MAKALÖST
Anrell: De är en miljon ljusår från all den ångest vi hört om
WHISTLER. Jag åkte upp i bergen för att se Sverige ta hem två OS-guld.
Jag vänder åter med ett silver.
Jag är ändå inte besviken, för jag åker hem med känslan av att jag har sett svensk idrotts framtid.
Missförstå mig rätt;
Jag hetsar upp mig till åtminstone fem procents missnöje eftersom herrarna inte ens gick till final. Men eftersom de faktiskt var chanslösa så finns det inget att säga om det.
Jag gillade att Teodor Peterson gick som en man igenom presszonen och svarade lugnt att han åkt som en röv och inte skyllde ifrån sig på fallet. Han sa att Hellner ljugit honom rakt upp i ansiktet och sagt att han gjort ett bra lopp.
Jag vet inte om Hellner önskade ”Jag ljuger så bra” hos Radiosporten men det borde han gjort.
Och visst kan vi sörja att Emil Jönsson fick sin sjukdom just nu. Med honom och Hellner hade Sverige varit oslagbara. Det kan jag lova. Jönsson-Hellner skulle ha varit ett av OS allra mest överlägsna lag, alla kategorier.
Tyvärr fick de aldrig chansen för en löjlig liten barnsjukdoms skull. Men Hellner framstår ändå som OS skidkung så här långt.
Men sen var det de där två tjejerna Charlotte Kalla och Anna Haag. Det blev bara silver men jag tycker att de motsvarade alla förväntningar man kan ha på dem.
De kunde prata i evigheter
Dessutom måste jag säga att det var länge sen jag blev så betagen av två svenska idrottare efter en tävling där de trots allt tappat en ledning på upploppet.
Kalla & Haag skulle kunna ha en talkshow ihop.
Kalla & Haag skulle kunna prata på i evigheter.
Jag har bara sett några få svenskar som varit så där skönt babbliga. Först var det Stefan Holm och Staffan Strand som jag först träffade på friidrotts-EM i Budapest 1998 när de höll på att bubbla ihjäl varandra under en presskonferens. Mycket charmigt. De tjattrade på några år, ända tills Strands kropp inte orkade mer. De fick smeknamnet Piff & Puff som ni kanske minns.
Som Klüft-Kallur-Kallur
Vid friidrotts-VM i Paris 2003 kom det tre tjejer in i samma charmiga bransch när
Carolina Klüft, Susanna Kallur och Jenny Kallur höll på att babbla sönder presskonferens efter presskonferens.
Det var, av naturliga skäl, ännu charmigare.
Världspressen älskade dem.
Nu tjattrar de inte ihop längre. Tyvärr. Jag saknar deras inställning från Paris när precis allt var möjligt.
Men jag skulle vilja påstå att svensk idrott har fått ett par nya Piff & Puff som tar över. De är så korta så de knappt syns i pressfållan. Knappt större än två ekorrar. Men de hörs. Hörs mer än alla andra ihop.
Kalla & Haag. Titta de snackar.
Kalla & Haag. Och de kan åka skidor också.
Jag tror att en hel skidvärld blev förvånade när tyskorna hade en sådan märklig förmåga att hänga kvar i ryggen på framförallt Charlotte Kalla i går. Kalla blev det själv. Haag också.
–Ja, vi grillade på rätt bra där. Men vi grillade oss själva också.
Haag är den som tjattrar mest. Diamanten i hennes tand glittrar. Kalla står mest bredvid och fnittrar.
Men sen går de över till att prata om det som jag tycker är själva poängen med den här dagen.
Ljusår från skidskyttarnas ångest
De pratar om framtiden och om hur kul det faktiskt är att vara med i OS. Det är ungefär en miljon ljusår från all den ångest vi hört om från norrmän och från finländare och från de svenska skidskyttedamerna.
Kalla säger:
– Så jäkla kul.
Anna Haag fyller i:
– Ja, men tyskan är sju-åtta år äldre än oss.
– Kom igen om... två OS.
Wow. Jag älskar det. Här har vi två unga smarta idrottstjejer som är helt övertygade att de kommer att hålla på åtta år till med det här som de älskar. Som vi älskar att de håller på med.
De håller på igen redan på torsdag, om vi ska ha ett något kortare perspektiv än både miljoner ljusår och åtta år. Då är det långa stafetten. Herregud, vilket stafettlag vi har. Anna Olsson kommer att vara revanschsugen efter petningen i går.
Jag längtar redan
Och ni vet ju att stafetterna brukar vara det allra roligaste i ett normalt OS.
Jag längtar redan.
Anna Haag fortsätter, trots att jag redan är nöjd med hennes inre och yttre monologer:
–Vi är fyra glada tjejer som ska åka stafett – det kan inte bli annat än roligt.
Vad säger ni?
Känns inte som om vi talar om skidskyttelaget i stafetten i kväll va?
Skicka ingen psykolog till skidskyttarna. Skicka Anna Haag.
Hon har inte läst en rad av vad media skrivit inför och under OS. Bryr sig inte.
Och till sist avslutar hon sitt evangelium, som jag tycker ska bli det enda mantra som svensk idrott behöver i framtiden:
–Skulle jag inte ha kul skulle jag inte kunna göra resultat.
I går hade hon kul med Charlotte Kalla. Och några miljoner svenskar.
–Ja, och vi kanske gör skitlopp resten av OS, man vet aldrig..., säger de. Hur kul som helst.