Är fransk fotboll full av homofober?
Johanna Frändén nyhetsbrev vecka 21
Publicerad 2023-05-26
Ett gäng spelare i Ligue 1 vägrar bära regnbågströja för att stå upp för sexuella minoriteter och det går faktiskt att förstå dem.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!
Det var inte bara Erling Haaland som hade dubbla skäl att fira den 17 maj. Internationella dagen mot homo-, trans- och bifobi infaller samma datum och i Frankrike färgades omgången i Ligue 1 som vanligt i regnbågens kulörer. Och som vanligt ställde sig en handfull spelare utanför festligheterna.
De goda nyheterna först: År 2023 efter Kristi födelse är det ungefär en på hundra spelare i Ligue 1 – jag räknar med att ligan härbärgerar drygt 400 spelare i tjugo lag – som vägrar bära den obligatoriska regnbågströja som ligan tagit fram för tillfället. Men om vi vill se glaset som halvtomt, vilket vi journalister gärna gör, så finns det fortfarande ett gäng homofober som springer runt på gräsplanerna i Frankrike och inte ens döljer det. Eller?
Av den handfull spelare som vägrade sluta upp bakom buskapet och därmed missade matchen mot Toulouse (med påföljande böter) återfinner vi Nantes egyptier Mostafa Mohamed.
”Utifrån mina rötter, min kultur, min övertygelse och tro, är det inte möjligt för mig att delta i den här kampanjen” skrev Nantes-anfallaren, som är i klubben på lån från turkiska Galatasaray.
Mostafa, din gamle homofob, kan man tänka förstås, men låt oss först ta en titt på varifrån han kommer.
I Egypten har de senaste tjugo åren en lag för ”omoraliskt och oanständigt beteende” använts av rättsapparaten för att trakassera främst homosexuella män i landet. En rad räder och offentliga tillslag i miljöer där homo- och bisexuella egyptier vistas har gjort deras vardagsliv i princip omöjligt. 2017 greps och torterades flera personer efter att ha visat en regnbågsflagga på en konsert. Det är med andra ord svårt att vara icke-hetero i Egypten och det är, kan man tänka sig, inte helt lätt att stå upp för sexuella minoriteter som av många i väst ses som en självklarhet, när de i själva verket betraktas som paria i hemlandet.
Mostafa Mohamed var en av de muslimska spelare som bröt ramadan för matchspel i Ligue 1 tidigare i vår. På hemmaplan fick hans familj utstå hot för hans beteende. Enligt franska tidningen Ouest France ska Mohamed ha dragit ut på beslutet att vägra hbtq-tröjan in i det sista, innan han valde att inte utsätta familjen i Egypten för mer potentiell oro.
Så kan det också vara att ta ställning för utsatta grupper: Det kostar olika mycket beroende på varifrån man kommer.
Förra året var det PSG:s Idrissa Gana Gueye (förlåt, men det ÄR lite fnissigt att efternamnet uttalas ”gay”) som hamnade i skottgluggen när han saknades i truppen vid samma tillfälle. Här finns mycket att säga om PSG:s hbtq-kampanj kontra PSG:s ägare Qatars position i frågan, men låt oss stanna hos Gana Gueye för en sekund. Låt oss åka till hans hemland Senegal. Där är ”homosexuella handlingar” olagliga och renderar upp till fem års fängelse. Så sent som 2021 samlade en demonstration ”mot homosexualitet” tusentals människor i huvudstaden Dakar, vägledda av landets religiösa ledare.
Man kan tänka sig att det också här är svårt att ta ställning för vad som i hemlandet upplevs som västerländsk dekadens, och att det då är enklare att låta bli. Att det inte nödvändigtvis säger så mycket om Idrissa Gana Gueyes egen eventuella bögskräck. Samt att det, givet omständigheterna, inte är så konstigt om vissa spelare i Ligue 1 själva är indoktrinerade i rejäl homofobi från samhället de växt upp i.
Detta är inte ett försök att friskriva dem från ansvar. Jag tror bara att de allra flesta av oss hade valt den enkla vägen här. Jag vill påstå att alla i Sverige födda på 1970-talet eller tidigare minns en tid då hbtq-rättigheter inte på något sätt var en angelägenhet för allmänheten, att allsvenska spelare sannerligen inte var något undantag här och att toleransen för sexuella minoriteter är ett relativt nytt fenomen. Fram till år 1979 var homosexualitet som bekant klassat som en sjukdom i Sverige.
Den internationella fotbollsfamiljen har gjort en snabb och omvälvande resa på många håll från en inrökt homofobisk arena till en inkluderande attityd, där kampen faktiskt förs i första ledet. Från Premier Leagues leriga 1980-talsplaner till det engelska landslagets strid för att få bära regnbågsbindeln under VM i Qatar i vintras är det långt.
Den snabba processen mot tolerans och acceptans i stora delar av västvärlden, Latinamerika och här och där i Asien ger också hopp för resten av världen, även om den här utvecklingen förstås inte är linjär överallt.
Och trots den glädjande utvecklingen är det ju hittills bara Getafes tjeckiske spelare Jakub Jankto som tagit steget ur garderoben på allra högsta nivå.
Det var det om en av mina återkommande käpphästar: bollen och bögarna.
Vi hörs snart igen!
Lästips
För några veckor sedan intervjuade jag det senegalesiska litterära underbarnet Mohamed Mbougar Sarr, som vann Frankrikes finaste romanpris, Prix Goncourt, för ett par år sedan. Jag kan inte nog rekommendera hans mästerverk Fördolt är minnet av människan (Bonnier förlag), men på temat ovan är hans förra roman ”De pures hommes” – Äkta män – mer relevant. Boken handlar om en universitetslärare i Dakar som kommer i kontakt med landets underjordiska homosexuella kretsar och får hela sin vardag ställd på ända. Mbougar Sarr själv blev bannlyst i hemlandet och hans familj fick utstå flera hot i samband med att boken kom ut i Frankrike (den publicerades aldrig i Senegal). På tal om mod och civilkurage och korsdraget mellan två kontinenter i den här frågan. Boken finns än så länge bara på franska, men kanske AI kan lösa översättning här, eh?
Lyssningstips
Jag håller med om några av invändningarna min brevkompis Kristoffer Bergström anför i förra veckans nyhetsbrev. Där finns framför allt ett invecklat personalärende som av förklarliga skäl inte kommer helt upp i ljuset. Men i övrigt tycker jag att podden Kriget på pressläktaren – jag förekommer själv som intervjuperson – är en rätt spännande och träffsäker odyssé över sportjournalistikens framväxt på 2000-talet och på Sportbladets redaktion mer specifikt.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!