Udineses framgångar kröns av Di Natales breda leende
Jag vet att Milan har köpt Van Bommel.
Jag vet att det pågår förhandlingar om Romas framtid i New York.
Jag vet att Leonardos Inter förlorade sin första match i söndags med 3–1.
Det var förstås en stor besvikelse för alla som trodde att Leonardo är en sorts Messias.
Det var säkerligen också en överraskning för många, inklusive Leonardo & Co.
Vem var det egentligen som slog dem? Jo, Udinese. 3–1.
Inte helt väntat, men Inter är i gott sällskap. Endast tack vare Zlatans mål i nittionde minuten, lyckades Milan komma undan med äran i behåll mot Udinese för några veckor sedan. Det blev 4–4 och stor underhållning. Genoa förlorade mot Udinese med 4–2 veckan efter Milan och Chievo med 2–0 i den första matchen efter juluppehållet. Det innebär tio poäng på fyra matcher och tre mål per match.
Kort sagt, Udinese är på gång.
Det beror på några rätt extraordinära figurer, som trots sin talang aldrig riktigt har tillhört il calcios mest förnäma klick.
Tillhör inte de oantastliga
Ni vet hur det är, i fotboll som överallt annars i livet.
1) En del är så begåvade att de slinker in, oavsett om de är välkomna eller ej.
2) En del är egentligen ganska medelmåttiga, men har rätt kontakter.
3) En del är mycket bra, men har inte de rätta kontakterna. Och eftersom de därmed utmanar medelmåttorna, får de inte vara med.
4) Slutligen finns det dem som inte vill vara med i glasyrgänget.
Antonio ”Totò” Di Natale befinner sig någonstans mellan tre och fyra. Han är landslagsspelare, men tillhör inte de oantastliga. Han har uppvaktats av storklubbarna, men tackat nej.
Så sent som i höstas försökte Juventus locka över honom. Det går en strid ström spelare från Udinese till Juventus och så har det alltid varit. Men Totò tillhör den gamla trogna stammen. Och eftersom han har verklighetskontakt inser han att det är bättre att vara hyllad och älskad i Udine, än att få träsmak hos den Gamla Damen i Turin.
Fick fina erkännanden
I måndags kväll fick Di Natale några efterlängtade erkännanden, när spelarnas egen organisation delade ut sina Oscar för 2010. Totò fick tre pris, bästa italienska spelare, skyttekung och priset för Fair Play.
Med Di Natale som härförare har alltså Udinese visat framfötterna mot några av ligans bästa klubbar. Efter de senaste veckornas målfest är Totò skyttekung, för femtieelfte gången i sin karriär.
Till sin hjälp har han ett utomordentligt starkt och snabbt mittfält. Bland dem som bär vatten till Totòs kvarn och vice versa, är högeryttern Alexis Sanchez, som har varit ett hett namn på den italienska och internationella spelarmarknaden i januari. Göhkan Inler är också eftertraktad, men Udineses klubbpresident säger nej.
– Vi kan inte plocka isär leksaken nu, när den har börjat fungera. Vi har ligan att tänka på, säger han.
Det måste göra Francesco Guidolin glad att höra dem orden. Den gåtfulle tränaren Guidolin har ett flertal smärre mirakel bakom sig i klubbar som Vicenza, Bologna och Palermo. I Udinese har han fått några ganska grovt huggna ädelstenar att framstå som kronjuveler. Guidolins 3–5–2 fungerar perfekt och har just nu ett avundsvärt flyt. Framgångarna mot ligans stora klubbar kröns av Antonio Di Natales breda leende.
Juve måste frukta matchen
En del spelare och tränare ger sitt bästa i en miljö där trycket inte är fullt så hårt som i de mest ärorika klubbarna, där vinna är guld men inte en fråga om liv och död. Di Natale är 33 år och napolitan. Det ger honom erfarenhet och perspektiv.
På söndag är det dags för nästa stora utmaning. Udinese möter Juventus på Olympiastadion i Turin. Jag har en känsla av att Juve fruktar den matchen mer än utmanarna från landsorten.