Ljuvligt, Juve
Wegerup: Ännu en Scudetto bärgad för Italiens mesta mästare – i evighet
Juventus.
Ligamästare igen, ännu en Scudetto bärgad. Hur många gånger har jag skrivit de orden genom åren?
Och det är ju just där Juventus storhet ligger. Italiens mesta mästare.
I evighet. Amen.
I kavaj eller den klassiska randiga matchsviden. Det spelar ingen roll hur Juventus vinner. Att man vinner ligan är det gamla vanliga och just därför också det så obevekligt stora.
För tredje säsongen i rad. För 30:e gången.
De som inte vill kännas vid Calciopoli-domsluten säger 32:a gången, däribland Zlatan Ibrahimovic. Han var med och vann just de två säsongerna, 2004-05 och 2005-06, där Scudettosköldarna sedan fråntogs Juventus.
Oavsett vad man tycker om Calciopoli-härvan och åt vilket håll man än låter sina konspirationsteoriers spindelnät bre ut sig så kvarstår faktum: Juventus straffades, flyttades ner i Serie B, fick se yngre stjärnspelare som Ibra dra och sina klubb-pampar hånas på förstasidorna.
Luciano Moggi, en av italiensk fotbolls mäktigaste genom tiderna, försvann. Triumviratet Moggi-Giraudo-Bettega splittrades.
Men Juventus kärna bestod. Stolt, solid, odelbar. Likt en atom vars själva essens är vinnandet.
La vecchia signora, Den gamla damen Juventus. Hon stod med rak rygg och många av de stora Juve-profilerna, som Del Piero, Buffon och Nedved, följde henne ner i skampålens Serie B, fast beslutna att vara med och föra henne tillbaka till sin plats på den italienska fotbollstronen.
Contes själ och hjärta är vitsvart
Det gick fortare än man trott. Redan 2012 var Juve åter ligasegrare, obesegrade. Milan slarvade och Antonio Conte, lika slug som passionerad på bänken, tackade och tog emot.
Det återstår att se om han stannar efter att ha vunnit ligan tredje gången gillt men jag tror det. Antonio Conte är bianconero, vitsvart, i själ och hjärta.
Redan när jag träffade Conte senaste gången, i mars 2012, pratade han om sina visioner för det framtida Juventus, sina drömmar om Europa.
Därför är det inte tillräckligt för honom att se Piazza Castello i Turin fyllas av Scudetto-rusiga fans ännu en gång. När AS Roma, efter en i stora delar otrolig säsong, i går ballade ur mot för sitt Serie A-liv kämpande Catania, kunde Conte och Juventus triumfera än en gång.
”Det är ovant att vinna så här, utan att spela men alla sätt att vinna är bra sätt”.
Gianluigi Buffon, Juventus världsmålvakt.
Jag minns honom från de första intervjuerna 2004 när han välkomnade en ung Zlatan till Juve. Redan då en panter i målet, skönlockig, vidlyftig. Nu grånad och ärrad av livet, men med all den erfarenhet som gör en stor målvakt.
Buffon, liksom Conte, bär nu egentligen bara på drömmen om nya triumfer i Europa.
I Italien har bara Garcias Roma på allvar kunnat hota Juventus denna säsong.
”Alla mina komplimanger till Juve”, sa Roma-tränaren elegant i går efter totaltappet på Sicilien.
För Roma är återkomsten till Europa-spelet en dröm som besannas. För Juventus är det däremot ett måste att lyckas bättre även på scenen utanför Italien nästa säsong.
Skillnaden mot förr, mot fornstora Gianni Agnelli-dagar, är pengarna. Juventus har inte de miljarder och miljoner lag som PSG, United, Real, Barcelona, Chelsea och Bayern har.
I stället har man försökt skynda långsamt och bygga noggrant. Värva smart, tänka långsiktigt och förnya sig på alla plan.
Jag kan med vemod minnas den gamla Fiat-anläggningen Sisport där Zlatan tränade när han kom till Juve. Liksom ödsliga, överdimensionerade Stadio delle Alpi.
Italiens enda moderna arena
Men även om Juventus vårdar sina traditioner och sitt arv är man, i motsats till många andra italienska storklubbar, inte rädd för att göra slut med det gamla och börja om.
Nya träningscentret Vinovo känns rätt själlöst (bortsett från alla saftiga Ferrari-bilar parkerade utanför) men det är en smart anläggning för framtiden. Och Juventus Stadium är Italiens just nu enda verkligt moderna arena. Med fungerande pressanläggningar och en tät atmosfär där hemmapublikens ”Juve, storia di un grande amore”, dånar emot motståndarna likt åskan.
Jag erkänner att jag är hjälplöst svag för det passionerade kaos som är en del av Italiens själ.
Men jag måste också medge att Juventus svalare, men orubbliga, professionalism är det som vinner i längden.