Wegerup: Allegris tid var utmätt
Diplomaten & chamören Seedorf kan vända Milans dystra trend...
”En oacceptabel förlust, det krävs förändring”.
Barbara Berlusconis ord efter Milans nederlag mot lilla obetydliga Sassuolo.
Unge Domenico Berardi skrev med varje mål han gjorde för Sassuolo en ny rad på Allegris avskedskontrakt.
Massimiliano Allegris tid i Milan var redan utmätt men istället för ett lugnt avsked blev det nu, till sist, avsked och rubriker.
Utanför Milanello i går, där de mest inbitna fansen hänger utanför grindarna i ur och skur, var åsikterna delade om vem ska ta över.
Men att det var rätt att göra sig av med Max Allegri, det höll de flesta med om.
Det känns märkligt att minnas vårvintern 2012, för bara två år sen, då Milan var regerande ligamästare och slogs med Juventus om ännu en scudetto. Zlatan var i storform och Adriano Galliani pratade om en ny storhetstid för den rödsvarta, anrika klubben.
Jag var med på Milans scudettofest på Hotel Parco dei Principi i Rom, i maj 2011. Ett av de minnen som blivit tydligast kvar är Allegri med sitt glas
Ca’ del Bosco i handen och den enorma lättnad han förmedlade, snarare än glädje. Milan-tränaren tog inte särskilt mycket av äran åt sig utan prisade Zlatan, om och om igen. Den första scudetton på sju år var erövrad, Allegri fick bli kvar men han kändes ändå, på något sätt, alltid ifrågasatt.
Det krävs mer
För sina laguttagningar, för sin breda toskanska dialekt, för sina kvinnoaffärer och för sin stil, eller snarare brist på sådan.
Han stod i vita skinnloafers och den där frisyren som hans högste chef, Silvio Berlusconi, brukade håna och på något sätt hjälpte det inte att han lett laget till ligaseger.
I eleganta Milano och i Milan, med sin historia av stortränare, krävs mer.
Redan när Allegris kontrakt skulle förlängas viskades det om att han satt löst och att hans problem med Barbara Berlusconis dåvarande pojkvän Pato, bidrog.
Zlatan respekterade heller aldrig Allegri på det sätt han gjorde med tränare som Capello, Mourinho och Ancelotti.
Så kom då sommaren 2012 då korthuset rasade, Zlatan och Thiago Silva såldes till PSG, de gamla storspelarna lade av eller drog. Makten och härligheten var över, det blev aldrig någon riktigt renässans för det Milan som var alltför försvagat av ägare Silvio Berlusconis privata, politiska, rättsliga och ekonomiska problem.
Max Allegri hade inte längre något stort lag att laborera med. Och Milan hade inte råd att skaffa en större tränare.
Måste få Milan att lyfta
Jag gillade Allegri för hans lågmälda stil, hur han kunde skämta och säga ”låt mig gissa, du vill snacka Zlatan”.
Men även jag som journalist kände aldrig att Allegri hade den pondus och karisma som krävs i klubbar som Milan.
Marco Tassotti, den tystlåtne mannen som sen många år bär på både minnen av Milans storhetstid och sin egen privata stora sorg, tar nu över tillfälligt.
Sen lär det bli Clarence Seedorf som träder in, han har bara väntat på den här chansen. Det har förvisso också Filippo Inzaghi, som redan via sms uppmanar folk att ”rösta” på honom”. Men Inzaghi, dyrkad målkung eller ej, åtnjuter inte samma breda respekt som Seedorf. Holländaren pratar flera språk, kan ta folk, är alltid lika bra med oss i media och kan ge den stabilitet Milan behöver.
Jag har alltid gillat Inzaghi, för att han så totalt är den han är, oförfalskat förälskad i sig själv och sin roll, för alltid.
Som tränare för de unga är han passionerad och har integritet. Men här drar Seedorf det längsta strået.
Tar han över måste han snabbt få Milan att lyfta i ligan igen och samtidigt kunna hantera den allt mer nyckfulle Silvio Berlusconi.
En stor utmaning, men om någon kan klara den är det diplomaten och charmören Seedorf.
Han kan sin fotboll och, inte minst, han kan sitt Milan.