Okej Schulman, här har du ditt uppslag
Fem drömresor gjorda – fem kvar.
Dags att summera i halvtid. Vad var bäst? Vad var sämst?
Det bästa kan jag säga direkt: min flykt från pressläktarna har varit en befrielse.
Världens grymmaste reportageserie är det definitivt.
Fick ett mejl från min gamle trätosyster Alex Schulman efter Champions League-finalen i onsdags.
Monsterbloggaren skrev:
”Hej Lasse! Ville bara ge beröm för en väldigt bra och underhållande krönika från Rom i dag. Och den där bilden på dig från klacken, den är alldeles magisk! Att de inte drog på den över uppslaget är en gåta. Allt gott, Alex”
Visst är det fint när gamla surputtar finner varandra mellan hägg och syren. Lite pastoralt, nästan.
Och vem är jag att inte vilja tillfredsställa Alex behov.
Alltså: här är ditt uppslag – med dragen bild. Jag håller med. Den är fantastisk...t bisarr. Jag håller förbanne mig på att skapa en ny bildjournalistik i kvällspressen. Vid 127 års ålder håller jag sakta på att förvandlas till fotograf med den unika affärsidén att ta aktionbilder – på mig själv i bisarra miljöer.
Boca Juniors–River Plate var först. Den bilden finns på nätet.
Barcelona–Manchester United tvåa. Resten kommer i höst.
Fem drömresor är klara.
Dags att göra listan. L-i-s-t-a-n. Från bäst till sämst:
1. Boca Juniors-River Plate,
Buenos Aires 
2. Superbowl, Tampa
3. Inter–Milan, Milano
4. Barcelona–Manchester United, Rom 
5. Formel 1, Monaco 
Låter det som en konstig topplista?
Borde inte Champions League-finalen i onsdags varit högre upp?
Tja, kanske. På pappret var det den största grejen. En minst lika stor match som Superbowl, särskilt från ett europeiskt perspektiv.
Men tyvärr blev ju själva matchen en enorm besvikelse. Manchester gjordes till ett generande dåligt lag och stundtals kändes som om man bevittnade en 80 minuters avspelning av match.
Behövde ett miljöombyte
För mig som lämnat pressläktarnas kvävande rike har de här matcherna varit en befrielse. Att slippa ifrån grötmyndiga journalistkollegors kombinerade ylle- och snuttefilt av att alltid veta bäst när man har facit i handen har varit ytterst lärorikt.
Efter 15 år i den rollen själv kan jag känna att jag behövde det miljöombyte som en sann och livsviktig läktarkultur innebär. Fans. Gråtande. Gapande. Skrikande. Älskande. Hatande. S-u-p-p-o-r-t-r-a-r. Media är säkert bra, men efter ett halvt liv i mediaträsket var det underbart att uppleva den brutalaste och bästa läktarkultur som världen kanske har; Boca Juniors och Inters. Timmarna i Inters Curva Nord var en total njutning, trots att det sas och skreks en del saker som jag normalt som sportkrönikör skulle ägnat mina spalter åt att fördöma.
Vad lärde jag mig av det:
Ett – att det är jobbigt att verklighet och utopi inte alltid går ihop. Två – att verkligheten alltid segrar över utopin. Tre – att det kanske är själva grunden för våra utopier att verkligheten alltid är lite bättre än det perfekta.
Den totala passionen i Buenos Aires slog det mesta jag upplevt. Att se de bisarra jetsethuliganerna komma in på arenan en kvart före matchstart som ett slags dårskapens operettsällskap med fanor och jätteparasoller var bland det mest bisarra jag upplevt. Jag älskade det.
Att sen klubben kryddade arrangemanget med ett inferno av bomber, smällare och konfetti gjorde inte saken tråkigare. Extra allt. Där ligger samtliga andra fotbollslag i världen i lä.
Superbowl var det mest känslomässiga jag upplevt – på ett annat sätt. Patriotism. Allt ljus på en plats på en hel kontinent. Champions League-finalen är vår motsvarighet i Europa. Fast jämfört med Superbowl är det mindre, rent tv-tittarmässigt.
Formel 1 i Monaco var naturligtvis också bra, men inte lika omskakande som de andra, rent känslomässigt. Skillnaden mellan att live följa ett Formel 1-lopp och en fotbollsmatch är ju att man har koll på det som händer om man är på en fotbollsarena men om man sitter på en läktare i Monte Carlo fattar man bara ungefär 25 procent av det som sker. I bästa fall.
Det är i minsta laget, även om jag misstänker att en del av de som var påtagligt påtända av diverse jazztobak eller andra droger i Milano fattade obetydligt mer.
CL-finalen en besvikelse
Champions League-finalen var en besvikelse som match.
Jag var på samma arena häromveckan och såg Lazio–Atalanta och ondgjorde mig i spalterna över hur värdelös matchen var, rent kvalitetsmässigt. Jag tyckte inte att Manchester United var särskilt mycket bättre i tempo, kvalitet och taktik.
Vad återstår nu för fem avsnitt i alla tiders kaxigaste reportageserie?
Det berättar jag inte. Jag har inte ens bestämt mig för alla än.
Men har ni förslag så mejla gärna.
I allsvenskan får man fem matchers avstängning för en fläskläpp. I elitserien hade det gett fem minuter.