HÄR STYR GUDS HAND
Jag hittar Maradona och får betala 30 pesos. Jag hittar en enorm biff och äter. Men var har Taube tagit vägen?
BUENOS AIRES. Välkomna till världens psykologtätaste stad.
Välkomna till staden där det inte finns några klockor och där antalet almanackor kan räknas på en hand.
Välkomna till Argentina och till landet där Guds hand styr och där hans kyrka får till och med den mest ogudaktiga till altaret.
Min serie om tio sportresor man måste göra innan man dör tar mig den här gången till Buenos Aires. En av världens huvudstäder vad gäller fotboll, med ett av världens bästa landslag.
Jag är på jakt efter fotbollens försvunna upphöjdhet – och efter Maradona.
Jag har inte varit ute på stan i många timmar innan jag hittar åtminstone den ena storheten.
Maradona kommer emot mig ute i stadsdelen Boca. En fattig, sliten del av Buenos Aires där invandrare bodde förr i sina märkliga bostäder i guds alla färger. Det ser fortfarande ut lite som för 100 år sen. Fattiga hamnarbetare tog den färg som de hittad och det blev märkliga kollektioner och än i dag känns det som att vandra in på en konstnärs palett med dåliga oljefärger.
Och då står han där: Maradona.
Världens bästa nummer 10 står där och vinkar till mig. Jag är inte sämre turist och mindre snobb än att jag faller för hans locktoner.
–Vill du bli fotograferad med den store Maradona, säger han och en agentliknande, lite slemmig typ i bakgrunden väser att det kostar 30 pesos.
30 pesos? Rövarpris eller billigt för att få synas med en legend? Bilderna tas och folk fnyser omväxlande förtjust eller föraktfullt och när en del får för sig att jag tror att det är den riktige Maradona blir de närmast sorgliga till sinnet.
Agenten får sina 70 kronor och jag går min väg.
Jag hittade Maradona. Nu återstår bara att hitta Evert Taube också så är min turistiska bild av Argentina fulländad, tänker jag.
Första gången jag träffade Maradona var 1990 under VM i Italien.
Jag var där som ung lovande allmänkrönikör för Aftonbladet och jag var på plats vid VM-premiären och sen åkte jag med enorma förväntningar till Neapel, till Maradonas andra hemmaplan i tillvaron, efter Boca Juniors arena La Bombonera i Buenos Aires.
Jag roade mig med att räkna hur många sekunder Maradona hade bollen i samtliga matcher. Det var en pigg vinkel, tyckte jag själv. Ingen hade gjort det tidigare, vad jag visste. Jag ville veta hur mycket det slitna gamla uttrycket ”Spelet-utan-boll-är-oerhört-viktigt” betydde.
Jag fann att i samtliga tre matcher som jag såg med honom hade han bollen runt 25 sekunder. 23 som minst. 28 som mest. I övrigt utförde han... något slags spel utan boll, antar jag. Oklart vad, egentligen. Han var inte särskilt bra.
I Neapel infann sig en av hans många skandaler. Han tog bollen med hand och det blev ett fasansfullt liv eftersom han gjort det fyra år tidigare mot England i VM:s kvartsfinal. Det var mot Ryssland den här gången och det var med en svensk domare som missade denna lilla detalj i fotbollens inre mystik; fusket.
–Guds hand, log Maradona skevt, precis som han brukade. Jag lyssnade andäktigt på honom i underjorden vid stadion. Jag kunde ta på honom om jag ville, med min hand.
–Djävulens redskap, sa folk.
–En blind tigande svensk, sa de andra som inte fick någon kommentar av den svenska domaren, som var ålagd total tystnad av Fifa.
Jag fick aldrig skriva om mina tidsstudier. Det dök ju upp andra, mera enkla vinklar hela tiden.
Sen såg jag finalen i Rom. Den vedervärdiga finalen där både Tyskland och Argentina spelade en fotboll som inte var värdig en segrare i ett VM, men det är en annan historia.
Evert Taube letar jag efter på den stora fina gatan Avenida de Mayo.
Taube kom hit 1910. Det är en evighet sen. Han kom hit flera gånger och sista gången han skrev om Buenos Aires var så sent som 1968.
1936 skrev han längtansfullt:
”Jag kan ej glömma staden, som ligger där i dyn, den luktar majs och hudar och fruntimmers parfym, som pampasvinden blandar med doft av feberträn, men kajerna är lagda med sten från Bohuslän.”
Vackert, va?
Nu luktar det inte särskilt mycket majs eller fruntimmersparfym här, snarare lite unket, och de enda hudar jag ser är de på alla unga tangodanserskor som flockas vid turistfällorna.
Taube kom till Café de Paris på Avenida de Mayo.
Han ville dansa tango och eftersom tangon just då tagit sig ut från bordellerna – efter tangoförbudet (!) – till vanliga krogar var det ingen svår sak. Han skrev lyriska brev hem om ”frånvaron av brådska” i staden.
Nu träffar jag Henrik Svensson, en ung svensk musiker som utvandrat hit efter sina framgångar som skivproducent för Moneybrother, bland annat.
Han säger:
– Det finns knappt några offentliga klockor här eller ens några almanackor, men jag tror inte det beror på lättja utan på att folk gett upp på grund av korruption och sånt.
Han påstår att landet är det psykologtätaste i världen och att andelen människor som går i terapi är svindlande hög. Orsak: oklar. Priset bland annat, tror Svensson.
Evert Taube tillbringade 1 600 dagar i Argentina, berättar Mikael Timm i sin fina biografi om Taube som jag läser på en krog. Jag äter en enorm biff, 110 spänn, från Argentinas andra nationalprodukt; kött. Rent kött, utan såser och annat tjafs. Det är mycket gott.
1 600 dagar – jag tillbringar fem dagar här.
Mer blir det inte.
Jag letar efter Café du Paris, men hittar bara ett Hard Rock Café.
– Taube hade ingått en tyst överenskommelse med sin publik att Argentina skulle vara drömmens land där ingen förväntar sig att klockan går rätt eller att kartan stämmer, skriver Timm.
Det är en bra bild. Ibland kan jag känna att sportjournalistik har samma tysta överenskommelser. Ingen vill ha en bild som stör. Ingen vill veta att ens hjältar inte är... hjältar.
Maradona fick till och med en egen religion och en egen kyrka. Den ligger fyra timmar från Buenos Aires i Rosario och sägs vara en stor succé. Tillbed din Gud men ta inte din hand ifrån honom om han för en tid förlorar kraften, säger de om Guds hand.
För det är ju så det är.
Maradona är inte bara en gammal stjärna och en gammal pundare som återvänt från dödsriket med bara 30 procents hjärtkapacitet i behåll – han är förbundskapten också. Hans hjärta slår illa men folks hjärtan slår för honom. Argentinas Lars Lagerbäck, inga jämförelser i övrigt.
Maradona leder detta landslag och den första jag frågar om detta fnyser och säger att Maradona är en pajas som inget begriper och ännu mindre förstår.
–Att ha honom som coach är som att ha Groucho Marx som chef för en telefonväxel, alltså, försöker jag tolka hennes analys.
–Bah, säg Harpo Marx så är du närmare, säger hon.
Så illa är det.
Och senaste matchen var verkligen en katastrof. 1–6 mot Bolivia. I Bolivia.
Eller säg så här; bland Bolivias moln.
Att åka till La Paz och förlora är ingen skam. På
3 700 meters höjd kan till och med Gunde Svan kippa efter andan en smula efter en stunds ansträngning.
Problemet den här gången var bara det att argentinarna stod nästan stilla och gapade som fiskar på land redan efter en minut.
När Joaquin Botero i 65:e minuten gjorde sitt tredje mål till 5–1 för Sydamerikas fattigaste land var förnedringen total. Argentinas fotbollsfans, som bara trodde sig ha att invänta en ny guldålder a la Maradona, med Maradona - återuppstånden från de döda – fick uppleva 90 minuters golgatavandring i en luft så tunn att blodet inte ens koagulerade i skrubbsåren.
Argentinarna var sura, men bolivianerna var glada och älskar sin Maradona som stod bakom dem i deras kamp för att få spela sina kvalmatcher på planer där motståndarna inte kan andas.
Så kan det gå.
Maradona har alltid varit de fattigas hjälte.
Inte bara i stadsdelen Boca utan också i Italien där han vann två Scudetton för Napoli och det var inte bara första gången det fattigaste laget i ligan vann mästerskapet utan första gången överhuvudtaget som ett lag från den fattiga södra delen av landet vann.
Café de Paris finns inte kvar.
Taubes andra favoritställe Grieses gör det inte heller.
Jag går vidare till Evita Perons grav på den lilla kyrkogården där de rika och betydelsefulla ligger. Hennes familj vill inte flytta henne till makens gravplats, såren är för djupa. De fattiga i Argentina dyrkar henne fortfarande för att hon förbättrade deras liv till en mänsklig nivå, med arbetsdagar som inte längre fick vara 14 timmar.
– Sjukvården och tandvården är gratis här, säger Henrik Svensson.
De fattiga avskyr musikalen Evita för att den bygger på lögner.
Men de visslar Don’t cry for me Argentina i smyg, det gör de.