Sambon: Jenny Fransson mår dåligt
Publicerad 2020-03-27
En månad har gått sedan Jenny Fransson, 32, gav sin syn på dopningsavstängningen.
Nu berättar sambon Jalmar Sjöberg att brottaren fortsatt är bedrövad.
– Jenny mår dåligt, säger han till Radiosporten.
”Just nu känns det som jag blivit slängd som mat år hajar”.
Så skrev brottaren Jenny Fransson 26 februari. Då hade både A- och B-provet visat spår av anabola steroider och hennes önskan att analysera vattenflaskan efter tecken på sabotage visat sig ogenomförbar.
En månad har gått sedan dess. Fransson har strukits ur den svenska OS-truppen och får inte längre ekonomisk ersättning av SOK.
När Radiosporten möter 32-åriga Mattssons sambo Jalmar Sjöberg, själv ex-brottare, under ett skolbesök i Staffanstorp kallar han den senaste tiden för ”ett väldigt konstigt år”.
”Det är hon oskyldig till”
– Hon har svårt att bevisa sin oskuld i det hela. Hon vet att hon inte har gjort någonting, det är det som är mest jobbigt att se. Att det inte händer så mycket. Det är väldigt tufft, men vad ska man göra? säger Sjöberg till Radiosporten och besvarar sedan sin retoriska fråga:
– Man måste leva vidare ändå. Hon är väldigt stark som klarar det här så bra. Jag försöker stötta henne. Hon lever vidare. Hon vet ju och jag vet. Det är viktigt att hon ska känna att hon alltid har varit samma person. Och det där är hon helt oskyldig till.
Jag har alltså vigt mitt liv åt brottningen. Alla val jag har gjort all kunskap jag samlat på mig har varit för att bli så bra som möjligt på just brottning. Jag har försökt lära mig allt om planering, styrke, kondition, kost, menscykeln, återhämtning, rehabilitering.... Till och med försökt lära mig styra över mina egna känslor. Allt för att jag älskar att brottas. För att jag tyckt det varit kul och för att jag varit bra på det. Inte för att jag skulle kunna bli rik på det eller bli känd. Samtidigt har det varit viktigt att jag mår bra utanför mattan och trivts med min vardag, då det inte finns ett enda guld i världen som är värt att må dåligt för. Just nu känns det som jag blivit slängd som mat år hajar och står helt ensam där all kunskap jag samlat på mig under mina 32 år inte har någon betydelse. Nu ska jag tydligen va jurist, professor inom biomedicin och polis på samma gång för att kunna bevisa att jag inte tagit någon otillåten substans. Som elitidrottare är det tydligen mitt ansvar. Samtidigt som hela mitt liv är taget ifrån mig. Just nu känner jag mig inte större än en myra och inte värd någonting.