundh kunde åka igenom ett helt lag och att Jukka Voutilainen sen kunde hitta positionen bakom målet och servera Johan Davidsson en fullständigt genial pass vid fel stolpe.
Ovetchkin-klass, Sundh.
Gretzky-klass, Voutilainen.
Superettanklass, Printz och Eklund.
En psykoligisk seger för Ridderwall
Jag måste säga att jag är oerhört fascinerad av hur hockeymålvakter fungerar. Att få den mardrömsstarten, att se hur Idol-Mark i spelarbåset diskret började rätta till skydden och förberedde sig för inhopp, att se det, men ändå skaka av sig allt det där med det teflonpsyke som är en nödvändighet om du ska bli en bra målvakt, är otroligt fascinerande.
Wesslau gör det alltid. Han lever ständigt i nuet.
(Det är verkligen idol-Mark by the way. Idol-Mark Owuya. Så kan det gå, Kanonsångare. Tills vidare bara det).
Stefan Ridderwall sa nåt bra efter matchen om hur han gjorde.
Sa att han insåg att han betedde sig som en skolkille som kom in på ett prov utan att ha pluggat och bara kände sig dum, men sen insåg han ju att han faktiskt hade pluggat.
I 22 år. Då tog han fram det. Stort. Mycket stort.
En psykologisk seger.
Inte minst över honom själv.
Idol-Mark fick stå kvar i båset. Och utanför båset står Gustaf Wesslau och är så där lagom frustrerad och vill tillbaka. Vi får se i morgon. Djurgården har inget målvaktsproblem, längre. Laget har två målvakter som pallar. Det är i alla fall en mer än vad HV 71 har.
Och sen finns ju Idol-Mark.
Det här är redan en ovanligt grinig finalserie.
Det finns knappt en enda spelare som inte har en vendetta att utkämpa mot en motståndare. Man behöver bara se Hardy Nilsson leka dykare i spelarbåset för att förstå.
Hardy sa att Djurgården vann en psykologisk seger som lyckades ta sig tillbaka in i matchen efter mardrömsstarten.
HV 71:s tränare Jan Karlsson kontrade med att säga att Hardy gärna fick vinna all världens psykologiska matcher bara HV vann hockeymatcherna.
Ganska kul. 1–0 till Karlsson.
Rent psykologiskt sätt.
Ett lite bättre lag
Som hockeymatch förstärkte final två känslan att HV trots allt är ett lite bättre hockeylag, rent individuellt. När de spelade det som på modern hockeyprosa kallas ”desperat” så förde de matchen. Särskilt kedjan med Falk–Sundh–Tedenby var fantastiskt bra och Pettersson–Ullström–Ledin var inte så dåliga de heller.
Men HV 71 har en förkärlek för att sluta spela på max och vila i matcherna och då tappar de greppet direkt. Sudden death var ett magnifikt undantag.
Åtta minuter utan ett Dif-skott på mål.
Hur kommer den här serien att se ut nu?
Jag tror på massor av irritation, gnäll, psykologiska segrar och nederlag.
Psykningar och spelare som åker på målvakter.
Jag tror på Djurgårdspubliken som kommer att visa att Dif-lallarna i Kinnarps arena i går var amatörer och i stället kommer 13?850 att stödja sitt lag varje sekund i morgon. På rätt sätt.
Jag tror att den matchen är en nyckelmatch. Jag tror att Djurgården måste vinna.
Annars är det 2–1 till HV och två raka hemmamatcher och sen kan det här vara slut.