Bergström: En kraftmätning mellan två stormakter

Sportbladets expert: ”Först drakslummer – sen exploderade SM-finalen”

Malmö. Lojt, chansfattigt, glest på läktarna, sömning förstahalva, ont om tv-tittare på grund av starttiden?

Jo, troligen allt det.

Tur då att innebandyn har en fördel: ingen högstaserie i Sverige är lika spännande.

En orange och en svart drake låg på varsin sida av ett plastgolv. De spottade ur sig små flammor, men inga som brändes. Efter en kvart kom en ansats till attack – nej, ursäkta, det var den svarta draken som gäspade.

Efter en halvtimme verkar någon ha pockat bestarna i sidorna.

"Öh, ville du nåt?".

"Vad sa du? Årets match? För oss?"

"Kunde du inte sagt det tidigare?"

Inför damernas SM-final i innebandy mellan Iksu och Rönnby beklagade jag att man förlagt matchstarten till 11.45 för att anpassa sig till TV4. Damerna verkade kompensera för tidigareflytten genom att inte spela alls i 35 minuter. Båda lagen gick på tre femmor, Iksu höll i bollen, Rönnby anföll längs kanterna med ryggen mot mål, inte en utvisning.

Chanser skapades inte av egen kraft, utan av fummel från de andra. Julia Nordin kontrade in 1–0 till Iksu, Victoria Wikström utnyttjade en bollstöld till 2–0.

I andra perioden var visserligen Rönnbys tredjelina bänkad och modet uppskruvat, men spelet var i det närmaste lika passivt trots Main Forslunds slumpreducering.

35 minuter vaknade finalen. En svart och en orange drake bredde ut vingarna. Forslund kvitterade, Madelene Backlund gav Rönnby ledningen, Iksu gjorde mer av sin bollinnehavsinnebandy än att bara inneha bollen.

Resten var den kraftmätning som vi ska förvänta oss av två av svensk innebandys stormakter. Backlund stänkte in 4–2 i början av tredje, Iksu reducerade på matchens första powerplay med fem minuter kvar.

Resten var som ett powerplay där de svarta svepte med klubbor och fötter för att få bort bollen.

Det gick. Vid slutsignalen studsade Rönnby och kramade om varandra efter tredje SM-guldet i klubbens historia.

Att ett mål skulle skilja lagen åt är inte överraskande. Bortsett från Iksus 7–1-mangling av Kais Mora i fjol har finalerna på herr- och damsidan en tendens att bli jämna. Och jämnheten, den som gör att jag självsäkert utnämner innebandy till Sveriges mest spännande sport, märks i hela slutspelet.

De två senaste säsongerna har mer än hälften av alla kvarts- och semifinalserier gått till fem matcher. Tabellåttor har mött seriesegrare, de uträknade har piskat ut favoriterna, storlagen har fått kämpa.

Rönnby vinner SM-guld 2013 och de gör det efter en tuff dust mot Dalen, en oväntad bortaseger i femte och avgörande mot Djurgården samt en imponerande vändning i finalen mot de regerande mästarna.

Då kan jag förlåta drakslummern.