Profilerna med i Patrick Ekwalls nya bok
Publicerad 2023-10-22
Kvällstidningsmurvel, kommentator, tv-reporter, krönikör, programledare, bloggare, poddare, tv-lagslagledare, föreläsare, skoförsäljare.
Patrick Ekwall har aldrig legat på latsidan och nu fogas ett nytt uppdrag till raden.
Spänningsromanförfattare.
Ett elakt regn har gett sig på alla stackars onsdagslediga Bromma-bor som tvingats lämna café-utserveringen för att söka skydd inomhus.
De lediga är inte få, så det är fullt på Patrick Ekwalls stammisfik och jag bryter tydligen mot ett hederskodex när jag kräver att ses på ett mer ödsligt ställe.
– De kommer att slå ihjäl mig om de får reda på det, säger Ekwall och låter som att han redan har börjat fila på en uppföljare.
”En tidigare högt uppsatt tv-profil hittas blodig utanför ett café i Bromma och misstankarna riktas genast mot svenska fotbollslandslagets tidigare pressansvarig och en besviken chef på TV4-sporten”.
Du har skrivit en bok. Berätta.
– Jag är egentligen så jävla trött på den. Jag är van vid att skriva en text, lämna, publicera. Nu tar det aldrig slut. Det är mycket textbearbetning. Att skriva litterärt i stället för journalistiskt är som att gå från gång till 100 meter. Man vet ungefär hur man ska göra men det tar lång tid att komma in i det.
– När jag hade skickat in boken fick jag tillbaka att vi skulle ”ändra lite smågrejer”. Om det här inte är mycket, vad är då mycket?
Hur länge har du arbetat med boken?
– Jag skrev i fyra månader och så har det varit en månads efterbearbetning.
”Får man tydligen inte kalla böcker”
Vad är det för bok?
– Det är ingen deckare för det får man tydligen inte kalla böcker som inte har en polis i huvudrollen. Det här är en spänningsroman och en salig röra av människor, karaktärer, händelser och livsöden. I grunden består den av fyra karaktärer där hjälten, som han kanske någonstans är i slutändan, heter Frankie Larsson. Den karaktären är ett kollage av många människor. Frankie Larsson är lite jag, lite Frank Andersson och lite annat.
”Kattfisken” heter den.
– Ja, och då är det catfishing det syftar på, inte fisken. Det är något jag ständigt blivit utsatt för de senaste åren. Bedrägerier i mitt namn. Researchen kom till mig från människor över hela världen. En kvinna från Filippinerna hörde av sig en gång och undrade var hennes pengar var. Hon hade blivit lurad av någon som utgav sig för att vara jag.
– Det dyker upp tio nya fejk-konton varje dag och så kontaktar de folk som like:at mina bilder. ”Vad kul att du gillade” och försöker skapa en relation. De är otroligt skickliga. ”Min fru har gått bort och jag har det lite jobbigt ekonomiskt, kan jag få låna 25000?”. Ofta är det lite äldre, ensamma människor som går på det. Eller är det som i min bok, kvinnor som lurar män och då handlar det ofta om det som sitter mellan benen. Mörkertalet där vill jag inte ens tänka på eftersom många skäms för att anmäla.
Har du folkbildande ambitioner med ”Kattfisken” eller handlar allt bara om att få tag i en intervjustol i Babel?
– (skratt)… Jag tror nog aldrig att jag hamnar i Babel, men det är så klart viktigt att vara aktuell i någon form, att hitta ett case och en spänning som kan kopplas till samtiden. Det är viktigt att så många som möjligt blir medvetna om det här och bedragarna blir bara skickligare och skickligare. Och nu med AI lär det bli ännu jävligare.
Är det vad nästa bok ska handla om?
– Vi får väl se. Jag har skrivit kontrakt på en bok plus option.
Har du drömt om det länge, att skriva fiktivt?
– Att skriva en ny Jack. Det vill väl alla men jag tycker mest att det är kul att göra olika saker, och nu fick jag chansen att försöka mig på det här. Steget, att skriva på ett sätt till att skriva på ett annat sätt, det ska jag kunna lösa.
Har du någon litterär förebild?
– Per Anders Fogelström.
Åh herrejävlar.
– Jag tänker inte att jag ska skriva som han, men det var ändå böcker (Mina drömmars stad) som jag läste för evigheter sedan som jag läst om. Hur lyckades han skriva så? Hur gjorde han den researchen? Sedan gillade jag Ulf Lundells böcker tidigt, men så som han skrev är det nästan ingen som skriver längre. I dag skrivs de moderna deckarna mer som en tv-serie. Scen, cliffhanger, scen, cliffhanger.
– Men jag måste säga att det var lättare att skriva dialog än vad jag föreställde mig. Det är roligare, i stället för att förhålla sig till vad någon faktiskt har sagt.
Hur många researchresor till Marbella har det blivit?
– Ingen. Jag valde ställen jag inte behövde åka till eftersom jag har lite svårt att vara ifrån min dotter. Och så kan man googla. I boken är jag i Kiribati, där har jag aldrig varit. Men A Lennart Julin berättade en gång under ett friidrotts-VM om spjutrekordet på Kiribati och sedan dess har jag alltid velat åka dit. Nu har jag haft kontakt med en person som jobbar inom turistnäringen på Kiribati som har hjälpt mig mycket.
De läsare som tar rygg på huvudkaraktären Frankie Larsson (vi återkommer till honom), TV4-stjärnan Anneli Anckargren och krogägaren Sonny Musa Jalonen får följa med till platser där Patrick Ekwalls liv utspelat sig.
Malmö förstås, Båstad, Tormansbygd utanför Markaryd där han var sommarbarn som liten, och så Akureyri på Island där han 1995 spenderade tre veckor för att bevaka handbolls-VM i TV4.
Berätta om Frankie Larsson?
– Det är en street-smart kille som i grunden är ganska snäll, men han kan vara otroligt farlig även om han kanske inte dödar folk. Vi får se. Men han är mån om andra och i boken har han en hjärtefråga som han vill lösa på bästa sätt. Det är bokens drivmedel. Sedan gillar han att resa, han är jagad men tar sig hela tiden framåt och löser problem. Han är inte en Hamilton, inga jämförelser i övrigt, men han är en antihjälte på något sätt.
Det är lite du, men särskilt farlig känns du inte?
– Nej, och jag är inte särskilt intelligent, men kanske street-smart. Jag är mån om andra människor och Frankie vill också ta hand om en flicka som har förlorat sina föräldrar, det kan jag relatera ganska mycket till. Jag har alltid fått ta hand om mig själv och Frankie klär sig nog lite som jag gör, säger Ekwall som berättar att Olof Lundh, Alex Schulman, Markoolio och ”annat löst TV4-folk” dyker upp i boken, som sig själva.
Men inte Peppe Eng?
– Nej, han är inte med, men det är möjligt att det finns någon otrevlig karaktär som heter Westberg i efternamn. Det är möjligt.
Personen Ekwall syftar på är sportchefen Erik Westberg (ingen guldtand) som var den som höll i den bredbladiga yxan när Ekwall tvingades lämna TV4 2016 efter 23 år på kanalen.
Är det fortfarande en tagg?
– Inte för fem öre. Jag har gått vidare och i grunden är Westberg en rätt snäll person.
Även om du vill bli betraktad som författare nu så känner de flesta dig som sportjournalist, finns det någon plats för Patrick Ekwall i sportjournalistiken 2023?
– Nej, det finns väl inte det. Men det kanske handlar till viss del om hur mycket man är… beredd att…
Gå ner i lön?
– Nej, beredd att ge sig in i det. Det ska ju beredas plats också, för någon som gjort mycket, och då är det ganska stor plats. De går inte efter en 58-årig gubbe och jag har full förståelse för det. Erfarenhet spelar inte så stor roll i tv-sportjournalistiken tyvärr. De går efter något annat och vem kan ifrågasätta det? Jag är inte bitter, det vill jag verkligen understryka, och det är bara att se till att göra något annat. Sedan är jag ganska klar med att stöta mig med en vänsterback i allsvenskan som tror han är Diego Maradona.
Hur känns det att se din gamla arbetsplats TV4-sporten sakta tyna bort?
– Det är en annan värld idag jämfört med när vi startade, men jag tycker synd om gamla kollegor som inte riktigt får någon vettig plats. Och sedan har vi Sportspegeln som kämpar vidare med få tittare och noll journalistisk insikt. Där borde det finnas utrymme för en egen stark röst eller personlighet, men det finns ingen.
Tillbaka till boken. Är du orolig för recensionerna?
– Ja och nej. Jag är nog förberedd på att det här är öppet mål för de som vill pissa på mig, men jag vet inte ens om kultursidorna recenserar den här sortens böcker? Men kanske blir någon positivt överraskad. Jag har också fått lära mig de som läser den här sortens böcker kanske inte alltid läser kultursidorna.
Vilken är den värsta sågningen du har fått?
– Jag borde fråga dig, du har säkert skrivit något. Men jag är rätt bra på att skita i det. Det är öppet mål för de som vill såga men jag är övertygad om att den vanliga läsaren kommer att gilla det här. Det är inte bara att ge ut. Det är ett förlag med förläggare och redaktörer som har läst det jag skrivit, jag antar att de inte släpper iväg vilken skit som helst?
Vad hade din gamle chef och den legendariske Kvällsposten-krönikören Birger Buhre tyckt, tror du?
– Han hade gillat det här. Han gillade nya saker. Amerikansk fotboll och sånt. Nej, han hade aldrig några problem med nymodigheter så. Han hade uppmuntrat mig, det är jag övertygad om. Men av författareliten ses väl den här gengren som något katten släpat in. Vad heter han skåningen med tigern på bröstet?
Tigern på bröstet? Björn Ranelid menar du?
– Ja, honom sprang jag på, och han gav mig några uppmuntrande ord. ”Det kommer bli bra Patrick”.
Vem är din fränaste kritiker?
– Alla säger att det är en själv, och så är det nog i slutändan.
Vad tycker du om ränteläget?
– Att det inte finns så mycket mer att göra än att betala. Jag är inte pressad men jag har heller inte mycket pengar över. Det är som det är, antingen flyttar jag eller så biter jag ihop.
Du fyller 60 snart, hur känns det?
– Det skiter jag i. Jag har inga problem med det.
Blir det PRO eller SPF?
– Härom dagen frågade jag min dotter om hon tror att pappa kommer sluta jobba och svarade blixtsnabbt ”nej!”. Att sitta och mata duvor är inte min grej. Jag känner mig som 35.
Vem vill du se som ny förbundskapten efter Janne Andersson?
– Det är ständigt det där med ”tro” eller ”vill”. Jag gillar Per Mathias Høgmo. Vi skulle behöva något icke-svenskt den här gången, han har erfarenheten och skulle gilla jobbet.
Om inte konditorn på Patrick Ekwalls stammiscafé har slagit ihjäl honom för att han fikade på ett annat ställe kommer hans skönlitterära debut ”Kattfisken” ges ut i veckan och nå handeln 26 oktober.