Wennerholm: Hoppas elden fortsätter brinna
OS-elden är på plats i Japan och jag hoppas att den får fortsätta brinna.
Som ett hopp om ljusare tider.
För vad vore bättre än att fira att den svåra är tiden över med världens största idrottsfest.
Det är värt att vänta på, värt att hoppas på.
Jag vet att många vill ställa in OS i Tokyo redan nu. Att det inte är någon mening, att kvalperioderna blir hopplöst korta, att coronaviruset omöjligt kan ha släppt greppet om världen redan då.
Nu senast det norska riksidrottsförbundet (NIF).
Men jag ser OS-elden som ljuset i tunneln.
Något att se fram emot i dessa mörka tider och ett mästerskap det ändå fortfarande finns hopp om.
Så varför ställa in redan nu?
Ingen millimeterrättvisa
OS ska starta fredagen den 24 juli och dit är det drygt fyra månader.
Då kan coronaviruset, förhoppningsvis, ha släppt taget om världen.
Men idag är inte det största problemet själva OS-tävlingarna.
Det handlar mest om vägen dit, alla kval som ska avgöras i tid, OS-kvalgränser som ska nås.
Men det går att lösa. Det går att gå på fjolårets resultat i de flesta fall.
Det blir ingen millimeterrättvisa, men de bästa skulle ändå vara på plats.
Och kanske, kanske kan de nationella olympiska kommittéerna vara lite extra generösa i sina uttagningar.
Då tänker jag inte minst på svenska SOK.
Jag tycker ändå det är uppfriskande att både Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och OS-arrangerande Japan är fast beslutna att inte ställa in i det här läget.
Att några håller hoppet vid liv.
Gillar optimismen
Det kan låta futtigt i en tid då coronaviruset håller världen i ett strypgrepp och dödsfallen blir fler och fler.
Men jag är glad att några ser framåt, ser slutet på denna pandemi som redan ställt in så många mästerskap och inhemska ligor.
Och tar vi herrarnas fotbolls-EM, som skulle startat långt tidigare än OS, så ställdes inte det inte in i första hand på grund av coronaepidemin, utan för att Europas penningstinna ligor behövde tid att spela klart sina säsonger.
Det gick före.
Där finns det också hopp om en fortsättning.
Jag gillar den optimismen och framtidstron, för någonstans finns ett slut på det mörker vi upplever just nu.
Då måste idrotten vara beredd att starta upp igen och så fort som möjligt.
Bli det första tecknet på att världen nått en sorts normalitet igen.
Många påstår att idrotten inte är världens viktigaste företeelse och speciellt inte i dessa tider.
Men jag tvivlar.
Jag lutar nog åt andra hållet.
Jag har aldrig fått så många mail som just nu, då allt ligger nere, men så många vill få utlopp för idrottsintresset på andra sätt.
En förenande kraft
Det finns få saker som engagerar så många och i så många länder som just idrott. Få saker som förenar lika mycket och som sprider sådan glädje.
En förenande kraft av större dimensioner än jag tror någon kan föreställa sig.
Därför är det viktigt att inte ställa in OS.
Inte än.
Så länge hoppet lever, finns det något att se fram emot.
Jag kan inte ens tänka mig ett inställt OS just nu.
För mig är det en omöjlig tanke.
Jag vill se Sara Sjöström simma, jag vill se Armand ”Mondo” Duplantis hoppa stav högre än någon gjort tidigare, jag vill se Daniel Ståhl vräka iväg diskusen över 70 meter och ta OS-guld.
Inte bara för att det är mitt jobb, utan för att det är en få saker att se fram emot i den självvalda isolering jag och så många andra lever i just nu.
Tidigare i historien är det bara världskrig som ställt in olympiska spel.
Då var det några av de mest krigshärjade länderna som skulle ha hållit spelen.
Som sommar-OS i tyska Berlin 1916 som ställdes in då det första världskriget pågick för fullt.
Men även under andra världskriget var värdstäder utsedda långt innan kriget stoppade spelen.
Sommar-OS 1940 skulle avgjorts i finländska Helsingfors 1940 och vinter-OS i japanska Sapporo.
Fyra år senare - 1944 - skulle sommar-OS ha hållits i London och vinter-OS i italienska Cortina.
Alla fick chansen åren efter krigsslutet.
Men att ett OS stängs In på grund av en virusepidemi har aldrig hänt.
Jag hoppas sannerligen att 2020 inte blir historiskt som första gången.